Josefin

Som den ständiga singeln har jag alltid varit lite kluven till det här med Alla Hjärtans Dag. Det är liksom illa nog att vara ensam utan att hela världen exploderar i gulliga små rosa hjärtan och gator och torg översvämmas av nykära par som flätar ihop sina fingrar på allmän plats. Visst hyste jag varje år en förhoppning om att mina snygga, charmiga och något blyga hemliga beundrare skulle ta sitt mod och förnuft till fånga och inse att det är dags att ge sig till känna, men det hände aldrig. Och det var ju inte direkt så att jag gjorde något själv heller. Senast jag fick ett Alla Hjärtans Dags-kort var när jag var 8-9 år. Jag tror dessvärre inte att killen fick något av mig.
Jag minns en liten tankeställare som satt på en dörr till ett av klassrummen på min högstadieskola. Det var en bild på en ensam tjej som satt på en stol och försökte se söt ut så att någon skulle bli kär i henne. Nånting säger mig att hennes önskan inte slog in. Man måste göra något själv också, men vad vet jag fortfarande inte. Även fast jag uppenbarligen lyckades göra det. Nu är jag ju helt plötsligt en av de utvalda som kan fira den 14:e februari på riktigt, även om firandet inte kommer innehålla några som helst inslag av hålla handen eller romantisk middag. Det blir liksom inte samma sak när den andra parten befinner sig 60 mil bort. Alla ensamma stackare där ute behöver inte oroa sig för att jag kommer vara med i den stora skaran som hänger och klänger på sin partner och småhånglar på bussen just idag. Någon annan gång kanske, men inte idag.
Visst, jag ska inte sticka under stol med att jag ändå planerat nåt lite speciellt och att hjärteroten blev extra varm när jag vaknade av ett gulligt sms i morse, men jag kan ändå inte låta bli att fundera över varför det behövs en särskild dag för det. Är det för att vi i vanliga fall glömmer bort att vara snälla mot de som betyder mest för oss? Är det för att vi ska bli påminda om hur roligt det kan vara att överraska någon? För visst skulle det, i den bästa av världar, vara bättre om folk kom ihåg det här ändå så att alla gulliga par kunde vara lite lagom gulliga mot varandra hela året? En överraskning är roligare när den är oväntad.
I fortsättningen ska jag helt enkelt göra fler små kärleksbus oftare. Och jag lovar att jag inte kommer glömma att jag länge hörde hemma bland de ensamma som tyckte att Alla Hjärtans Dag var en plåga och offentligt hångel något förhatligt. Det är näst intill brottsligt att så fort man funnit någon glömma bort hur det är att vara ensam. Jag hoppas att det inte ekar alltför mycket i alla ensamma hjärtan idag. Det vänder och blir bättre. Jag vet.

Nu sitter jag här igen. Jag vet att det var längesen sist och jag har lite svårt för att bestämma mig för om jag ska berätta för er vad jag hållit på med sen Livgardets grindar stängdes bakom mig förra året eller om jag helt sonika ska skita i det och låta er kastas handlöst rakt in i det som nu är min vardag.

Hmm...

Jag tror ändå att december och januari hade några ljuspunkter som förtjänas att lyftas fram lite:

MUCK-fest / försenat födelsedagskalas ackompanjerat av demonstrerande rasister
Billan, min äkta hälft från AMK beslutade sig för att fira sin tjugoförsta födelsedag med en dryg halvårslång försening och samtidigt glädjas åt den nyvunna civila friheten. När jag klev av pendeltåget i Rönninge och styrde stegen mot hennes lägenhet fann jag min väg effektivt blockerad av en stor polisstyrka. Försynt frågade jag en kvinnlig polis om jag var tvungen att gå åt andra hållet i tunneln. Till svar fick jag en motfråga: Ska du gå med i demonstrationen? Jag såg ner på min veckade kjol och mina klapprande skor och bestämde att det fick vänta till en annan gång.


