Återtåg
Sitter ensam i en tvåa mitt i natten.
Egentligen är jag väl inte ensam, men har sagt åt Erik att bädda ner sig så länge. Jag vet aldrig hur länge jag känner att jag behöver vara vaken innan jorden faller tillbaka i sin bana och sin vanliga rotation. Att ligga ner och blunda är att förlora. Förlora mot den minskade ADH-produktionen som orsakats av mig själv. Något ska man lära sig en teknisk högskola. Alkohol hämmar produktionen av AntiDiuretiskt Hormon och det leder i sin tur till att antalet aquaporiner som underlättar reabsorption av vatten från primärurinen tillbaka till blodomloppet minskar. Därför blir man kissnödig av att dricka sprit. Jag tackar kursen i människans fysiologi för insikten, men har fortfarande inte fått en förklaring till varför världen snurrar när jag blundar. Tror att det har något med blod-hjärnbarriären att göra, men vågar mig inte in på några detaljer i natt. Det får vänta till en annan, bättre dag.
I natt ska jag istället tillkännage mitt återtåg till denna blogg. Jag vet att det var längesen, men det är aldrig för sent att börja om. Känner inget behov av att radera gamla inlägg för att markera nystarten,men önskar kanske att jag tryckt på PrintScreen och sparat en bild av hur det såg ut under glansdagarna 2007, med nyfikna musiksoldatsföräldrar och en uttalad önskan om att marknadsföra och synliggöra oss soldater från Försvarsmusikcentrum. Nu ligger förbandet under Livgardet och värnplikten kippar förtvivlat efter andan inför ett definitivt förfall i glömska. Man måste förändras för att överleva. Annars hade Jorden - i bästa fall - fortfarande befolkats av encelliga organismer.
Värt att ha i åtanke.
Jag, och mitt liv, har förändrats sedan 2007 när jag var musiksoldat Nissa med håret i knut och en förutsägbar vardag. Visserligen är vardagen fortfarande ganska fri från överraskningar, men det finns ändå en möjlighet att de dyker upp. Veckans största är till exempel att klassen programmeringsmästare gick ifrån fortsättningskursen i java med en trea medan lilla jag sopade hem en fyra. Jag vete sjutton hur det gick till, men jag börjar undra om allt verkligen är som det ska. Jag vet ju inte om jag kan någonting! Testar verkligen tentorna det jag behöver kunna när jag ska jobba sen? Troligen inte, men vad ska jag göra annat än att tacka och ta emot? Jag är bara lite rädd att jag ska bli sittande på den där berömda pottkanten när utbildningen klar, samtidigt som jag ju inte kan hålla mig ifrån att tro att jag är bra. Bra på så många sätt. Ärlighet, människokännedom... bla bla bla. Men det tror väl alla? Visst är det så? Annars finns det väl ingen anledning att fortsätta, om man inte innerst inne bland de mest egoistiska och bäst undangömda tankarna tror att man har en egenskap, ett personlighetsdrag eller en kunskap som gör att man är speciell? Eller rent av bäst?
Egentligen är jag väl inte ensam, men har sagt åt Erik att bädda ner sig så länge. Jag vet aldrig hur länge jag känner att jag behöver vara vaken innan jorden faller tillbaka i sin bana och sin vanliga rotation. Att ligga ner och blunda är att förlora. Förlora mot den minskade ADH-produktionen som orsakats av mig själv. Något ska man lära sig en teknisk högskola. Alkohol hämmar produktionen av AntiDiuretiskt Hormon och det leder i sin tur till att antalet aquaporiner som underlättar reabsorption av vatten från primärurinen tillbaka till blodomloppet minskar. Därför blir man kissnödig av att dricka sprit. Jag tackar kursen i människans fysiologi för insikten, men har fortfarande inte fått en förklaring till varför världen snurrar när jag blundar. Tror att det har något med blod-hjärnbarriären att göra, men vågar mig inte in på några detaljer i natt. Det får vänta till en annan, bättre dag.
I natt ska jag istället tillkännage mitt återtåg till denna blogg. Jag vet att det var längesen, men det är aldrig för sent att börja om. Känner inget behov av att radera gamla inlägg för att markera nystarten,men önskar kanske att jag tryckt på PrintScreen och sparat en bild av hur det såg ut under glansdagarna 2007, med nyfikna musiksoldatsföräldrar och en uttalad önskan om att marknadsföra och synliggöra oss soldater från Försvarsmusikcentrum. Nu ligger förbandet under Livgardet och värnplikten kippar förtvivlat efter andan inför ett definitivt förfall i glömska. Man måste förändras för att överleva. Annars hade Jorden - i bästa fall - fortfarande befolkats av encelliga organismer.
Värt att ha i åtanke.
Jag, och mitt liv, har förändrats sedan 2007 när jag var musiksoldat Nissa med håret i knut och en förutsägbar vardag. Visserligen är vardagen fortfarande ganska fri från överraskningar, men det finns ändå en möjlighet att de dyker upp. Veckans största är till exempel att klassen programmeringsmästare gick ifrån fortsättningskursen i java med en trea medan lilla jag sopade hem en fyra. Jag vete sjutton hur det gick till, men jag börjar undra om allt verkligen är som det ska. Jag vet ju inte om jag kan någonting! Testar verkligen tentorna det jag behöver kunna när jag ska jobba sen? Troligen inte, men vad ska jag göra annat än att tacka och ta emot? Jag är bara lite rädd att jag ska bli sittande på den där berömda pottkanten när utbildningen klar, samtidigt som jag ju inte kan hålla mig ifrån att tro att jag är bra. Bra på så många sätt. Ärlighet, människokännedom... bla bla bla. Men det tror väl alla? Visst är det så? Annars finns det väl ingen anledning att fortsätta, om man inte innerst inne bland de mest egoistiska och bäst undangömda tankarna tror att man har en egenskap, ett personlighetsdrag eller en kunskap som gör att man är speciell? Eller rent av bäst?
Du som kommer från Dalarna!
Nu har jag varit hemma några dagar och bearbetat upplevelserna från min senaste resa till Malmö. Som vanligt var det blåsigt, det är ett faktum som inte ändras i första taget, men jag börjar ändå vänja mig lite. Eftersom det var ett par decimeter snö på marken när jag åkte hade jag på mig mina bruna vinterstövlar med små tofsar på. Självklart kan man fråga sig hur genomtänkt det var när tåget rullade mot södra Sverige. Jag tyckte i alla fall inte att det var något konstigt med mitt val. Det visade sig vara fel. Redan min första förmiddag på plats tittade Johan misstroget ner på mina små tofsar:
-Hur är det, är det där de enda skorna du har med dig eller?
-Ja.
-Ok.
-Hurså? Duger de inte att dricka öl i tycker du?
-Joo, men... vi ska ju dansa ikväll. Men vi kanske kan ringa runt och se om det är någon som har ett extra par dansskor. Det löser sig.
Med dans menas här inte rörelser av den typen man kan se under en soltorgsfest på flamingo när klockan börjar närma sig efterfest, nej nu snackar vi folkdans. Av någon märklig anledning förväntas man alltid ha någon slags nedärvda förkunskaper på detta område så fort det finns en chans att någon annan, någon gång, i något sammanhang kallat en för kulla. I mitt fall är denna någon min farmor. Och jag kan ingenting om folkdans. Visst, jag har sett ett antal majstångsresningar. Visst, jag har hört ett gäng olika spelmanslag. Och visst, jag har sprungit runt på ett köpcentrum iförd midjelånga blonda flätor och leksandsdräkt, men det har verkligen inte med saken att göra! Om det vankas något mer avancerat än den vanliga midsommarrepertoaren är jag lika oförstående som vilken stockholmare som helst.
Efter en stunds tvekan från min sida och en hel del övertalning från Johans så knäppte jag på mig de lånade skorna och intog dansgolvet. När polska-kursen på en timme var avklarad hade den värsta rädslan försvunnit, men när vi bröt för konsert med kvällens band var det ändå skönt att äntligen få gömma sig högst upp på läktaren där jag ser alla men ingen ser mig. Att det i mellansnacket då och då klingade lite dalmål och talades om Furudal gjorde inte saken sämre.
Nu känner jag att det är läge för en snabb förklaring av hur kvällarna hos Malmö Folk är upplagda: Kvällens band kliver på klockan åtta, håller konsert i en timme och sedan är det dans fram till midnatt. Eftersom de inte orkar spela oavbrutet hela kvällen kan den/de som vill skriva upp sig och spela en halvtimme under dansen. Innan alltihopa drar igång hålls dansakuten där man kan skaffa sig, eller fräscha upp redan befintliga danskunskaper. Varje gång behandlas en ny dans.
Även om det är skönt att bara sitta passiv och lyssna så tog kvällens konsertdel obönhörligen slut och stolarna rensades åter bort från golvet för att lämna plats åt alla dansanta malmöiter. Jag var lite tveksam första danserna, men till slut vågade jag mig ner på den slitna parketten för att prova mina nyutvuxna vingar. Okej, jag kanske inte var kvällens drottning, men jag lyckades i alla fall virvla runt litegranna utan att trassla in mig allt för allvarligt i mig själv. Innan hade jag dock fått avnjuta ett ypperligt exempel på omvärldens fördomar:
-Men schottis då? Det kan du väl?
-Neej...
-Mäh! Du som är från Dalarna! Ja ja, det är enkelt...
Så gick det till när jag efter tjugo år som dalkulla dansade mina första folkdanssteg. Polska och schottis på samma kväll, det är inte så illa pinkat, eller hur?
Nånting säger mig att jag är fast i träsket vare sig jag vill eller inte. Det är bara att inse och förlika sig med.
-Hur är det, är det där de enda skorna du har med dig eller?
-Ja.
-Ok.
-Hurså? Duger de inte att dricka öl i tycker du?
-Joo, men... vi ska ju dansa ikväll. Men vi kanske kan ringa runt och se om det är någon som har ett extra par dansskor. Det löser sig.
Med dans menas här inte rörelser av den typen man kan se under en soltorgsfest på flamingo när klockan börjar närma sig efterfest, nej nu snackar vi folkdans. Av någon märklig anledning förväntas man alltid ha någon slags nedärvda förkunskaper på detta område så fort det finns en chans att någon annan, någon gång, i något sammanhang kallat en för kulla. I mitt fall är denna någon min farmor. Och jag kan ingenting om folkdans. Visst, jag har sett ett antal majstångsresningar. Visst, jag har hört ett gäng olika spelmanslag. Och visst, jag har sprungit runt på ett köpcentrum iförd midjelånga blonda flätor och leksandsdräkt, men det har verkligen inte med saken att göra! Om det vankas något mer avancerat än den vanliga midsommarrepertoaren är jag lika oförstående som vilken stockholmare som helst.
Efter en stunds tvekan från min sida och en hel del övertalning från Johans så knäppte jag på mig de lånade skorna och intog dansgolvet. När polska-kursen på en timme var avklarad hade den värsta rädslan försvunnit, men när vi bröt för konsert med kvällens band var det ändå skönt att äntligen få gömma sig högst upp på läktaren där jag ser alla men ingen ser mig. Att det i mellansnacket då och då klingade lite dalmål och talades om Furudal gjorde inte saken sämre.
Nu känner jag att det är läge för en snabb förklaring av hur kvällarna hos Malmö Folk är upplagda: Kvällens band kliver på klockan åtta, håller konsert i en timme och sedan är det dans fram till midnatt. Eftersom de inte orkar spela oavbrutet hela kvällen kan den/de som vill skriva upp sig och spela en halvtimme under dansen. Innan alltihopa drar igång hålls dansakuten där man kan skaffa sig, eller fräscha upp redan befintliga danskunskaper. Varje gång behandlas en ny dans.
Även om det är skönt att bara sitta passiv och lyssna så tog kvällens konsertdel obönhörligen slut och stolarna rensades åter bort från golvet för att lämna plats åt alla dansanta malmöiter. Jag var lite tveksam första danserna, men till slut vågade jag mig ner på den slitna parketten för att prova mina nyutvuxna vingar. Okej, jag kanske inte var kvällens drottning, men jag lyckades i alla fall virvla runt litegranna utan att trassla in mig allt för allvarligt i mig själv. Innan hade jag dock fått avnjuta ett ypperligt exempel på omvärldens fördomar:
-Men schottis då? Det kan du väl?
-Neej...
-Mäh! Du som är från Dalarna! Ja ja, det är enkelt...
Så gick det till när jag efter tjugo år som dalkulla dansade mina första folkdanssteg. Polska och schottis på samma kväll, det är inte så illa pinkat, eller hur?
Nånting säger mig att jag är fast i träsket vare sig jag vill eller inte. Det är bara att inse och förlika sig med.
Alla hjärtans dag
Som den ständiga singeln har jag alltid varit lite kluven till det här med Alla Hjärtans Dag. Det är liksom illa nog att vara ensam utan att hela världen exploderar i gulliga små rosa hjärtan och gator och torg översvämmas av nykära par som flätar ihop sina fingrar på allmän plats. Visst hyste jag varje år en förhoppning om att mina snygga, charmiga och något blyga hemliga beundrare skulle ta sitt mod och förnuft till fånga och inse att det är dags att ge sig till känna, men det hände aldrig. Och det var ju inte direkt så att jag gjorde något själv heller. Senast jag fick ett Alla Hjärtans Dags-kort var när jag var 8-9 år. Jag tror dessvärre inte att killen fick något av mig.
Jag minns en liten tankeställare som satt på en dörr till ett av klassrummen på min högstadieskola. Det var en bild på en ensam tjej som satt på en stol och försökte se söt ut så att någon skulle bli kär i henne. Nånting säger mig att hennes önskan inte slog in. Man måste göra något själv också, men vad vet jag fortfarande inte. Även fast jag uppenbarligen lyckades göra det. Nu är jag ju helt plötsligt en av de utvalda som kan fira den 14:e februari på riktigt, även om firandet inte kommer innehålla några som helst inslag av hålla handen eller romantisk middag. Det blir liksom inte samma sak när den andra parten befinner sig 60 mil bort. Alla ensamma stackare där ute behöver inte oroa sig för att jag kommer vara med i den stora skaran som hänger och klänger på sin partner och småhånglar på bussen just idag. Någon annan gång kanske, men inte idag.
Visst, jag ska inte sticka under stol med att jag ändå planerat nåt lite speciellt och att hjärteroten blev extra varm när jag vaknade av ett gulligt sms i morse, men jag kan ändå inte låta bli att fundera över varför det behövs en särskild dag för det. Är det för att vi i vanliga fall glömmer bort att vara snälla mot de som betyder mest för oss? Är det för att vi ska bli påminda om hur roligt det kan vara att överraska någon? För visst skulle det, i den bästa av världar, vara bättre om folk kom ihåg det här ändå så att alla gulliga par kunde vara lite lagom gulliga mot varandra hela året? En överraskning är roligare när den är oväntad.
I fortsättningen ska jag helt enkelt göra fler små kärleksbus oftare. Och jag lovar att jag inte kommer glömma att jag länge hörde hemma bland de ensamma som tyckte att Alla Hjärtans Dag var en plåga och offentligt hångel något förhatligt. Det är näst intill brottsligt att så fort man funnit någon glömma bort hur det är att vara ensam. Jag hoppas att det inte ekar alltför mycket i alla ensamma hjärtan idag. Det vänder och blir bättre. Jag vet.
Jag minns en liten tankeställare som satt på en dörr till ett av klassrummen på min högstadieskola. Det var en bild på en ensam tjej som satt på en stol och försökte se söt ut så att någon skulle bli kär i henne. Nånting säger mig att hennes önskan inte slog in. Man måste göra något själv också, men vad vet jag fortfarande inte. Även fast jag uppenbarligen lyckades göra det. Nu är jag ju helt plötsligt en av de utvalda som kan fira den 14:e februari på riktigt, även om firandet inte kommer innehålla några som helst inslag av hålla handen eller romantisk middag. Det blir liksom inte samma sak när den andra parten befinner sig 60 mil bort. Alla ensamma stackare där ute behöver inte oroa sig för att jag kommer vara med i den stora skaran som hänger och klänger på sin partner och småhånglar på bussen just idag. Någon annan gång kanske, men inte idag.
Visst, jag ska inte sticka under stol med att jag ändå planerat nåt lite speciellt och att hjärteroten blev extra varm när jag vaknade av ett gulligt sms i morse, men jag kan ändå inte låta bli att fundera över varför det behövs en särskild dag för det. Är det för att vi i vanliga fall glömmer bort att vara snälla mot de som betyder mest för oss? Är det för att vi ska bli påminda om hur roligt det kan vara att överraska någon? För visst skulle det, i den bästa av världar, vara bättre om folk kom ihåg det här ändå så att alla gulliga par kunde vara lite lagom gulliga mot varandra hela året? En överraskning är roligare när den är oväntad.
I fortsättningen ska jag helt enkelt göra fler små kärleksbus oftare. Och jag lovar att jag inte kommer glömma att jag länge hörde hemma bland de ensamma som tyckte att Alla Hjärtans Dag var en plåga och offentligt hångel något förhatligt. Det är näst intill brottsligt att så fort man funnit någon glömma bort hur det är att vara ensam. Jag hoppas att det inte ekar alltför mycket i alla ensamma hjärtan idag. Det vänder och blir bättre. Jag vet.
Vad gör jag nu för tiden?
Nu sitter jag här igen. Jag vet att det var längesen sist och jag har lite svårt för att bestämma mig för om jag ska berätta för er vad jag hållit på med sen Livgardets grindar stängdes bakom mig förra året eller om jag helt sonika ska skita i det och låta er kastas handlöst rakt in i det som nu är min vardag.
Hmm...
Jag tror ändå att december och januari hade några ljuspunkter som förtjänas att lyftas fram lite:
MUCK-fest / försenat födelsedagskalas ackompanjerat av demonstrerande rasister
Billan, min äkta hälft från AMK beslutade sig för att fira sin tjugoförsta födelsedag med en dryg halvårslång försening och samtidigt glädjas åt den nyvunna civila friheten. När jag klev av pendeltåget i Rönninge och styrde stegen mot hennes lägenhet fann jag min väg effektivt blockerad av en stor polisstyrka. Försynt frågade jag en kvinnlig polis om jag var tvungen att gå åt andra hållet i tunneln. Till svar fick jag en motfråga: Ska du gå med i demonstrationen? Jag såg ner på min veckade kjol och mina klapprande skor och bestämde att det fick vänta till en annan gång.
Espetetada*, Espada**, Espadarte***
Kravet jag och Johan hade då vi letade resmål för vår fira-friheten-att-vara-tillsammans-resa var att vi skulle åka någonstans där man inte behövde vinterjackan, men det ändå fanns mer att göra än att att ligga på stranden. Valet föll på en liten ö ute i Atlanten. När vi kom dit i december var hela huvudstaden Funchal smyckad med fantasifulla och häpnadsväckande ljuskreationer. Alla svenska julskyltningar kan gå och dra något gammalt över sig. Jag kommer nog ha svårt att imponeras igen.
Även om vi två bidrog till att sänka medelåldern bland de svenska turisterna med ett par år så finns det äventyrliga saker att göra på Madeira. Vårt första äventyr var att åka de berömda slädarna från Monte. En attraktion som i Sverige skulle ha krävt specialbanor, säkerhetsbälte och heltäckande kroppsskydd för alla inblandade. Nu räckte det med att sätta sig i släden så var man klar för en svindlande färd längs vägarna ner till nästa by. Då och då fick vi möte av bilar och då och då kom trämedarna farligt nära vägkanten. Jag såg framför mig en säker död. Det hela blev inte bättre av att vi spenderade en stor del av tiden åkandes på tvären. I min värld är det bästa sättet att svänga t ex en spark att vrida nosen på den åt det håll man vill. Detta gällde tydligen inte för slädarna i Monte.
Vår andra lek med döden var att åka lokalbuss 210 från Camacha till Funchal. Vi slingrado oss på branta bergsvägar och vid varje korsning och påfart hängde sig chauffören på signalhornet för att få fri väg. Tuta och kör med andra ord.
Julafton med skridskor istället för Kalle Anka
När de finaste isarna jag sett ligger på Runn går det inte att hålla sig borta. Då är inte ens julafton helig längre. Hela familjen snörde på sig grillorna och tog en snabb tur på sjön. Dagen till ära hade den lilla mängd frost som tidigare dagar legat på isen smält och istället speglades himlen och närliggande natur i isen. Jag firade Jesu födelse genom att upprepa bedriften att gå på vatten. Inne vid land syntes botten bättre än den gör den klaraste sommardag. Ibland blev jag nästan rädd för de stenar som plötsligt uppenbarade sig alldeles under mina skenor.
Nyårsfirande i Skåne
Återigen var det Billan som stod för festfixandet. Denna gång i pojkvännens föräldrahem i Landskrona. Festen innehåll bastubad, drinkbord, middag med huvudrätt som hetsåts a lá AMK för att vi inte skulle missa tolvslaget, danska fyrverkerier och en nattlig bakstund.
I samband med årsskiftet besökte jag också Johans lägenhet för första gången. En trivsam plats.
Min debut på Tradera
En dryg vecka efter att jag lämnat Malmö satt jag återigen på tåget på väg genom Sverige. Detta efter att halva natten vakat framför datorn för att ropa hem tågbiljetter på nätauktion (egentligen är jag lite tveksam till att publicera det här, eftersom det kan bli hårdare konkurrens om de billiga biljetterna). Auktionen på den första delsträckan, Falun-Sthlm slutade 00.20. Den blev min för 3 kr. Den andra delsträckan, Sthlm-Malmö, tvingade upp mig igen vid fyratiden. Spänd som jag var kunde jag ändå inte sova, så det spelade ju inte så stor roll. Vinnarmejlet fick jag 04.21. Denna gång gick det loss på hela 48 kr. Totalpris Blge-Malmö: 52 kr. Överkomligt. Om man dessutom räknar in lokaltrafiken i de båda städerna så landar reskostnaden på 88 kr.
För att återgå till vad som händer just nu...
Jag har precis börjat en distanskurs på halvfart via Högskolan Dalarna. Den heter Språk och Identitet och behandlar det intressanta och nyttiga ämnet språksociologi. Min första föreläsning avnjöt jag mitt i natten, nån gång mellan tolv och ett. Detta på grund av lite datastrul och en repetition med kören. Så här i efterhand kan jag konstatera att föreläsningen fortfarande ligger kvar, jag hade inte behövt oroa mig för att den skulle försvinna morgonen efter att den lagts ut. Nästa föreläsning ska jag se på dagtid.
Ni må tro att jag kände mig stolt när jag läste litteraturlistan och såg en bok som redan fanns i min ägo! Lärarna ämnar använda sig av Fredrik Lindströms Världens dåligaste språk. Den här kursen måste vara bra!
Det största brydderiet som just nu plågar mig är vad jag egentligen ska hitta på den här våren. Ska jag låta bli att jobba, och därmed ha möjlighet att stilla min längtan till Malmö så ofta jag vill, eller ska jag jobba och hoppas att nämnda längtan trubbas av något när jag får mer att tänka på? Klurigt.
Jag återkommer när jag vet svaret!
Eller undrar ännu mer...
*Traditionellt grillspett som hängs upp i en ställning på bordet
** Fisk som är lokal specialitet på Madeira
***Svärdfisk
Hmm...
Jag tror ändå att december och januari hade några ljuspunkter som förtjänas att lyftas fram lite:
MUCK-fest / försenat födelsedagskalas ackompanjerat av demonstrerande rasister
Billan, min äkta hälft från AMK beslutade sig för att fira sin tjugoförsta födelsedag med en dryg halvårslång försening och samtidigt glädjas åt den nyvunna civila friheten. När jag klev av pendeltåget i Rönninge och styrde stegen mot hennes lägenhet fann jag min väg effektivt blockerad av en stor polisstyrka. Försynt frågade jag en kvinnlig polis om jag var tvungen att gå åt andra hållet i tunneln. Till svar fick jag en motfråga: Ska du gå med i demonstrationen? Jag såg ner på min veckade kjol och mina klapprande skor och bestämde att det fick vänta till en annan gång.
Espetetada*, Espada**, Espadarte***
Kravet jag och Johan hade då vi letade resmål för vår fira-friheten-att-vara-tillsammans-resa var att vi skulle åka någonstans där man inte behövde vinterjackan, men det ändå fanns mer att göra än att att ligga på stranden. Valet föll på en liten ö ute i Atlanten. När vi kom dit i december var hela huvudstaden Funchal smyckad med fantasifulla och häpnadsväckande ljuskreationer. Alla svenska julskyltningar kan gå och dra något gammalt över sig. Jag kommer nog ha svårt att imponeras igen.
Även om vi två bidrog till att sänka medelåldern bland de svenska turisterna med ett par år så finns det äventyrliga saker att göra på Madeira. Vårt första äventyr var att åka de berömda slädarna från Monte. En attraktion som i Sverige skulle ha krävt specialbanor, säkerhetsbälte och heltäckande kroppsskydd för alla inblandade. Nu räckte det med att sätta sig i släden så var man klar för en svindlande färd längs vägarna ner till nästa by. Då och då fick vi möte av bilar och då och då kom trämedarna farligt nära vägkanten. Jag såg framför mig en säker död. Det hela blev inte bättre av att vi spenderade en stor del av tiden åkandes på tvären. I min värld är det bästa sättet att svänga t ex en spark att vrida nosen på den åt det håll man vill. Detta gällde tydligen inte för slädarna i Monte.
Vår andra lek med döden var att åka lokalbuss 210 från Camacha till Funchal. Vi slingrado oss på branta bergsvägar och vid varje korsning och påfart hängde sig chauffören på signalhornet för att få fri väg. Tuta och kör med andra ord.
Julafton med skridskor istället för Kalle Anka
När de finaste isarna jag sett ligger på Runn går det inte att hålla sig borta. Då är inte ens julafton helig längre. Hela familjen snörde på sig grillorna och tog en snabb tur på sjön. Dagen till ära hade den lilla mängd frost som tidigare dagar legat på isen smält och istället speglades himlen och närliggande natur i isen. Jag firade Jesu födelse genom att upprepa bedriften att gå på vatten. Inne vid land syntes botten bättre än den gör den klaraste sommardag. Ibland blev jag nästan rädd för de stenar som plötsligt uppenbarade sig alldeles under mina skenor.
Nyårsfirande i Skåne
Återigen var det Billan som stod för festfixandet. Denna gång i pojkvännens föräldrahem i Landskrona. Festen innehåll bastubad, drinkbord, middag med huvudrätt som hetsåts a lá AMK för att vi inte skulle missa tolvslaget, danska fyrverkerier och en nattlig bakstund.
I samband med årsskiftet besökte jag också Johans lägenhet för första gången. En trivsam plats.
Min debut på Tradera
En dryg vecka efter att jag lämnat Malmö satt jag återigen på tåget på väg genom Sverige. Detta efter att halva natten vakat framför datorn för att ropa hem tågbiljetter på nätauktion (egentligen är jag lite tveksam till att publicera det här, eftersom det kan bli hårdare konkurrens om de billiga biljetterna). Auktionen på den första delsträckan, Falun-Sthlm slutade 00.20. Den blev min för 3 kr. Den andra delsträckan, Sthlm-Malmö, tvingade upp mig igen vid fyratiden. Spänd som jag var kunde jag ändå inte sova, så det spelade ju inte så stor roll. Vinnarmejlet fick jag 04.21. Denna gång gick det loss på hela 48 kr. Totalpris Blge-Malmö: 52 kr. Överkomligt. Om man dessutom räknar in lokaltrafiken i de båda städerna så landar reskostnaden på 88 kr.
För att återgå till vad som händer just nu...