Espetetada*, Espada**, Espadarte***
Kravet jag och Johan hade då vi letade resmål för vår fira-friheten-att-vara-tillsammans-resa var att vi skulle åka någonstans där man inte behövde vinterjackan, men det ändå fanns mer att göra än att att ligga på stranden. Valet föll på en liten ö ute i Atlanten. När vi kom dit i december var hela huvudstaden Funchal smyckad med fantasifulla och häpnadsväckande ljuskreationer. Alla svenska julskyltningar kan gå och dra något gammalt över sig. Jag kommer nog ha svårt att imponeras igen.
Även om vi två bidrog till att sänka medelåldern bland de svenska turisterna med ett par år så finns det äventyrliga saker att göra på Madeira. Vårt första äventyr var att åka de berömda slädarna från Monte. En attraktion som i Sverige skulle ha krävt specialbanor, säkerhetsbälte och heltäckande kroppsskydd för alla inblandade. Nu räckte det med att sätta sig i släden så var man klar för en svindlande färd längs vägarna ner till nästa by. Då och då fick vi möte av bilar och då och då kom trämedarna farligt nära vägkanten. Jag såg framför mig en säker död. Det hela blev inte bättre av att vi spenderade en stor del av tiden åkandes på tvären. I min värld är det bästa sättet att svänga t ex en spark att vrida nosen på den åt det håll man vill. Detta gällde tydligen inte för slädarna i Monte.
Vår andra lek med döden var att åka lokalbuss 210 från Camacha till Funchal. Vi slingrado oss på branta bergsvägar och vid varje korsning och påfart hängde sig chauffören på signalhornet för att få fri väg. Tuta och kör med andra ord.


Julafton med skridskor istället för Kalle Anka
När de finaste isarna jag sett ligger på Runn går det inte att hålla sig borta. Då är inte ens julafton helig längre. Hela familjen snörde på sig grillorna och tog en snabb tur på sjön. Dagen till ära hade den lilla mängd frost som tidigare dagar legat på isen smält och istället speglades himlen och närliggande natur i isen. Jag firade Jesu födelse genom att upprepa bedriften att gå på vatten. Inne vid land syntes botten bättre än den gör den klaraste sommardag. Ibland blev jag nästan rädd för de stenar som plötsligt uppenbarade sig alldeles under mina skenor.


Nyårsfirande i Skåne
Återigen var det Billan som stod för festfixandet. Denna gång i pojkvännens föräldrahem i Landskrona. Festen innehåll bastubad, drinkbord, middag med huvudrätt som hetsåts a lá AMK för att vi inte skulle missa tolvslaget, danska fyrverkerier och en nattlig bakstund.
I samband med årsskiftet besökte jag också Johans lägenhet för första gången. En trivsam plats.


Min debut på Tradera
En dryg vecka efter att jag lämnat Malmö satt jag återigen på tåget på väg genom Sverige. Detta efter att halva natten vakat framför datorn för att ropa hem tågbiljetter på nätauktion (egentligen är jag lite tveksam till att publicera det här, eftersom det kan bli hårdare konkurrens om de billiga biljetterna). Auktionen på den första delsträckan, Falun-Sthlm slutade 00.20. Den blev min för 3 kr. Den andra delsträckan, Sthlm-Malmö, tvingade upp mig igen vid fyratiden. Spänd som jag var kunde jag ändå inte sova, så det spelade ju inte så stor roll. Vinnarmejlet fick jag 04.21. Denna gång gick det loss på hela 48 kr. Totalpris Blge-Malmö: 52 kr. Överkomligt. Om man dessutom räknar in lokaltrafiken i de båda städerna så landar reskostnaden på 88 kr.



För att återgå till vad som händer just nu...
Jag har precis börjat en distanskurs på halvfart via Högskolan Dalarna. Den heter Språk och Identitet och behandlar det intressanta och nyttiga ämnet språksociologi. Min första föreläsning avnjöt jag mitt i natten, nån gång mellan tolv och ett. Detta på grund av lite datastrul och en repetition med kören. Så här i efterhand kan jag konstatera att föreläsningen fortfarande ligger kvar, jag hade inte behövt oroa mig för att den skulle försvinna morgonen efter att den lagts ut. Nästa föreläsning ska jag se på dagtid.
Ni må tro att jag kände mig stolt när jag läste litteraturlistan och såg en bok som redan fanns i min ägo! Lärarna ämnar använda sig av Fredrik Lindströms Världens dåligaste språk. Den här kursen måste vara bra!

Det största brydderiet som just nu plågar mig är vad jag egentligen ska hitta på den här våren. Ska jag låta bli att jobba, och därmed ha möjlighet att stilla min längtan till Malmö så ofta jag vill, eller ska jag jobba och hoppas att nämnda längtan trubbas av något när jag får mer att tänka på? Klurigt.

Jag återkommer när jag vet svaret!
Eller undrar ännu mer...



*Traditionellt grillspett som hängs upp i en ställning på bordet
** Fisk som är lokal specialitet på Madeira
***Svärdfisk

Det är röj, det är hög volym, det är klädkreationer som får Ola Salo att blekna. Det är Scissor Sisters i Globens Annex. Efter trumsalutrep, snabb middag och hastig skoputs möter jag upp mammsen och pappsen vid St Eriksplan för vidare transport till Globen. Konserten och hotellvistelsen var en julklapp till pappa från resten av familjen och min egen biljett fixades kvällen innan. Visst kollade putsargänget i pentryt lite konstigt på mig när jag sa att jag och mina föräldrar ska minsann på rockkonsert ihop men med facit i hand hade de fler jämnåriga i publiken än vad jag hade. Jag kan bara lyfta på hatten och konstatera att de är ett bra liveband och jag rekommenderar alla som har möjlighet att ta sig till Arvika i sommar att göra det och ta chansen att ingå i The Scissor Sisterhood.