Jag har precis börjat en distanskurs på halvfart via Högskolan Dalarna. Den heter Språk och Identitet och behandlar det intressanta och nyttiga ämnet språksociologi. Min första föreläsning avnjöt jag mitt i natten, nån gång mellan tolv och ett. Detta på grund av lite datastrul och en repetition med kören. Så här i efterhand kan jag konstatera att föreläsningen fortfarande ligger kvar, jag hade inte behövt oroa mig för att den skulle försvinna morgonen efter att den lagts ut. Nästa föreläsning ska jag se på dagtid.
Ni må tro att jag kände mig stolt när jag läste litteraturlistan och såg en bok som redan fanns i min ägo! Lärarna ämnar använda sig av Fredrik Lindströms Världens dåligaste språk. Den här kursen måste vara bra!
Det största brydderiet som just nu plågar mig är vad jag egentligen ska hitta på den här våren. Ska jag låta bli att jobba, och därmed ha möjlighet att stilla min längtan till Malmö så ofta jag vill, eller ska jag jobba och hoppas att nämnda längtan trubbas av något när jag får mer att tänka på? Klurigt.
Jag återkommer när jag vet svaret!
Eller undrar ännu mer...
*Traditionellt grillspett som hängs upp i en ställning på bordet
** Fisk som är lokal specialitet på Madeira
***Svärdfisk
MUCK
Det är svårt att beskriva känslan av att vara så nära muck att att man nästan kan sträcka ut handen och röra vid det. Under hela året som musiksoldat finns ordet där i slutet av kårplanen men det blir inte riktigt verkligt förrän sista veckan. Med ungefär en månad kvar kan man ana en längtan som sedan när det verkligen drar ihop sig byts till en slags ångest. För det är med skräckblandad förtjusning man letar upp alla märkningar som tejpades och syddes fast på alla tillhörigheter i januari. Och det känns lite märkligt att sprätta bort AMK-märken och namntaggar från sina uniformer. Det enda som egentligen inte medförde något som helst känslomässigt lidande var vården, visitationen och inlämningen av vapnen och vapentillbehören. Jag kan inte säga att jag blivit särskilt fäst vid min AK5, lärde mig numret på den mest av praktiska skäl.
Desto mer kändes det i magen när vi lämnade ifrån oss paradutrustningen. Det smärtade lite att slänga sina tidigare välpressade byxor i en hög och att ställa paradskornas klackjärn rakt på MX-kängornas tår så att hela årets putsarbete gick om intet. Jag var väl kanske inte den mest välputsade soldaten, men jag var grymt stolt de gånger jag kunde titta ner på mina fötter och ändå se himlen. Vilken annan gång i livet komer jag att uppleva det?
När insikten om att det snart är dags att ta farväl börjar sjunka in blir det plötsligt väldigt bråttom att umgås så det står härliga till. Alldeles i början av året upplyste Fu B oss om att öl är AMKs nationaldryck (sedan tvekade han lite och medgav att man får dricka vin och cider också, så länge man dricker något) och jag vet att det stämmer. Vår näst sista kväll vågade vi oss utanför Kungsängens gränser. Vi klev av pendeltåget vid Stockholm södra och slog sedan runt på Söder fram till att sista pendeltåget gick. Av någon anledning klev jag av detta tåg när det kom till centralen och åkte sedan tunnelbana tillbaka till Medborgarplatsen. Festandet fortsatte i ca 30-45 minuter innan vi tryckte ihop oss sex personer i en svarttaxi med slutmål hållplatsen för nattbussarna. Det var första och antagligen sista gången jag åkte nattbussen hem till Livgardet. Tidigare har jag provat att komma tillbaka ännu senare och då åka morgonbussen som går hela vägen in på området. Då kan man kliva av vid förrådet och får en kortare väg att gå till kasernen. Nackdelen är att turen går runt resten av gardet först.
Kvällens stjärna blev utan tvekan gruppchefen i tvåan som lyckades bli utslängd från Söderhof efter att ha spytt i pissoaren lagom när vakten gick sin runda på toaletten och sedan somnade på tåget hem. När han vaknade hade tåget inte bara nått slutstationen Bålsta utan dessutom vänt och åkt tillbaka till lokstallet i Bro. Visserligen närmare hem men helt mörkt, tyst och öde. Till slut lyckades han ta sig ur det avstängda tåget och hittade en servicetelefon. Som den glidare han är lyckades han övertala en hjälpsam banarbetare att skjutsa honom till gardet i sin privata bil.
Efter en hård natt följer nästan alltid en hård dag. På ett eller annat sätt. Denna bakfylledag ägnade vi åt att lämna in det mesta av intendenturmaterielen, dvs i princip allt vi fått ut. Vi hade förberett oss genom att packa allt i rätt ordning så att det hela tiden bara skulle vara att ta tag i det översta i högen och slänga det i korgen. Men vi hade glömt en viktig detalj. Förrådets förmåga att planera. När vi kom in genom dörrarna var det redan fullt med folk som lämnade in sina M/Ä-uniformer. Jaha. Vi fick gå runt hela inlämningsslingan och gräva runt i packningen och lämna saker på de ställen där vi kunde ta oss fram. Istället för att gå på ett led längs en strukturerad bana sprang nu trettiotvå musiksoldater kors och tvärs med liggunderlag, kalsonger och stridsvästar.
På kvällen hölls AMKs traditionsenliga avslutningsceremoni och vi fick chans att krama om alla yrkesmusiker och befäl som jobbat med oss under året. Vi passade på att överlämna en liten present också, vår årstavla. Till skillnad från tidigare års prettobilder på sektionerna gjorde vi ett kollage där alla fanns representerade på minst en bild. Det blev bilder med allt från parad och konsert till fest och slappande i gräset på Karlberg. Helt enkelt en bra sammanfattning av året.
Den sista morgonen i tjänst blev inte som andra morgnar. Ingen hårknut. Ingen uniform. Civil frukost. Civil morgonuppställning. På förmiddagen lämnade vi tillbaka det allra sista, lakan, filtar, handdukar och sedan städade vi våra logement intill perfektion. Om de inte blev godkända på visitationen skulle en stackars efterpatrull få återvända in efteråt och ställa i ordning det sista. Så blev dock inte fallet, alla klarade sig bra. Vi lämnade tillbaka värnpliktslegitimationen och ställde sedan upp på lilla h-plattan för att ta emot betygen. När det var klart gjorde vi en kårformering med bara värnpliktig personal och ledda av Lt L sjöng vi oss ut genom grindarna. Precis innanför vakten stod våra vapenbröder och systrar i Trumkåren uppställda för att ta ett sista farväl. Rörande ända in i själen. Halt på parkeringen och sedan de magiska orden HÖGER VÄNSTER OM, MARSCH. Ben och armar reagerade av gammal vana, och tur var väl det, annars vet jag inte vad som hade hänt. Kanske hade vi fortfarande stått kvar. Efter några stapplande steg i den nyfunna friheten var vi tvungna att söka stöd och tröst hos varandra igen. Tårar och kramar om vartannat. Pluton efter pluton med högljudda ungdomar utsläppta från fångenskapen rusade ut genom grindarna, kastade sig i sina bilar och gasade iväg hängandes på signalhornet. Kvar stod en stackars rödgråten skara som visste att det här livet kommer aldrig tillbaka. Nu är det över.
Musiksoldat Nissa är inte längre musiksoldat.
Desto mer kändes det i magen när vi lämnade ifrån oss paradutrustningen. Det smärtade lite att slänga sina tidigare välpressade byxor i en hög och att ställa paradskornas klackjärn rakt på MX-kängornas tår så att hela årets putsarbete gick om intet. Jag var väl kanske inte den mest välputsade soldaten, men jag var grymt stolt de gånger jag kunde titta ner på mina fötter och ändå se himlen. Vilken annan gång i livet komer jag att uppleva det?
När insikten om att det snart är dags att ta farväl börjar sjunka in blir det plötsligt väldigt bråttom att umgås så det står härliga till. Alldeles i början av året upplyste Fu B oss om att öl är AMKs nationaldryck (sedan tvekade han lite och medgav att man får dricka vin och cider också, så länge man dricker något) och jag vet att det stämmer. Vår näst sista kväll vågade vi oss utanför Kungsängens gränser. Vi klev av pendeltåget vid Stockholm södra och slog sedan runt på Söder fram till att sista pendeltåget gick. Av någon anledning klev jag av detta tåg när det kom till centralen och åkte sedan tunnelbana tillbaka till Medborgarplatsen. Festandet fortsatte i ca 30-45 minuter innan vi tryckte ihop oss sex personer i en svarttaxi med slutmål hållplatsen för nattbussarna. Det var första och antagligen sista gången jag åkte nattbussen hem till Livgardet. Tidigare har jag provat att komma tillbaka ännu senare och då åka morgonbussen som går hela vägen in på området. Då kan man kliva av vid förrådet och får en kortare väg att gå till kasernen. Nackdelen är att turen går runt resten av gardet först.
Kvällens stjärna blev utan tvekan gruppchefen i tvåan som lyckades bli utslängd från Söderhof efter att ha spytt i pissoaren lagom när vakten gick sin runda på toaletten och sedan somnade på tåget hem. När han vaknade hade tåget inte bara nått slutstationen Bålsta utan dessutom vänt och åkt tillbaka till lokstallet i Bro. Visserligen närmare hem men helt mörkt, tyst och öde. Till slut lyckades han ta sig ur det avstängda tåget och hittade en servicetelefon. Som den glidare han är lyckades han övertala en hjälpsam banarbetare att skjutsa honom till gardet i sin privata bil.
Efter en hård natt följer nästan alltid en hård dag. På ett eller annat sätt. Denna bakfylledag ägnade vi åt att lämna in det mesta av intendenturmaterielen, dvs i princip allt vi fått ut. Vi hade förberett oss genom att packa allt i rätt ordning så att det hela tiden bara skulle vara att ta tag i det översta i högen och slänga det i korgen. Men vi hade glömt en viktig detalj. Förrådets förmåga att planera. När vi kom in genom dörrarna var det redan fullt med folk som lämnade in sina M/Ä-uniformer. Jaha. Vi fick gå runt hela inlämningsslingan och gräva runt i packningen och lämna saker på de ställen där vi kunde ta oss fram. Istället för att gå på ett led längs en strukturerad bana sprang nu trettiotvå musiksoldater kors och tvärs med liggunderlag, kalsonger och stridsvästar.
På kvällen hölls AMKs traditionsenliga avslutningsceremoni och vi fick chans att krama om alla yrkesmusiker och befäl som jobbat med oss under året. Vi passade på att överlämna en liten present också, vår årstavla. Till skillnad från tidigare års prettobilder på sektionerna gjorde vi ett kollage där alla fanns representerade på minst en bild. Det blev bilder med allt från parad och konsert till fest och slappande i gräset på Karlberg. Helt enkelt en bra sammanfattning av året.
Den sista morgonen i tjänst blev inte som andra morgnar. Ingen hårknut. Ingen uniform. Civil frukost. Civil morgonuppställning. På förmiddagen lämnade vi tillbaka det allra sista, lakan, filtar, handdukar och sedan städade vi våra logement intill perfektion. Om de inte blev godkända på visitationen skulle en stackars efterpatrull få återvända in efteråt och ställa i ordning det sista. Så blev dock inte fallet, alla klarade sig bra. Vi lämnade tillbaka värnpliktslegitimationen och ställde sedan upp på lilla h-plattan för att ta emot betygen. När det var klart gjorde vi en kårformering med bara värnpliktig personal och ledda av Lt L sjöng vi oss ut genom grindarna. Precis innanför vakten stod våra vapenbröder och systrar i Trumkåren uppställda för att ta ett sista farväl. Rörande ända in i själen. Halt på parkeringen och sedan de magiska orden HÖGER VÄNSTER OM, MARSCH. Ben och armar reagerade av gammal vana, och tur var väl det, annars vet jag inte vad som hade hänt. Kanske hade vi fortfarande stått kvar. Efter några stapplande steg i den nyfunna friheten var vi tvungna att söka stöd och tröst hos varandra igen. Tårar och kramar om vartannat. Pluton efter pluton med högljudda ungdomar utsläppta från fångenskapen rusade ut genom grindarna, kastade sig i sina bilar och gasade iväg hängandes på signalhornet. Kvar stod en stackars rödgråten skara som visste att det här livet kommer aldrig tillbaka. Nu är det över.
Musiksoldat Nissa är inte längre musiksoldat.
Lugn, bara lugn
Det verkar ha spritt sig en liten oro bland bloggens läsare nu när min tid i Arméns Musikkår tagit slut. Många undrar vad som kommer hända i framtiden, om bloggen kommer att få vila i frid och bevaras som den är i cyberrymden, eller rent av försvinna. Det finns dock ingen som helst anledning till panik, bloggen fanns innan jag ryckte in och den kommer fortsätta finnas även efter muck. Hur overkligt det än kändes att gå ut genom Livgardets grindar så fanns redan då vetskapen om att livet skulle gå vidare, så även bloggen. Tids nog kommer layouten göras om och anpassas till mitt nya liv i det civila mörkret, men först måste det sista musiksoldatsinlägget skrivas klart. Jag hoppas ni har överseende med att detta kommer dröja till efter julhelgen, kanske tillochmed ända in på det nya året, men jag har lovat mig själv att skriva om varje tjänstgöringsperiod och det skulle vara synd att svika sig själv på målsnöret. Håll ut alla trogna läsare! Ni kommer få läsa om hur det känns att lämna sin stora familj och senare även om hur det känns att stå ensam och vilsen i den stora världen.
God jul på er allihop!
God jul på er allihop!
Finalkonserterna
Den här veckan fick inte direkt någon flygande start för min del. När jag kom inramlande i kasernen vid elvatiden på söndagskvällen tvingades jag erkänna för mig själv att jag lämnat skåpsnycklarna hemma i Borlänge. Det blev alltså civila kläder till frukosten och en hel del väntan i korridoren utanför plutonchefernas korridor för att komma åt kuvertet med reservnycklarna. Med en kvart kvar till uppställning fick jag till slut ut min nyckel och kunde bege mig tillbaka till logementet för klädbyte och håruppsättning. Det var en klen tröst att veta att det var första gången det hände i år. Inte ens vår bastrumslagare som brukar lyckas glömma eller slarva bort det mesta har behövt hämta ut sin reservnyckel. Hur som helst så lyckades jag få med både mig själv och all min utrustning ombord på bussen som tog oss till replokalen i Sickla.
Jag tror att alla gamla musiksoldater håller med mig om att det känns lite märkligt att kliva in i repsalen, bläddra igenom repertoaren och veta att det här är det sista vi kommer göra tillsammans. I somras när vi var mitt innne i högvaktssäsongen trodde jag inte ens att det någonsin skulle kunna bli vinter igen. För att inte tala om hur det kändes första veckan när jag lovade mig själv att hålla räkningen på varje dag som gick och förde mig närmare slutet. Min nedräkning började på 326 och redan någonstans vid 323 tappade jag bort mig.
Nåväl, med mindre än en vecka kvar till konserthelgen var det dags att börja repetera inför finalkonserterna i full orkester. Innan hade vi haft sektionsrep för att känna på styckena och sedan nio dagars ledigt då de flesta passade på att sitta på kammaren och traggla själva. Och visst hjälper det att man övar själv innan det blir dags att sätta ihop allt, men på måndagen kändes det ändå som om vi hade ett stort berg att bestiga innan vi var redo för konsert. Inte blev det bättre av att vi på kvällen var kommenderade till Militärmusiksamfundets firande av Sam Rydberg-dagen och såg våra övningstillfällen reduceras till en tunn och lätt dimma som drev bort mot horisonten. Att fira en marschkompositör på hans egen dag och tycka att det är helt normalt och väldigt trevligt måste väl betyda att man spenderat lite för mycket tid i en paraderande musikkår, eller? Att sedan bli glad i själen när sextetterna spelar gamla klassiker hemifrån, som Vivu Esperanto, utöver de som vi traskat till i år gör att känslan av att vara en äkta marschnörd förstärks ytterligare.
Resten av veckan fick vi dock arbeta ostört med egen övning, sektions-, stäm- och tuttirep. Vår egen nästan-friskis-och-svettis-instruktör höll sitt sista pass, kvällen till ära uppgraderat med lite ny musik för att få alla att gå igång lite extra. Vem vill inte hoppa högre än vanligt när Slagsmålsklubben drar igång?
Den första av våra två finalkonserter höll vi i Linköping, i samma konsertlokal som vår absoluta premiär inför publik ungefär sju månader tidigare. Det finns väl egentligen inte så mycket att säga om själva konserten, mer än att jag lyckades med bedriften att spela en solo-stämton. Jag var inte riktigt med på att konsertmästaren bara ville ha en ton istället för de vanliga två. Jag insåg mitt misstag när jag tittade upp och fick syn på två kornettister. Den ene såg helt ställd ut och den andre såg inte ut att kunna hålla sig för skratt. Hur konsetrtmästaren såg ut vill jag inte ens försöka beskriva. Det vara i alla fall en ganska fin ton.
Konsert nummer två spelades i Berwaldhallen i Stockholm. Inför det här framträdandet laddade vi genom att lyssna till en historia om vad man gör när man skiter på sig i ett kollektiv man själv inte bor i. Historien inbegriper bland annat en sovande flickvän, ett upptaget badrum, försvarets kalsonger och en grötkokande rumskompis. Ni kan ju själva försöka dikta ihop en någorlunda vettig historia med de små ledtrådarna. Är ni riktigt lyckligt lottade kan ni kanske få höra historien direkt från killen som upplevde den. Då är den som bäst.
Egentligen har jag inte så mycket att säga om själva konserten, mer än att det nog var många som fick en liten klump i halsen och en tår i ögonvrån då de sista tonerna av Segnale Solenne klingat ut ur Krp Ls jägarhorn och Lt L vände sig till musikkåren och gjorde en långsam honnör. Aldrig mer skulle Arméns Musikkår 2007 spela en konsert tillsammans igen.
Men inte var det slut på jobb för det. Nej, nej. Redan morgonen efter ställde vi upp i våra väl använda paraduniformer och genomförde en ceremoni på K1. Det var byte av arméinspektör som behövde ackompanjemang. Med tanke på att almanackan visade 19:e november så måste vi ju säga att det gick ganska bra. När jag stod med halvstekta fötter vid armémuseum i juli trodde jag väl aldrig att mina tår skulle komma att frysa i paradskorna, men ack så fel jag hade. Det var också min första parad i långkalsonger. Jag får väl vara glad att jag hann med det också innan det blav dags att stoppa undan bäckarna och kasken.
Jag tror att alla gamla musiksoldater håller med mig om att det känns lite märkligt att kliva in i repsalen, bläddra igenom repertoaren och veta att det här är det sista vi kommer göra tillsammans. I somras när vi var mitt innne i högvaktssäsongen trodde jag inte ens att det någonsin skulle kunna bli vinter igen. För att inte tala om hur det kändes första veckan när jag lovade mig själv att hålla räkningen på varje dag som gick och förde mig närmare slutet. Min nedräkning började på 326 och redan någonstans vid 323 tappade jag bort mig.
Nåväl, med mindre än en vecka kvar till konserthelgen var det dags att börja repetera inför finalkonserterna i full orkester. Innan hade vi haft sektionsrep för att känna på styckena och sedan nio dagars ledigt då de flesta passade på att sitta på kammaren och traggla själva. Och visst hjälper det att man övar själv innan det blir dags att sätta ihop allt, men på måndagen kändes det ändå som om vi hade ett stort berg att bestiga innan vi var redo för konsert. Inte blev det bättre av att vi på kvällen var kommenderade till Militärmusiksamfundets firande av Sam Rydberg-dagen och såg våra övningstillfällen reduceras till en tunn och lätt dimma som drev bort mot horisonten. Att fira en marschkompositör på hans egen dag och tycka att det är helt normalt och väldigt trevligt måste väl betyda att man spenderat lite för mycket tid i en paraderande musikkår, eller? Att sedan bli glad i själen när sextetterna spelar gamla klassiker hemifrån, som Vivu Esperanto, utöver de som vi traskat till i år gör att känslan av att vara en äkta marschnörd förstärks ytterligare.
Resten av veckan fick vi dock arbeta ostört med egen övning, sektions-, stäm- och tuttirep. Vår egen nästan-friskis-och-svettis-instruktör höll sitt sista pass, kvällen till ära uppgraderat med lite ny musik för att få alla att gå igång lite extra. Vem vill inte hoppa högre än vanligt när Slagsmålsklubben drar igång?
Den första av våra två finalkonserter höll vi i Linköping, i samma konsertlokal som vår absoluta premiär inför publik ungefär sju månader tidigare. Det finns väl egentligen inte så mycket att säga om själva konserten, mer än att jag lyckades med bedriften att spela en solo-stämton. Jag var inte riktigt med på att konsertmästaren bara ville ha en ton istället för de vanliga två. Jag insåg mitt misstag när jag tittade upp och fick syn på två kornettister. Den ene såg helt ställd ut och den andre såg inte ut att kunna hålla sig för skratt. Hur konsetrtmästaren såg ut vill jag inte ens försöka beskriva. Det vara i alla fall en ganska fin ton.
Konsert nummer två spelades i Berwaldhallen i Stockholm. Inför det här framträdandet laddade vi genom att lyssna till en historia om vad man gör när man skiter på sig i ett kollektiv man själv inte bor i. Historien inbegriper bland annat en sovande flickvän, ett upptaget badrum, försvarets kalsonger och en grötkokande rumskompis. Ni kan ju själva försöka dikta ihop en någorlunda vettig historia med de små ledtrådarna. Är ni riktigt lyckligt lottade kan ni kanske få höra historien direkt från killen som upplevde den. Då är den som bäst.
Egentligen har jag inte så mycket att säga om själva konserten, mer än att det nog var många som fick en liten klump i halsen och en tår i ögonvrån då de sista tonerna av Segnale Solenne klingat ut ur Krp Ls jägarhorn och Lt L vände sig till musikkåren och gjorde en långsam honnör. Aldrig mer skulle Arméns Musikkår 2007 spela en konsert tillsammans igen.
Men inte var det slut på jobb för det. Nej, nej. Redan morgonen efter ställde vi upp i våra väl använda paraduniformer och genomförde en ceremoni på K1. Det var byte av arméinspektör som behövde ackompanjemang. Med tanke på att almanackan visade 19:e november så måste vi ju säga att det gick ganska bra. När jag stod med halvstekta fötter vid armémuseum i juli trodde jag väl aldrig att mina tår skulle komma att frysa i paradskorna, men ack så fel jag hade. Det var också min första parad i långkalsonger. Jag får väl vara glad att jag hann med det också innan det blav dags att stoppa undan bäckarna och kasken.
Musikutbildningsveckan
Den gångna perioden har ängnats helt åt musik och samvaro med våra yrkesmusiker. Vi har spelat i ett antal olika ensembler, för min del en serenadensemble (en flöjt, två oboer, två klarinetter, två horn och två fagotter) och en barocktrio med två oboer och en fagott. Den tid som inte tagits upp av ensemblerepetitioner har ägnats åt övning, enskilda lektioner och masterclasses. De stunder vi har varit hemma på gardet har vi roat oss med att iaktta de nyinryckta på fjärde skvadron. Från vårt fönster har vi bra utsikt in i deras korridor och jag kan rapportera att de har uppställning så gott som hela tiden och så fort de ska förflytta sig en sträcka längre än en meter springer de. Jag inte låta bli att känna medlidande med de små stackrarna. Det var hemskt att vara nyinryckt.
En av kvällarna under veckan bestämde Sg T att det minnsann var dags för fys igen och eftersom det var lite väl mörkt för en löprunda i skogen fick vi åter packa stridspackningen för att kunna gå ut och gå med full stridsutrustning. Ungefär en timme efter avmarsch kom vi fram till målet som visade sig vara vår egen buss. Grupp fyra hade fått med sig ett brev där sergeanten talade om att nyckeln låg på vänster bakdäck. Vi fick också instruktionen att gå in, äta kvällsmål och titta på medföljande film. En stund senare kom självaste Sg T springande och körde hem oss igen.
Den sista kvällen av utbildningsveckan anordnade vi en intern konsert så att alla ensembler fick visa upp vad de gjort under veckan. De som gick hem mest var slagverkarna som spelade ett stycke skrivet av en ur de egna leden och messingssextetten Micke B and the horny horns, denna kväll utan Micke B, alltså bara kåta. Mmm!. De spelar på gamla klassiska svenska instrument såsom esskornett och ventilbasun. De är en spontan ensemble som spelat ihop ett tag nu. Efter sin första repetition kom de hem och var helt lyriska och vi andra tänkte att det här måste verkligen vara något speciellt. Sedan kom de dragande med sin första inspelning och nog var det speciellt alltid, fast kanske inte på det sätt som vi hoppats. Närhelst någon sätter på den ekar fortfarande skratten mellan väggarna i logement ett. Det är med glädje jag säger att de har utvecklats.
Efter det sista numet fortsatte kvällen med fest och musikquiz. När vår konsertlokal stängdes drog vi över till Kungsholmen och fortsatte vårt festande tills den sista pendeln bot Bålsta gick. På väg hem till Livgardet föll den första snön i Stockholm.
En av kvällarna under veckan bestämde Sg T att det minnsann var dags för fys igen och eftersom det var lite väl mörkt för en löprunda i skogen fick vi åter packa stridspackningen för att kunna gå ut och gå med full stridsutrustning. Ungefär en timme efter avmarsch kom vi fram till målet som visade sig vara vår egen buss. Grupp fyra hade fått med sig ett brev där sergeanten talade om att nyckeln låg på vänster bakdäck. Vi fick också instruktionen att gå in, äta kvällsmål och titta på medföljande film. En stund senare kom självaste Sg T springande och körde hem oss igen.
Den sista kvällen av utbildningsveckan anordnade vi en intern konsert så att alla ensembler fick visa upp vad de gjort under veckan. De som gick hem mest var slagverkarna som spelade ett stycke skrivet av en ur de egna leden och messingssextetten Micke B and the horny horns, denna kväll utan Micke B, alltså bara kåta. Mmm!. De spelar på gamla klassiska svenska instrument såsom esskornett och ventilbasun. De är en spontan ensemble som spelat ihop ett tag nu. Efter sin första repetition kom de hem och var helt lyriska och vi andra tänkte att det här måste verkligen vara något speciellt. Sedan kom de dragande med sin första inspelning och nog var det speciellt alltid, fast kanske inte på det sätt som vi hoppats. Närhelst någon sätter på den ekar fortfarande skratten mellan väggarna i logement ett. Det är med glädje jag säger att de har utvecklats.
Efter det sista numet fortsatte kvällen med fest och musikquiz. När vår konsertlokal stängdes drog vi över till Kungsholmen och fortsatte vårt festande tills den sista pendeln bot Bålsta gick. På väg hem till Livgardet föll den första snön i Stockholm.
Fältövning: Ovissheten
Det är ingen slump att musiksoldaters stridsutbildning inte smäller så högt bland övriga soldater. Den fälttjänst som rymts i år har inbegripit baskerprovet och slutövningen. Lt K hade tänkt att vi skull få i uppdrag att bevaka någonting men konstaterade att vi inte var utbildade i bevakning så vi fick helt enkelt leka krig istället. Det vi fått veta om vår GSU-helg på förhand var att den skulle ägnas helt åt skjutning. Vi skulle skjuta för märken och medaljer, inget annat. Att det på veckoprogrammet stod att alla måltider skulle utspisas i terrängen berodde helt enkelt på att det går fortare så. En vecka innan fick vi veta att nattpermissionen mellan två av dagarna var indragen och då tog spekulationerna fart. De avfärdades dock ganska effektivt med argumentet att vi skulle vara på skjutbanan hela dagen och ingen skulle få chansen att slå runt på stan och försätta sig ur stridbart skick.