Kommer ni ihåg reklamen?
Dagar kan passera fort, som en våg på öppet hav...

Och vissa dagar segar sig fram som en kall mjukglass när kön ringlar sig lång på andra sidan kassan, eller rinnner lika sakta som vattnet i dt:n när man drar den 64:e muggen vatten.
Idag var en sån dag.
Först fyra timmar kassa, 11-15, och sen hade jag kunnat gå hem, om jag inte igår kväll gått med på att stanna till 20 (dum dum dum). Tungt.
För alla oinvigda ska jag nu försöka förmedla en bild av läget på McDonald's under mellandagsrean.
1. Det är tjockt med gäser
2. Det är tjockt med medarbetare

Två grundförutsättningar för att skapa kaos. Visst, köket rullar så det mesta finns hela tiden, det är sällan någon som behöver vänta på annat än grillordrar. Men det stora problemet ligger i att ta sig från punkt A till punkt B, utan att glömma att passera C. Dessutom har de vanliga lunchgästerna ersatts av barnfamiljer, så du kan ju räkna med att glömma en nuggetssås till det fjärde happy mealet och då är det bara att ge sig ut på kryssning igen. Suck. Och när du väl fått fram 4 hamburgare med tillhörande pommes frites, fruktpåsar och läsk på brickan vänder sig den mobiltelefontalande gästen om och säger "Åh, just det jag ska ta med. Förlåt." Jävla idiot, tänker du och ler "Jaha, men det ska vi ordna, jag stoppar frukten i en egen påse. Jag har lagt ner sugrör och servetter också".
Hur som helst. Det är över nu. Jag har stämplat ut och lämnat tillbaka mina kläder. De stinkande skorna vet jag inte var jag ska göra av. På balkongen kanske, där stör de ingen. Det är sjukt att skor kan lukta så illa.

För alla er som någon gång inom den närmaste framtiden planerar att besöka en McDonald's-restaurang har jag klurat på några riktlinjer som gör kontakten melan gäst och medarbetare smidigare.
1. Medan du funderar över din beställning ska du se till att vara på din vakt. Det kan hända att någon vrålar leeedig kassa inte mer än två meter ifrån dig, och tro mig, du ses som dum om du missar chansen.
2. När du beställer finns en bra ordning att följa för att du ska få din mat så smidigt som möjligt. Detta varierar dock lite beroende på vilken veckodag det är, men på det stora hela är det här en bra rutin.
McFish bör du beställa först, följt av grillordrar som medför att du ändrar något på hamburgaren, som t ex extra ost eller glutenfritt bröd. Du bör sedan gå vidare med allt som innehåller kyckling: Ceasar/Cous-coussallad, McChicken och Chicken McNuggets. Sedan kan du fortsätta med övriga produkter.
3.Glöm inte att säga till om plusmeny om du vill ha det. Detta gäller även för morötter, sidesallad och fruktpåsar. Om du är McDrive-kund underlättar det kassapersonalens uppgift om du säger det innan du beställer.
4. Vill du ta med dig maten hem så glöm inte att tala om det.

Övriga upplysningar: Det går inte att dela upp betalningen mellan kontanter och kontokort och inte heller att betala en högre summa med kortet och därmad få ut kontanter. Detta går emellertid bra med de elektroniska presentkorten som nu finns till försäljning (minsta laddningsbelopp är 50 kr). Det går bra att betala med euro och norska kronor, rikskuponger fungerar också utmärkt.

För att undvika att betala för mycket: De flesta medarbetare har bra koll på sitt kassasystem och slår in produkterna så det blir så billigt som möjligt för dig, men alla kan inte vara på topp jämt och du kan ju råka ut för en nykomling.
Vill du beställa en Big Mac-meny och sedan lägga till en lös QP/MCFeast/Big Tasty-burgare, eller nuggets, beställ då en meny med den andra burgaren och lägg till en extra Big Mac. Det du får på brickan är samma, men du sparar 13 kr.
Om dina barn vill ha ett happy meal med hamburgare och sedan nuggets vid sidan om - beställ då nuggets i happy mealet och hamburgaren som extra. Detta besparar dig 12 kr.