Perioden började lugnt och sansat med inventering av den personliga materielen, packning av strids- och trosspackning (den uppgiften satte verkligen griler i huvudet på alla stackars musiksoldater som alltid fylls av ångest när det kommer till fälttjänst) och städning av plutonsförrådet varvat med repetition av det lilla figget. Gardesbataljon och femte skvadron hade besöksdag och tyckte det var lämpligt att vi var med som en liten guldkant. Efter spelningen blev det ganska uppenbart vart den där nattpermissionen tagit vägen. Vi kan väl säga att den bestämde sig för att campa i skogen.
Det hela började med att vi lastade lastbilen med tältutrustning, trosspackningar och mat. Sedan låste vi ut vapnen och gjorde oss klara för avmarsch ut på övningsområdet. Vi stannade till och åt mat vid det som skulle bli första tropps lägerplats. När andra tropp fortsatte sin vandring sprang vi fram som tomtenissarna på julafton och lastade snabbt och tyst ut nödvändig förläggningsmateriel ur lastbilen. När resningen och kamoufleringen av tälten var klar var det redan mörkt och svårt att hitta i lägret. Det hände ett antal gånger att jag irrade runt lite efter mina nattliga vaktpass på väg mellan poststället och tältet.
Innan striden kunde dra igång på allvar var vi ju såklart tvungna att ladda våra magasin med ammunition så lagom när lägret var färdigt traskade vi raskt tillbaka in mot gardet. Vi fick veta att vi skulle stöta på ett hinder av något slag och att vi måste ta oss förbi det på något vis. Den första lilla motgången som fick hjärtat att hoppa upp i halsgropen var en bil vi mötte som fick oss att kasta oss ner i diket. Det riktiga hindret kom när vi skulle in på området. För det första var vägen upplyst och för det andra var den yttre grinden stängd. Efter en tids överläggning med tänkbara alternativ som att gå runt och gå in genom stora grinden eller ringa våra kontakter i vakten för att få dem att öppna märkte vi att det skulle gå att krypa under grinden. Sagt och gjort. Det jobbigaste med hela situationen var att vi var ett lätt byte där vi krälade i ljuset från gatlyktorna. Men det gick bra.
Inne i Sofieros skjuthall möttes vi av Lt K som repeterade Ladda, Patron ur och skytteställningar. Vi fick också ta isär och sätta ihop våra vapen en gång innan vi fyllde två magasin med lösplugg och gav oss av ut i natten igen.
På väg hem blev vi sedda av andra tropp som gömde sig i skuggorna, men vi märkte inget, utan gick lugnt vidare.
Under den här övningen infördes ett nytt moment sedan baskerprovet: patruller av olika slag. Hela natten tillsattes små patruller som utförde spaningsarbete mot grupp tre och fyra, soldater blev skadeskjutna i benet och bars hem på bår och hela tiden smög LT K obemärkt runt i skogarna och iakttog vårt arbete. Senare berättade han att han lärt sig det ena och det andra både om oss och om sig själv.
Dag två inleddes med frukost och rivning av förläggningen. Allt lastades in i lastbilen igen och sedan bar det åter av till Sofiero. Hela dagen ägnades åt skjutövningar ledda av Lt R och Lt K. När mörkret föll bröt vi upp och gick tillbaka in på området där fältövningen Ovissheten till slut blåstes av och vi fick börja vårda upp materielen igen och låsa in våra vapen för natten.
Nästa morgon vaknade vi i våra egna mjuka sängar, gick upp, klädde på oss och drog oss åter tillbaka till Sofiero. Denna gång för att genomföra en prisskjutning med valda övningar ur skjutboken. En liggande utan stöd, en knästående, en knästående på tid och en stående på tid. Även om det kanske inte gick så bra för all tror jag att de flesta tyckte det var roligt att prova de olika ställningarna och övningsmomenten. När vi var klara med vår insats drog jag mig tillbaka, bredde ut liggunderlaget , svepte in mig i värmejackan och stängde av mikrofonerna på hörselskydden. Är man tillräckligt trött går det att sova var som helst, även om sexton personer avlossar fyra skott var inom sju sekunder trettio meter bort.
När alla skott avlossats och protokollen skrivits stod det klart att två lyckliga musiksoldater får pimpa sina uniformer på finalkonserterna, den ena med Arméns Skyttemärke i Silver och den andra med Arméns Skyttemedalj i Silver. Bra jobbat!
Perioden började lugnt och sansat med inventering av den personliga materielen, packning av strids- och trosspackning (den uppgiften satte verkligen griler i huvudet på alla stackars musiksoldater som alltid fylls av ångest när det kommer till fälttjänst) och städning av plutonsförrådet varvat med repetition av det lilla figget. Gardesbataljon och femte skvadron hade besöksdag och tyckte det var lämpligt att vi var med som en liten guldkant. Efter spelningen blev det ganska uppenbart vart den där nattpermissionen tagit vägen. Vi kan väl säga att den bestämde sig för att campa i skogen.
Det hela började med att vi lastade lastbilen med tältutrustning, trosspackningar och mat. Sedan låste vi ut vapnen och gjorde oss klara för avmarsch ut på övningsområdet. Vi stannade till och åt mat vid det som skulle bli första tropps lägerplats. När andra tropp fortsatte sin vandring sprang vi fram som tomtenissarna på julafton och lastade snabbt och tyst ut nödvändig förläggningsmateriel ur lastbilen. När resningen och kamoufleringen av tälten var klar var det redan mörkt och svårt att hitta i lägret. Det hände ett antal gånger att jag irrade runt lite efter mina nattliga vaktpass på väg mellan poststället och tältet.
Innan striden kunde dra igång på allvar var vi ju såklart tvungna att ladda våra magasin med ammunition så lagom när lägret var färdigt traskade vi raskt tillbaka in mot gardet. Vi fick veta att vi skulle stöta på ett hinder av något slag och att vi måste ta oss förbi det på något vis. Den första lilla motgången som fick hjärtat att hoppa upp i halsgropen var en bil vi mötte som fick oss att kasta oss ner i diket. Det riktiga hindret kom när vi skulle in på området. För det första var vägen upplyst och för det andra var den yttre grinden stängd. Efter en tids överläggning med tänkbara alternativ som att gå runt och gå in genom stora grinden eller ringa våra kontakter i vakten för att få dem att öppna märkte vi att det skulle gå att krypa under grinden. Sagt och gjort. Det jobbigaste med hela situationen var att vi var ett lätt byte där vi krälade i ljuset från gatlyktorna. Men det gick bra.
Inne i Sofieros skjuthall möttes vi av Lt K som repeterade Ladda, Patron ur och skytteställningar. Vi fick också ta isär och sätta ihop våra vapen en gång innan vi fyllde två magasin med lösplugg och gav oss av ut i natten igen.
På väg hem blev vi sedda av andra tropp som gömde sig i skuggorna, men vi märkte inget, utan gick lugnt vidare.
Under den här övningen infördes ett nytt moment sedan baskerprovet: patruller av olika slag. Hela natten tillsattes små patruller som utförde spaningsarbete mot grupp tre och fyra, soldater blev skadeskjutna i benet och bars hem på bår och hela tiden smög LT K obemärkt runt i skogarna och iakttog vårt arbete. Senare berättade han att han lärt sig det ena och det andra både om oss och om sig själv.
Dag två inleddes med frukost och rivning av förläggningen. Allt lastades in i lastbilen igen och sedan bar det åter av till Sofiero. Hela dagen ägnades åt skjutövningar ledda av Lt R och Lt K. När mörkret föll bröt vi upp och gick tillbaka in på området där fältövningen Ovissheten till slut blåstes av och vi fick börja vårda upp materielen igen och låsa in våra vapen för natten.
Nästa morgon vaknade vi i våra egna mjuka sängar, gick upp, klädde på oss och drog oss åter tillbaka till Sofiero. Denna gång för att genomföra en prisskjutning med valda övningar ur skjutboken. En liggande utan stöd, en knästående, en knästående på tid och en stående på tid. Även om det kanske inte gick så bra för all tror jag att de flesta tyckte det var roligt att prova de olika ställningarna och övningsmomenten. När vi var klara med vår insats drog jag mig tillbaka, bredde ut liggunderlaget , svepte in mig i värmejackan och stängde av mikrofonerna på hörselskydden. Är man tillräckligt trött går det att sova var som helst, även om sexton personer avlossar fyra skott var inom sju sekunder trettio meter bort.
När alla skott avlossats och protokollen skrivits stod det klart att två lyckliga musiksoldater får pimpa sina uniformer på finalkonserterna, den ena med Arméns Skyttemärke i Silver och den andra med Arméns Skyttemedalj i Silver. Bra jobbat!
Opera Fantastica
Nog för att man kan tycka att vi börjar få in en rutin för att repetera och genomföra konserter men Opera Fantastica tar priset bland de produktioner vi gjort hittills. Noterna prånglades ut innan avfärd till Danmark för att ge chans åt två permissioners egen överspelning innan de riktiga repetitionerna drog igång. Perioden såg ut som så att vi kom tillbaka från en ledighet, hade lite inre tjänst med plutonens timme och återställning efter Danmark på fredagen innan vi for till Nacka för eftermiddagsrep med majoren då vi malde igenom repertoaren. Efter middagen kom alla kårsångare och Jan-Åke Hillerud så vi fick repa tillsammans. På lördagen repade vi igen, mest våra egna orkesterstycken. När det blev söndag var det dags för genrep och konsert. Två stycken. Trettio stressade musiksoldater sprang mellan Konserthuset och Kulturhuset för att hinna få i sig mat mellan föreställningarna.
Efter en god natts sömn vaknade vi upp till den slöaste fredagsrutin vi hittills upplevt. Vi i grupp ett städade våtutrymmet som vanligt på morgonen och höll det sedan avstängt fram till permissionsuppställningen, plutonens timma hade vi redan klarat av några dagar tidigare och bilen som min grupp skulle tvätta visade sig vara ute på vift tillsammans med underbefälen. Resultatet: tre timmars lökning i kungens tjänst innan vi fick åka hem igen. Ett kort men intensivt besök i de gröna kläderna.
Efter en god natts sömn vaknade vi upp till den slöaste fredagsrutin vi hittills upplevt. Vi i grupp ett städade våtutrymmet som vanligt på morgonen och höll det sedan avstängt fram till permissionsuppställningen, plutonens timma hade vi redan klarat av några dagar tidigare och bilen som min grupp skulle tvätta visade sig vara ute på vift tillsammans med underbefälen. Resultatet: tre timmars lökning i kungens tjänst innan vi fick åka hem igen. Ett kort men intensivt besök i de gröna kläderna.
Herning Indoor Tattoo
Efter att ha klarat av Gershwinkonserten i Örebro och ätit lunch i landshövdingens residens på slottet vid Svartån packade vi utrustningen för vår sista stora turné. Årets höjdpunkt: Utlandsresan som för vår del gick till danmark och Herning Indoor Tattoo. Resan började inte så övertygande. Vistelsen utanför Köpenhamn visade sig verkligen vara just utanför Köpenhamn och det som i februari var planerat som en inspelning i dansk radio har med tiden krympt. Först till en tv-sändning av figget, sedan till kartongmusik i bakgrunden till några eftertexter för att slutligen försvinna helt. Istället ägnade vi dagen åt MX, egen övning på den gemensamma musiken i tattoofinalen och en medaljeringsceremoni för oss själva. Med nästan två månader kvar till muck fick vi ta emot värnpliktsmedaljen som ÖB instiftade 2003. De yrkesmusiker som gjorde lumpen innan detta magiska år fick också motta en medalj att bära på paraduniformen.
Jag tror att många håller med mig om att charmen med att resa är att upptäcka nya platser och se hur livet kan variera runt om i världen. Nu har Danmark och Sverige kanske inte så väldigt olika kulturer, men livet inom försvarsmakterna skiljer sig ändå åt en del. Det danska försvaret har till exempel investerat i nya sängar i logementen. I Sverige kan du gå på armémuseum och se hur ett vanligt svenskt logement ser ut. Låt dig inte luras av att det i montern står att det är från 1960-talet, det ser fortfarande likadant ut. Danskarna har också valt att ha riktiga täcken istället för filtar. Sug på den lyxen. När vi gjorde en snabb utforskning av våra omgivningar lyckades vi öppna dörren till ett annat logement i kasernen där det bodde danska soldater. Alla svenskar som gick in där tappade hakan ungefär till knähöjd, men stängde snabbt munnen igen för att inte smittas av någon hemsk sjukdom. Mitt på golvet stod en cykel, det låg kläder, skräp och diverse militärt materiel utstrött på golvet, ingen av sängarna uppvisade någon form av vårdad bäddning och det var cigarettfimpar överallt, inklusive i sängarna. Visitation verkar vara ett begrepp som inte existerar i den danska armén. Som tur var hade varje logement egen dusch och toalett, jag satte aldrig foten innanför dörren till toaletterna i korridoren.
Den tredje dagen av vår turné lämnade vi Hövelte kasern för transport mot Odense. Där gick vi först en parad på trånga gator med resultatet att vi mest gick på tre kolonn till mellanmarsch, och sedan spelade vi konsert i en gymnastiksal med lysrörsbelysning. Lyckligtvis gick inte hela salen på samma strömbrytare så det gick att släcka ner över publiken och ha scenområdet upplyst samtidigt. Snitsigt värre. När konserten var slut väntade en tjugomilafärd till förläggningen i Holstebro, en nätt liten tur tyckte jag. Men ack så fel jag hade. Med fyra mil kvar deklarerade Lt K att det var dags för kisspaus och jag började undra om han mådde riktigt bra, fyra mil är ju ingenting. Det visade sig dock att de sista fyra milen tog över en timme att köra, dettta på grund av att vi tvingades krypa fram genom tät dimma. Väl framme på dragonregementet stod det klart att det som stod till buds denna gång var fyrbäddsrum och eftersom danskarna verkar bli lite nippriga av det här med kvinnlig personal så blev plutonen tilldelad fler rum än de åtta som egentligen täckt vårt behov. På något magiskt vis stod jag och Krp F med nyckeln till ett eget rum. Alla rum hade egen balkong, dusch, toalett och två handfat. Helt perfekt.
Dag nummer fyra inleddes med färd till Herning, skådeplatsen för själva tattoot, och där genomförde vi en kortare arenaträning. Tvärs över golvet löpte an bred rand som blivit gjord för kabeldragning vid en rockkonsert, det lilla kruxet med randen var att den inte gick rakt över arenan utan lite diagonalt. Helt livsfarligt eftersom den alltid fanns i synfältet och ställde till det med rättningarna. Jag som fick möjlighet att se en tagning ville bara springa och gömma mig.
Kvällens konsert ägde rum i Holstebros musikteater, den nyaste och mest moderna konsertlokal vi varit i hittills.
När fredagen kom drog tattoot igång på allvar. På förmiddagen gjorde vi något så märkligt som en inomhusparad genom ett köpcenter. Golvet var halt och även här var det egentligen för trångt för oss. YM B, som gick med fanan, lyckades spetsa åtminstone en övervakningskamera. Med kasken nerdragen i pannan är det inte lätt att se vad som finns i taket. Efter det lilla äventyret tog vi oss til arenan för att repetera finalmusiken med de andra deltagande banden. Jag och Krp S blev entledigade från deltagande av majoren så att flöjt och sax kunde gå in på våra platser. Vi fick därför tillfälle att iaktta spektaklet från läktaren. Precis som i Ystad var det säckpiporna som hade störst problem med att följa dirigenten, det mesta av musiken kunde man tro skulle självdö och stanna helt och mitt i alltihop hoppade några förvirrade dansare runt. Jag undviker att göra allt för stora utläggningar om kören, men ett tag hade jag allvarliga funderingar på att gå och koppla ur deras mikrofoner. Innan ledningen ansåg allt vara klart för föreställning genomförde man ett full dressed rehearsal. Vi kan konstatera att det var tur för oss eftersom vi fick lov att springa in på arenan. Vi startade sist i föreställningen och sedan skulle vi ut, gå ett varv på området för att ställa upp igen, dela ut noter och sedan marschera in med de andra kårerna som stått klara under vårt uppträdande. Smidig planering...
Helgen fortsatte sedan med två föreställningar på lördagen och en på söndagen. På lördagskvällen hölls en stor tattoofest för deltagarna. Vi hade i vår enfald trott att vi skulle vara i någon slags mässhall, men istället blev vi inskickade i en ladugård. Det var dock inte den lukten som satt kvar i kläderna när vi kom hem, i Danmark röker alla. Innan festen började var det sagt att bussarna skulle gå hem senast klockan tolv, oavsett vilka som kom med. När klockan var slagen visade det sig att stabschefen supit bort sig själv så avfärden sköts upp en halvtimme, men jag tror inte att någon klagade.
Efter sista föreställningen på söndagen hoppade vi in i bussarna igen för att påbörja hemfärden. Återigen sov vi en natt i de tidigare utforskade logementen i Hövelte. Statusen på danskarnas logement var något förbättrad men fortfarande långt ifrån godkänd.
Turnéns sista dag blev lugn och fridfull. De flesta skåningarna och smålänningarna hoppade av på vägen och vi som var kvar i bussarna passade på att bre ut oss ordentligt. Hemma på Livgardet bestämdes det, efter många om och men, att båda bussarna skulle tömmas. Den ena skulle användas i veckan och den andra skulle eventuellt in på reparation så allt vi kunde tänkas behöva skulle bäras in. Det tar lite tid när sex personer ska bära sexton personers packning. Speciellt om folk har fått för sig att lämna lösa uniformer, skor och kuddar inne i bussen. Vi hoppas att alla persedlar har kommit till rätt person.
Möjligen har vi nu gått figget för sista gången. Det känns ganska overkligt, men jag vet att det är en sådan sak som jag inte kommer att hinna reflektera så mycket över, det finns fortfarande massor kvar att göra. Det som kommer först är Opera Fantastica och sedan ska vi spendera en helg på skjutbanan. Det ska nog gå bra.
Jag tror att många håller med mig om att charmen med att resa är att upptäcka nya platser och se hur livet kan variera runt om i världen. Nu har Danmark och Sverige kanske inte så väldigt olika kulturer, men livet inom försvarsmakterna skiljer sig ändå åt en del. Det danska försvaret har till exempel investerat i nya sängar i logementen. I Sverige kan du gå på armémuseum och se hur ett vanligt svenskt logement ser ut. Låt dig inte luras av att det i montern står att det är från 1960-talet, det ser fortfarande likadant ut. Danskarna har också valt att ha riktiga täcken istället för filtar. Sug på den lyxen. När vi gjorde en snabb utforskning av våra omgivningar lyckades vi öppna dörren till ett annat logement i kasernen där det bodde danska soldater. Alla svenskar som gick in där tappade hakan ungefär till knähöjd, men stängde snabbt munnen igen för att inte smittas av någon hemsk sjukdom. Mitt på golvet stod en cykel, det låg kläder, skräp och diverse militärt materiel utstrött på golvet, ingen av sängarna uppvisade någon form av vårdad bäddning och det var cigarettfimpar överallt, inklusive i sängarna. Visitation verkar vara ett begrepp som inte existerar i den danska armén. Som tur var hade varje logement egen dusch och toalett, jag satte aldrig foten innanför dörren till toaletterna i korridoren.
Den tredje dagen av vår turné lämnade vi Hövelte kasern för transport mot Odense. Där gick vi först en parad på trånga gator med resultatet att vi mest gick på tre kolonn till mellanmarsch, och sedan spelade vi konsert i en gymnastiksal med lysrörsbelysning. Lyckligtvis gick inte hela salen på samma strömbrytare så det gick att släcka ner över publiken och ha scenområdet upplyst samtidigt. Snitsigt värre. När konserten var slut väntade en tjugomilafärd till förläggningen i Holstebro, en nätt liten tur tyckte jag. Men ack så fel jag hade. Med fyra mil kvar deklarerade Lt K att det var dags för kisspaus och jag började undra om han mådde riktigt bra, fyra mil är ju ingenting. Det visade sig dock att de sista fyra milen tog över en timme att köra, dettta på grund av att vi tvingades krypa fram genom tät dimma. Väl framme på dragonregementet stod det klart att det som stod till buds denna gång var fyrbäddsrum och eftersom danskarna verkar bli lite nippriga av det här med kvinnlig personal så blev plutonen tilldelad fler rum än de åtta som egentligen täckt vårt behov. På något magiskt vis stod jag och Krp F med nyckeln till ett eget rum. Alla rum hade egen balkong, dusch, toalett och två handfat. Helt perfekt.
Dag nummer fyra inleddes med färd till Herning, skådeplatsen för själva tattoot, och där genomförde vi en kortare arenaträning. Tvärs över golvet löpte an bred rand som blivit gjord för kabeldragning vid en rockkonsert, det lilla kruxet med randen var att den inte gick rakt över arenan utan lite diagonalt. Helt livsfarligt eftersom den alltid fanns i synfältet och ställde till det med rättningarna. Jag som fick möjlighet att se en tagning ville bara springa och gömma mig.
Kvällens konsert ägde rum i Holstebros musikteater, den nyaste och mest moderna konsertlokal vi varit i hittills.
När fredagen kom drog tattoot igång på allvar. På förmiddagen gjorde vi något så märkligt som en inomhusparad genom ett köpcenter. Golvet var halt och även här var det egentligen för trångt för oss. YM B, som gick med fanan, lyckades spetsa åtminstone en övervakningskamera. Med kasken nerdragen i pannan är det inte lätt att se vad som finns i taket. Efter det lilla äventyret tog vi oss til arenan för att repetera finalmusiken med de andra deltagande banden. Jag och Krp S blev entledigade från deltagande av majoren så att flöjt och sax kunde gå in på våra platser. Vi fick därför tillfälle att iaktta spektaklet från läktaren. Precis som i Ystad var det säckpiporna som hade störst problem med att följa dirigenten, det mesta av musiken kunde man tro skulle självdö och stanna helt och mitt i alltihop hoppade några förvirrade dansare runt. Jag undviker att göra allt för stora utläggningar om kören, men ett tag hade jag allvarliga funderingar på att gå och koppla ur deras mikrofoner. Innan ledningen ansåg allt vara klart för föreställning genomförde man ett full dressed rehearsal. Vi kan konstatera att det var tur för oss eftersom vi fick lov att springa in på arenan. Vi startade sist i föreställningen och sedan skulle vi ut, gå ett varv på området för att ställa upp igen, dela ut noter och sedan marschera in med de andra kårerna som stått klara under vårt uppträdande. Smidig planering...
Helgen fortsatte sedan med två föreställningar på lördagen och en på söndagen. På lördagskvällen hölls en stor tattoofest för deltagarna. Vi hade i vår enfald trott att vi skulle vara i någon slags mässhall, men istället blev vi inskickade i en ladugård. Det var dock inte den lukten som satt kvar i kläderna när vi kom hem, i Danmark röker alla. Innan festen började var det sagt att bussarna skulle gå hem senast klockan tolv, oavsett vilka som kom med. När klockan var slagen visade det sig att stabschefen supit bort sig själv så avfärden sköts upp en halvtimme, men jag tror inte att någon klagade.
Efter sista föreställningen på söndagen hoppade vi in i bussarna igen för att påbörja hemfärden. Återigen sov vi en natt i de tidigare utforskade logementen i Hövelte. Statusen på danskarnas logement var något förbättrad men fortfarande långt ifrån godkänd.
Turnéns sista dag blev lugn och fridfull. De flesta skåningarna och smålänningarna hoppade av på vägen och vi som var kvar i bussarna passade på att bre ut oss ordentligt. Hemma på Livgardet bestämdes det, efter många om och men, att båda bussarna skulle tömmas. Den ena skulle användas i veckan och den andra skulle eventuellt in på reparation så allt vi kunde tänkas behöva skulle bäras in. Det tar lite tid när sex personer ska bära sexton personers packning. Speciellt om folk har fått för sig att lämna lösa uniformer, skor och kuddar inne i bussen. Vi hoppas att alla persedlar har kommit till rätt person.
Möjligen har vi nu gått figget för sista gången. Det känns ganska overkligt, men jag vet att det är en sådan sak som jag inte kommer att hinna reflektera så mycket över, det finns fortfarande massor kvar att göra. Det som kommer först är Opera Fantastica och sedan ska vi spendera en helg på skjutbanan. Det ska nog gå bra.
AMK 07 marscherar ut från borggården
Mörkret tätnar och kylan tilltar. Vi flyttar vår huvudsakliga verksamhet från gator och torg in i varma konserthus och repsalar. Det är klart - vissa parader måste genomföras ändå. När Scania kallar kommer vi farande som skållade ollon, även om det innebär ombokning av en konsert i Örebro. Vi är helt enkelt för beroende av våra bussar för att kunna ha något otalt med Scania. Men ingen av oss klagar, vi fick chansen att titta på en pimpad lastbilscab och se hur det går till när man sätter ihop en lastbil.
Konserten i Örebro blev som sagt var flyttad en vecka, men systerkonserten i Berwaldhallen genomfördes helt enligt plan. Just den här produktionen var den som jag sett fram emot mest under året, en renodlad Gershwinkonsert med Tove Dahlberg som sångsolist och Julia Estrada som spelar Rhapsody in Blue. Ni må tro att jag har hört Rhapsody in Blue många gånger, det är den enda konstmusik min pappa kan tänka sig att lyssna på. På samma skiva ligger An American in Paris som också stod med på repertoaren. Spelglädje och rungande applåder, kan livet bli bättre?
Allting måste ha ett slut, så även AMK 2007s herravälde vid kungliga slottet. Vi har nu gått vår sista vaktparad och lämnat den plats som i det närmaste blivit vår hemmaarena. Många är de turister som kantat vår väg och jag kan inte ens föreställa mig hur många japanska semesteralbum som innehåller foton på mig och mina kollegor. Nu lämnar vi den kalla, folktomma vintersäsongen till trumkåren.
En rolig AMK-tradition är att hitta på lite bus vid sista högvakten och vi ville självklart inte vara sämre. Tyvärr genomförde vi inte planen att släppa pingisbollar i slottsbacken, men nästa årskull får gärna ta det som ett tips. De små skämt som blev av var en flippad bastrumma som spelade så mycket som möjligt under mellanlarscherna, en halvhalt i tuttiledet som fick roten bakom att nästan sätta klarinetterna i halsen, vapenexcercis med saxofoner, differentierat inträde i inslagen på borggården, lätt studsande trumslagare i honnören efter trumsaluten, en särskilt fin uppställningssignal som steg mot skyn och ett extrainlagt tjing-bom tjing-bom i P10s marsch när vi lämnade borggården.
Visst känns det lite konstigt att göra den sista vaktparaden, det har varit en av de saker som vi verkligen fått rutin på. Det är inte så att jag kommer behöva fundera över ceremoniordningen om jag någon gång får för mig att traska den där promenaden igen. Jag kommer nog sakna luncherna på tv4 mest.
Bara för att vi inte ska göra fler vaktparader ska ni inte tro att vi ska gå och dra benen efter oss resten av året, nu ska vi till Danmark och spela öronen av våra nordiska grannar!
Konserten i Örebro blev som sagt var flyttad en vecka, men systerkonserten i Berwaldhallen genomfördes helt enligt plan. Just den här produktionen var den som jag sett fram emot mest under året, en renodlad Gershwinkonsert med Tove Dahlberg som sångsolist och Julia Estrada som spelar Rhapsody in Blue. Ni må tro att jag har hört Rhapsody in Blue många gånger, det är den enda konstmusik min pappa kan tänka sig att lyssna på. På samma skiva ligger An American in Paris som också stod med på repertoaren. Spelglädje och rungande applåder, kan livet bli bättre?
Allting måste ha ett slut, så även AMK 2007s herravälde vid kungliga slottet. Vi har nu gått vår sista vaktparad och lämnat den plats som i det närmaste blivit vår hemmaarena. Många är de turister som kantat vår väg och jag kan inte ens föreställa mig hur många japanska semesteralbum som innehåller foton på mig och mina kollegor. Nu lämnar vi den kalla, folktomma vintersäsongen till trumkåren.
En rolig AMK-tradition är att hitta på lite bus vid sista högvakten och vi ville självklart inte vara sämre. Tyvärr genomförde vi inte planen att släppa pingisbollar i slottsbacken, men nästa årskull får gärna ta det som ett tips. De små skämt som blev av var en flippad bastrumma som spelade så mycket som möjligt under mellanlarscherna, en halvhalt i tuttiledet som fick roten bakom att nästan sätta klarinetterna i halsen, vapenexcercis med saxofoner, differentierat inträde i inslagen på borggården, lätt studsande trumslagare i honnören efter trumsaluten, en särskilt fin uppställningssignal som steg mot skyn och ett extrainlagt tjing-bom tjing-bom i P10s marsch när vi lämnade borggården.
Visst känns det lite konstigt att göra den sista vaktparaden, det har varit en av de saker som vi verkligen fått rutin på. Det är inte så att jag kommer behöva fundera över ceremoniordningen om jag någon gång får för mig att traska den där promenaden igen. Jag kommer nog sakna luncherna på tv4 mest.
Bara för att vi inte ska göra fler vaktparader ska ni inte tro att vi ska gå och dra benen efter oss resten av året, nu ska vi till Danmark och spela öronen av våra nordiska grannar!
Bodensare och brasilianare
Ytterligare en turné är avklarad. Denna gång gick färden norrut. Vi har besökt platsen som alltid tyckts mig vara mönstrande pojkars värsta mardröm - Boden. Tämk att tvingas göra femton månader mitt uppe i ingenstans... Eftersom jag nu varit där så kan jag rapportera att det inte är så hemskt som det verkar (jag kan dock inte uttala mig om vintermånaderna, då är det nog lite bistert), garnisonsområdet är fint och ligger på promenadavstånd från centrum. Det är mer än man kan säga om Livgardet som verkligen ligger mitt ute i skogen. Efter en kvart med lokalbussen finns det två restauranger att välja på.
Resan upp gick smidigt, avstånd krymper tack vare flyget och den ende som hade problem i säkerhetskontrollen var Lt K. Innan vi for uppmanade han oss att tömma fickorna på nagelsaxar och annat vasst, men själv hade han missat en spårljuspatron som gömt sig i portföljen. Säkerhetsvakterna blev måttligt imponerade.
Blotta tanken på att vistas norr om Stockholm fick skåningarna att börja huttra, men jag hävdar fortfarande att det var kallt i hela landet den helgen. Dock måste till och med jag erkänna att det är lite väl hurtigt att sova utan filtar - långkalsonger och fältskjorta på! Den andra natten fick vi ut filtar och då kunde de också tänka sig att försöka få igång centralvärmen.
Spelningarna vi gjorde i kårformering var också något som fick mig att längta efter ett varmt bad och en bastu. Inför den första fick vi informationen att när bussen stannade skulle vi gå 200 m i okänd riktning och okänd terräng. Stabilt! Det var tur att vi hade instrumenten, baskrarna och vitutrustningen, annars hade vi kanske tappat bort någon där vi skred fram på skogsstigen. Anledningen till att vi var där var en ceremoni på den plats regementet flyttade från när I 19 kom till Boden. Vi fick stå och frysa på en vildvuxen gräsmatta som sög upp all klang, gå längre bort i skogen och fika en timme och sedan frysa lite till.
Den andra spelningen var på regementets dag. Det var en massa olika nissar som skulle hålla tal om både ditten och datten medan vi stod uppställda och stelnade till ordentligt. Köldslagna stapplade vi sedan ut på kaserngården för att göra figget. Situationen förbättrades inte av att planen var täckt med det grövsta grus jag någonsin sett och lite snålt tilltagen på längden. Alla erkänner vi att det var årets sämsta fig. Men vi blev älskade ändå.
På kvällen gjorde vi en av våra mest bejublade sittande konserter, vi hade roligt, publiken trivdes och vi fick i oss lite av den eftertraktade norrländska välviljan.
Hemma i Stockholm igen återgick vardagen snabbt till det normala med rep och spelningar vid statsbesök. Denna gång var det Brasiliens president som ville avlägga en visit. Vi såg till att både säga hej och hejdå till honom. När han kom var jag avbytare och fick se spektaklet utanför slottet istället för att stå på inre borggården med resten av musikkåren. Jag passade på att hälsa på kungen när han kom i kortegen. Han hälsade tillbaka.
Resan upp gick smidigt, avstånd krymper tack vare flyget och den ende som hade problem i säkerhetskontrollen var Lt K. Innan vi for uppmanade han oss att tömma fickorna på nagelsaxar och annat vasst, men själv hade han missat en spårljuspatron som gömt sig i portföljen. Säkerhetsvakterna blev måttligt imponerade.
Blotta tanken på att vistas norr om Stockholm fick skåningarna att börja huttra, men jag hävdar fortfarande att det var kallt i hela landet den helgen. Dock måste till och med jag erkänna att det är lite väl hurtigt att sova utan filtar - långkalsonger och fältskjorta på! Den andra natten fick vi ut filtar och då kunde de också tänka sig att försöka få igång centralvärmen.
Spelningarna vi gjorde i kårformering var också något som fick mig att längta efter ett varmt bad och en bastu. Inför den första fick vi informationen att när bussen stannade skulle vi gå 200 m i okänd riktning och okänd terräng. Stabilt! Det var tur att vi hade instrumenten, baskrarna och vitutrustningen, annars hade vi kanske tappat bort någon där vi skred fram på skogsstigen. Anledningen till att vi var där var en ceremoni på den plats regementet flyttade från när I 19 kom till Boden. Vi fick stå och frysa på en vildvuxen gräsmatta som sög upp all klang, gå längre bort i skogen och fika en timme och sedan frysa lite till.
Den andra spelningen var på regementets dag. Det var en massa olika nissar som skulle hålla tal om både ditten och datten medan vi stod uppställda och stelnade till ordentligt. Köldslagna stapplade vi sedan ut på kaserngården för att göra figget. Situationen förbättrades inte av att planen var täckt med det grövsta grus jag någonsin sett och lite snålt tilltagen på längden. Alla erkänner vi att det var årets sämsta fig. Men vi blev älskade ändå.
På kvällen gjorde vi en av våra mest bejublade sittande konserter, vi hade roligt, publiken trivdes och vi fick i oss lite av den eftertraktade norrländska välviljan.
Hemma i Stockholm igen återgick vardagen snabbt till det normala med rep och spelningar vid statsbesök. Denna gång var det Brasiliens president som ville avlägga en visit. Vi såg till att både säga hej och hejdå till honom. När han kom var jag avbytare och fick se spektaklet utanför slottet istället för att stå på inre borggården med resten av musikkåren. Jag passade på att hälsa på kungen när han kom i kortegen. Han hälsade tillbaka.
Hets och panik
Ett ord som jag verkligen lärt mig att använda och hata/älska under min värnplikt är hets. Man kan hetsa om allt, städning, mat och ombyte. Just hets är också ett bra ord för att sammmanfatta den gångna perioden. Vad sägs om att rivstarta med att gå figget på en gropig gräsmatta med ÖB som viktigaste gäst för att sedan hoppa in i bussen som åker mot ett rep i Sickla som sträcker sig till efter middagen? Resten av perioden fortsatte på ungefär samma sätt. Innan vi hann reagera hade vi kommit fram till den tid som finns tryckt i vårt generalprogram för hösten 2007, och dessutom avverkat fyra sidor i det. Stortorgskonsert - där AMK 04 lyckades ha återträff, Operapärlor på Skäret - där det bara bjöds på en operapärla, Gripsholmskonsert - en sittande konsert som förvandlades till stående med utantillmusik eftersom våra notställ blåste till formation plockepinn, och Musik på slottet - en konsert som benämndes "Bland pukor och trumpeter i kunglig miljö" och innehöll två pampiga stycken och resten opera. I farten hann vi också avverka två högvakter och två heldagar med rep. De två repdagarna innebar lediga kvällar så hela plutonen jublade. Vi är inte vana vid att ha kvällstjänster om vi inte är på turné.
Den här perioden har också inneburit förändringar i livet som musiksoldat i Arméns Musikkår, både en bra och en dålig. Jag börjar med den som är bra: Vi har fått våra båtmössor! Glassmössa, båtmössa, tofsmössa, kärt barn har många namn. Det viktigaste är att den har en röd tofs som alltid dinglar i överkant av synfältet. Att de dröjde så länge beror på svårigheter att få fram just de åtråvärda röda tofsarna, men nu är de äntligen här och ska alltid bäras till M/Ä. Basker är inte längre reglementerad huvudbonad till denna uniform.
Visst skrattade vi åt befälen i våras, Fu K framstod som helt dum i huvudet när han jagade runt i varenda tygaffär för att försöka hitta fyra röda gardintofsar som furirerna kunde använda till sina mössor, vi skämdes nästan ögonen ur oss på marschtåget då truppförarna sprang runt offentligt i denna vedervärdiga kreation och vi hoppades i smyg att de röda tofsarna aldrig skull komma. Men det är som med allt nytt - det behövs en tillvänjningsperiod. Nu älskar vi våra båtmössor och har dem på oss så ofta vi kommer åt.
Den tråkiga förändringen är att Sg O har lämnat oss nu. Självklart ordnade vi en stor fest för honom med tårta och en stor presentkorg som innehöll:
Böcker. En hel del krigsrelaterat men vi valde också några bara för att vi tyckte att titlarna passade in på den tänkte läsaren, Okrossbar och Chefer från helvetet.
Ansiktsfärg. Grön såklart.
Hårgelé. Nu har han världens chans att skaffa en vettig civilfrisyr.
Djungelvrål och en murgröna. En liten hälsning från TRK 06/07 som var väldigt roade av hans M/90 Djungel.
Boll med heffaklumpar på. Ryktet sade att en karriär som idrottslärare kanske står på lur. Vi soldater tyckte att det var en god idé.
Ahlgrens bilar. Helt enkelt för att jag hade ett vagt minne av att han tyckte om dem.
Tjeckiskt öl med tillhörande ölkorv. Någon sde att tjeckiskt öl gick hem så vi köpte allt som systemet märkt med den tjeckiska flaggan.
Finska pinnar. Ett skämt med ursprung i vår tältresningsövning utanför kasernen.
T-shirt. Nästan lika röd som baskern. Vad som stod på tröjan när märkpennan väl vandrat laget runt är det ingen annan än Sg O som vet. Vi hoppas att han vågar använda den någon gång.
Golfstrumpor. Troligen blir det en hel del golfande när han inte behöver se efter oss längre. Jag ska inte uttala mig om färgvalet.
Visst kommer Sg O att lämna ett tomrum efter sig men när man tjänstgör som musiksoldat finns ingen tid till att tänka efter. Det är bara att finna sig i det som händer och hetsa vidare till nästa uppställning.
Den här perioden har också inneburit förändringar i livet som musiksoldat i Arméns Musikkår, både en bra och en dålig. Jag börjar med den som är bra: Vi har fått våra båtmössor! Glassmössa, båtmössa, tofsmössa, kärt barn har många namn. Det viktigaste är att den har en röd tofs som alltid dinglar i överkant av synfältet. Att de dröjde så länge beror på svårigheter att få fram just de åtråvärda röda tofsarna, men nu är de äntligen här och ska alltid bäras till M/Ä. Basker är inte längre reglementerad huvudbonad till denna uniform.
Visst skrattade vi åt befälen i våras, Fu K framstod som helt dum i huvudet när han jagade runt i varenda tygaffär för att försöka hitta fyra röda gardintofsar som furirerna kunde använda till sina mössor, vi skämdes nästan ögonen ur oss på marschtåget då truppförarna sprang runt offentligt i denna vedervärdiga kreation och vi hoppades i smyg att de röda tofsarna aldrig skull komma. Men det är som med allt nytt - det behövs en tillvänjningsperiod. Nu älskar vi våra båtmössor och har dem på oss så ofta vi kommer åt.
Den tråkiga förändringen är att Sg O har lämnat oss nu. Självklart ordnade vi en stor fest för honom med tårta och en stor presentkorg som innehöll:
Böcker. En hel del krigsrelaterat men vi valde också några bara för att vi tyckte att titlarna passade in på den tänkte läsaren, Okrossbar och Chefer från helvetet.
Ansiktsfärg. Grön såklart.
Hårgelé. Nu har han världens chans att skaffa en vettig civilfrisyr.
Djungelvrål och en murgröna. En liten hälsning från TRK 06/07 som var väldigt roade av hans M/90 Djungel.
Boll med heffaklumpar på. Ryktet sade att en karriär som idrottslärare kanske står på lur. Vi soldater tyckte att det var en god idé.
Ahlgrens bilar. Helt enkelt för att jag hade ett vagt minne av att han tyckte om dem.
Tjeckiskt öl med tillhörande ölkorv. Någon sde att tjeckiskt öl gick hem så vi köpte allt som systemet märkt med den tjeckiska flaggan.
Finska pinnar. Ett skämt med ursprung i vår tältresningsövning utanför kasernen.
T-shirt. Nästan lika röd som baskern. Vad som stod på tröjan när märkpennan väl vandrat laget runt är det ingen annan än Sg O som vet. Vi hoppas att han vågar använda den någon gång.
Golfstrumpor. Troligen blir det en hel del golfande när han inte behöver se efter oss längre. Jag ska inte uttala mig om färgvalet.
Visst kommer Sg O att lämna ett tomrum efter sig men när man tjänstgör som musiksoldat finns ingen tid till att tänka efter. Det är bara att finna sig i det som händer och hetsa vidare till nästa uppställning.
Ystad International Military Tattoo
Så har vi då klarat av en av höjdpunkterna under vår värnplikt: turnén till Ystad. Vi har åkt buss, blivit myggbitna och varit griniga som aldrig förr. Men det har också varit alldeles, alldeles underbart.
Måndag
Resan genom Sverige startar. Många av de som bor i Skåne har valt att stanna hemma och ansluta direkt på P7, Revingehed. Vi andra har därför inga som helst problem med att det är trångt i bussen, vi kan vräka ut oss som vi vill. Vi kommer fram lite senare än beräknat, byter om till civila kläder och sitter upp i bussarna igen för avtransport till packgruppchefens hem i Illstorp. Där har Marschförsvarscentrum dukat upp till en redig fest. Mingel med välkomstdrink, grillad kalkon, pastasallad, efterrätt och lokal Illstorparnubbe med tillhörande eget sånghäfte. Alla medlemmar i musikkåren tilldelas Marschförsvarscentrums förtjänstmedalj för våra insatser för militärmusiken. Sg O och YM B som snart slutar sina tjänster hos oss tackas av. Det är med tungt hjärta vi släpper iväg dem.
Tisdag
Dags att se arenan för första gången. Vi får en timme till att repetera inmarsch och vårt eget framträdande på den dammigaste grusplan mina mx-kängor någonsin råkat ut för. När vi går därifrån skulle man kunna tro att jag råkat få med mig fel skor från förrådet och på så sätt blivit utrustad med ökenkängan. Så är dock inte fallet och en snabb kontakt med en vattenkran avhjälper problemet.
Större delen av eftermiddagen ägnas åt puts och annat nödvändigt ute på Revingehed innan det på kvällen blir dags för en liten invigningsceremoni med alla deltagare ute på ett övningsfält bakom vår kasern. Jag kan ju inte påstå att det var en stor publik som lyckats hitta in genom grindarna. Vi får helt enkelt stå i grässluttningen och, ja just det... stå. Stå genom ett långt välkomsttal där översten minsann lyckas klämma in lite skryt om Nordic Battlegroup och regementets enorma övningsområden. Dessutom ska det ju såklart paraderas för fanan och så ska varje deltagande orkester spela ett eget stycke. Solen går ner och alla som någon gång vistats utomhus i Sverige vid solnedgången vet att då får de ettrigaste myggorna en extra kick. Jag som har ett par gigantiska grytlock fästade vid händerna kan ju inte ens drömma om att göra något åt de surrande varelser som sätter sig i amsiktet, letar rätt på den perfekta platsen och sticker till. Men en musiksoldat har nerver av stål så fort paraduniformen sitter på.
Onsdag
Inget tattoo utan en officiell invigning. Vi går en kort parad för att sedan genomföra en liten ceremoni med hissning av alla deltagande nationers fanor samtidigt som alla kårer får en kort presentation.
Efter spelningen blir det ett hetsigt ombyte i en buss som redan rullar mot lunchstället. Vi äter på tjugo minuter för att skynda oss tillbaka till arenan där det drar ihop sig till repetition av det gemensamma programmet i tattoofinalen. Väl på plats i gruset igen blir vi stående i en halvtimme på kårformering innan arbetet drar igång. Det blir en utdragen historia med omtagningar av in- och utmarscher så att alla ska komma till rätt plats. Ett tag vill kapten införa ett nytt moment för vår del: spegelvänd genomgång. Det går dock totalt på röven och någon påpekar att det inte är lämpligt att de sista musikkåren vänder ryggen åt honnörsläktaren. Istället delar vi oss på mitten och skickar tre kolonner ut genom högra ingången och tre genom den vänstra.
På kvällen startar tattoot på allvar med den första riktiga föreställningen. Det går lite sådär för oss med det är ändå en härlig känsla i bussen på väg hem till P7.
Torsdag
Eftersom majoren lyckats bli sjuk genomför vi en sittande konsert med en gästdirigent. Vi har jobbat litegrann med honom tidigare eftersom han var en av ledarna vid sommarmusikskolan. Vi ger oss själva ett godkänt betyg.
Fast besluten om att kvällens uppvisning ska gå bättre än premiären genomför Kn B ytterligare en arenaträning. Och visst ger den resultat. Jag kan nog inte beskriva känslan när 48 taggade musiker står bakom portarna och hör franska främlingslegionens musikkår genom högtalarna. Saftblandaren går från rött, till gult, till grönt samtidigt som portarna öppnas och så att den rökfyllda gången syns och kapten rappar i Avdelning Framåt Marsch. Södermanlands regementes marsch drar igång och världen utanför existerar inte längre.
Fredag
Vi får en välbehövlig sovmorgon (som av någon anledning tycks ätas upp av det nattliga livet på förläggningen) innan vi äter lunch och går en parad genom Ystad. Lt L och Lt K är båda helt till sig och kan inte släppa det faktum att det är en massparad på gång.
Efter kvällens tattooföreställning transporteras vi direkt till hamnen för att tillsammans med norrmännen genomföra en fyrverkerikonsert. Vi står uppställda med varannann kolonn svenskar och varannann norrmän. Jag som var avbytare den här kvällen kan intyga att fyrverkerierna på Festival Salute där hemma är ett gäng strån vassare. När vi äntligen kommer hem, vid två på natten, har ingen någon som helst fundering på att besöka mässen för att ta en öl. Vi slocknar som små änglar.
Lördag
På dagen genomför vi en avslutande parad genom centrum. Jag tror det är första gången vi paraderar en längre sträcka med plym. Alla kårer samlas på torget utanför Rådhuset där de presenteras, spelar några stycken tllsammans och sedan avmarscherar igen. När vi kommer tillbaka till bussarna bjuder Arméns Fältbageri på wienerbröd som vi njter av när vi lyssnar till yrkesmusikernas oktett som spelar i parken.
På kvällen genomför vi den sista föreställningen i Ystad. Jag är avbytare ikväll och ska gå in och ta över bäckarna i finaldelen så att YM T kan hämta sin oboe för att spela solo i Anthem. Musikerna i norska gardet blir lite konfunderade när AMK går in och det står kvar en stackare helt själv. Jag planerade att göra en kupp och låtsas att jag glömt något och sedan bli förtvivlad över att jag missade inmarschen, men jag struntade i det. Trots att vårt eget framträdande tydligen inte gick så bra blir det ändå en hejdundrande efterfest. Det som siter hårdast på näthinnan är ett gäng fransoser som inte talar ett ord engelska och en överförfriskad dansk iförd rutig kilt.
Söndag
Gränsen mellan lördag och söndag är lite flytande men efter städning och visitation av logementen kan alla som ska med bussarna sitta upp och göra sig hemmastadda. I första tropp är vi sex stycken från början, men två kliver av i Värnamo. När vi når Livgardet sitter fyra musiksoldater, Lt K och Sg K ensamma i bussen. Andra tropp kommer fram en timme senare eftersom deras buss fick vända och hjälpa packgruppen att tanka. Jag kan tro att Sg E förbannar sig själv och beslutet att byta buss i Brunnstorp eftersom de såg på bättre filmer i tvåan...
Nåväl, jag tror att alla kom hem tryggt och säkert till slut och vi kommer garanterat minnas veckan i Ystad som en av årets höjdpunkter.
Måndag
Resan genom Sverige startar. Många av de som bor i Skåne har valt att stanna hemma och ansluta direkt på P7, Revingehed. Vi andra har därför inga som helst problem med att det är trångt i bussen, vi kan vräka ut oss som vi vill. Vi kommer fram lite senare än beräknat, byter om till civila kläder och sitter upp i bussarna igen för avtransport till packgruppchefens hem i Illstorp. Där har Marschförsvarscentrum dukat upp till en redig fest. Mingel med välkomstdrink, grillad kalkon, pastasallad, efterrätt och lokal Illstorparnubbe med tillhörande eget sånghäfte. Alla medlemmar i musikkåren tilldelas Marschförsvarscentrums förtjänstmedalj för våra insatser för militärmusiken. Sg O och YM B som snart slutar sina tjänster hos oss tackas av. Det är med tungt hjärta vi släpper iväg dem.
Tisdag
Dags att se arenan för första gången. Vi får en timme till att repetera inmarsch och vårt eget framträdande på den dammigaste grusplan mina mx-kängor någonsin råkat ut för. När vi går därifrån skulle man kunna tro att jag råkat få med mig fel skor från förrådet och på så sätt blivit utrustad med ökenkängan. Så är dock inte fallet och en snabb kontakt med en vattenkran avhjälper problemet.
Större delen av eftermiddagen ägnas åt puts och annat nödvändigt ute på Revingehed innan det på kvällen blir dags för en liten invigningsceremoni med alla deltagare ute på ett övningsfält bakom vår kasern. Jag kan ju inte påstå att det var en stor publik som lyckats hitta in genom grindarna. Vi får helt enkelt stå i grässluttningen och, ja just det... stå. Stå genom ett långt välkomsttal där översten minsann lyckas klämma in lite skryt om Nordic Battlegroup och regementets enorma övningsområden. Dessutom ska det ju såklart paraderas för fanan och så ska varje deltagande orkester spela ett eget stycke. Solen går ner och alla som någon gång vistats utomhus i Sverige vid solnedgången vet att då får de ettrigaste myggorna en extra kick. Jag som har ett par gigantiska grytlock fästade vid händerna kan ju inte ens drömma om att göra något åt de surrande varelser som sätter sig i amsiktet, letar rätt på den perfekta platsen och sticker till. Men en musiksoldat har nerver av stål så fort paraduniformen sitter på.
Onsdag
Inget tattoo utan en officiell invigning. Vi går en kort parad för att sedan genomföra en liten ceremoni med hissning av alla deltagande nationers fanor samtidigt som alla kårer får en kort presentation.
Efter spelningen blir det ett hetsigt ombyte i en buss som redan rullar mot lunchstället. Vi äter på tjugo minuter för att skynda oss tillbaka till arenan där det drar ihop sig till repetition av det gemensamma programmet i tattoofinalen. Väl på plats i gruset igen blir vi stående i en halvtimme på kårformering innan arbetet drar igång. Det blir en utdragen historia med omtagningar av in- och utmarscher så att alla ska komma till rätt plats. Ett tag vill kapten införa ett nytt moment för vår del: spegelvänd genomgång. Det går dock totalt på röven och någon påpekar att det inte är lämpligt att de sista musikkåren vänder ryggen åt honnörsläktaren. Istället delar vi oss på mitten och skickar tre kolonner ut genom högra ingången och tre genom den vänstra.
På kvällen startar tattoot på allvar med den första riktiga föreställningen. Det går lite sådär för oss med det är ändå en härlig känsla i bussen på väg hem till P7.
Torsdag
Eftersom majoren lyckats bli sjuk genomför vi en sittande konsert med en gästdirigent. Vi har jobbat litegrann med honom tidigare eftersom han var en av ledarna vid sommarmusikskolan. Vi ger oss själva ett godkänt betyg.
Fast besluten om att kvällens uppvisning ska gå bättre än premiären genomför Kn B ytterligare en arenaträning. Och visst ger den resultat. Jag kan nog inte beskriva känslan när 48 taggade musiker står bakom portarna och hör franska främlingslegionens musikkår genom högtalarna. Saftblandaren går från rött, till gult, till grönt samtidigt som portarna öppnas och så att den rökfyllda gången syns och kapten rappar i Avdelning Framåt Marsch. Södermanlands regementes marsch drar igång och världen utanför existerar inte längre.
Fredag
Vi får en välbehövlig sovmorgon (som av någon anledning tycks ätas upp av det nattliga livet på förläggningen) innan vi äter lunch och går en parad genom Ystad. Lt L och Lt K är båda helt till sig och kan inte släppa det faktum att det är en massparad på gång.
Efter kvällens tattooföreställning transporteras vi direkt till hamnen för att tillsammans med norrmännen genomföra en fyrverkerikonsert. Vi står uppställda med varannann kolonn svenskar och varannann norrmän. Jag som var avbytare den här kvällen kan intyga att fyrverkerierna på Festival Salute där hemma är ett gäng strån vassare. När vi äntligen kommer hem, vid två på natten, har ingen någon som helst fundering på att besöka mässen för att ta en öl. Vi slocknar som små änglar.
Lördag
På dagen genomför vi en avslutande parad genom centrum. Jag tror det är första gången vi paraderar en längre sträcka med plym. Alla kårer samlas på torget utanför Rådhuset där de presenteras, spelar några stycken tllsammans och sedan avmarscherar igen. När vi kommer tillbaka till bussarna bjuder Arméns Fältbageri på wienerbröd som vi njter av när vi lyssnar till yrkesmusikernas oktett som spelar i parken.
På kvällen genomför vi den sista föreställningen i Ystad. Jag är avbytare ikväll och ska gå in och ta över bäckarna i finaldelen så att YM T kan hämta sin oboe för att spela solo i Anthem. Musikerna i norska gardet blir lite konfunderade när AMK går in och det står kvar en stackare helt själv. Jag planerade att göra en kupp och låtsas att jag glömt något och sedan bli förtvivlad över att jag missade inmarschen, men jag struntade i det. Trots att vårt eget framträdande tydligen inte gick så bra blir det ändå en hejdundrande efterfest. Det som siter hårdast på näthinnan är ett gäng fransoser som inte talar ett ord engelska och en överförfriskad dansk iförd rutig kilt.
Söndag
Gränsen mellan lördag och söndag är lite flytande men efter städning och visitation av logementen kan alla som ska med bussarna sitta upp och göra sig hemmastadda. I första tropp är vi sex stycken från början, men två kliver av i Värnamo. När vi når Livgardet sitter fyra musiksoldater, Lt K och Sg K ensamma i bussen. Andra tropp kommer fram en timme senare eftersom deras buss fick vända och hjälpa packgruppen att tanka. Jag kan tro att Sg E förbannar sig själv och beslutet att byta buss i Brunnstorp eftersom de såg på bättre filmer i tvåan...
Nåväl, jag tror att alla kom hem tryggt och säkert till slut och vi kommer garanterat minnas veckan i Ystad som en av årets höjdpunkter.