Jag tror det var det. Jag har säkert glömt jättemycket, men det kommer du säkert också att göra när du står öga mot öga med en uppenbarelse i rutig skjorta som spottar ur sig hundra frågor: "Vilken sås/dressing ska det vara? Vad vill du dricka? Naturell eller citrus? Grillad eller friterad? Cous-cous eller ceasar? Äpple, apelsin eller multifrukt? Stor, liten eller mellan?"

Men du kan i alla fall glädja dig åt att det inte kommer att vara jag som står där. Nu har jag stämplat ut.
Det här var det sista stämpelklockan meddelade mig:

69: JOSEFIN N
UT: 19:36   VI SES

tja, man vet ju aldrig
 

Här står vi innan eländet bryter ut på riktigt. Tyvärr har jag inga bra bilder från dansdelen så ni får hålla tillgodo med stillsam sång!

Puh, äntligen har Musik I Julbrådskan placerat sig bakom mig på tidsaxeln och kanske också tagit med sig min tid i Borlänges Kommunala Musiksola. Men man ska aldrig säga att det var sista gången för rätt som det är sitter man på scenen i Hagaskolan igen. Fråga min fagottkompis. I våras stod vi och sa att det kanske var sista gången vi spelade ihop, innan vi båda konstaterade "Nääääh, det blir nog fler gånger" - och mycket riktigt, några månader senare hade jag honom bakom mig igen. Så alla borlängemusiker: jag kommer inte att försvinna ur era liv!
Hursomhelst, om det nu är det sista man gör så måste man ju göra det bra, och jag önskar verkligen att jag kunde säga att jag gjorde det, men jag försökte i alla fall göra ett storstilat uttåg. Man kan väl säga att jag fick god hjälp på vägen av vår käre musikaliske ledare som klurat ut att i år var det tjejer som skulle göra bort sig inför en fullsatt aula och eftersom jag varit så uppkäftig under året så var jag självskriven i gänget (jag har faktiskt varit riktigt snäll i år, det var värre förr). Efter att ha sett över stämfördelning och instrumentering i orkestern presenterade han så sina utvalda tre: två drillflickor och en körtjej. En oslagbar sammansättning då numret skulle innnehålla både sång och dans.
Jaha, det var bara att sätta igång och plugga text och öva balettsteg. Tyvärr kan jag väl inte påstå att jag är särskilt graciös och drillisarna hade ett ganska rejält övertag på mig där, men vi redde ut det till slut.

Själva numret

1. Tre mikrofoner placeras framför orkestern

2. Stycket startar - orkestermusik

3. Efter ca 60 takter reser sig tre orkestermedlemmar från sina platser och tar plats vid mikrofonerna

4. De tre solisterna sjunger unisont en vers som handlar om tomten (och dirigentens runda mage)

5. Kort mellanspel, solisterna vänder sig om och tar på sig fjäderklädda diadem

6. Ballet innehållande långsam piruett åt vänster, svansjöfattning med rörelse åt vänster/vändning/rörelse åt höger, långsam piruett åt höger, svansjöfattning med rörelse åt höger, fria hopp, nigning

7. Diadem lämnas tillbaka

8. Solisterna sjunger sista versen

9. Nigning och återgång till orkestern


Det här var alltså det tänkta genomförandet och det mesta gick enligt planen på lördagsföreställningen, men under söndagen glömde undertecknad bort texten och missade nigningen efter balettdelen, vilket nästan medförde krock med meddansös. Och, det märktes. Men applåderna kom ändå så jag fick ny chans med nigningen, vackrare än någonsin.


Om vi ändå är inne på att göra saker för sista gången och se till att den speciella gången fastnar i minnet så kan jag berätta att jag troligen/eventuellt gjort min sista helgstädning på Willy:s (man kan aldrig veta med Ingvor). Jag passade på at göra något jag inte gjort tidigare - sova bort hela tillfället. Jag vaknade inte alls klockan sex som planerat, klockan var snarare halv tio och morgonmörkret hade redan ersatts av strålande sol. Det är inte ofta man känner sig så konstig som jag gjorde de förvirrade sekunder innan jag insåg vad som hade hänt och att jag lämnat Anna-Karin att ensam städa hela butiken. Jag skäms fortfarande som en hund. Hon verkade dock ta det hela bra och lät mig tillochmed köra skurmaskinen idag, fast hon med rätta kunnat kräva att jag skulle skrubba hela fruktavdelningen med tandborste. Vi skyller incidenten på sent pass på McDonald's. 
 
Framtiden
Två veckor kvar på donken (36 schemalagda timmar, som antagligen kommer bli fler, ingen av dessa på varken juldagen eller nyårsafton)
Tre veckor kvar till inryck. Dags att boka tågbiljetter.

Det börjar dra ihop sig till inryck för AMK 2007, och varje gång jag tänker på det flyger ungefär tusen fjärilar runt i magen på mig. Det finns inget sätt att jaga bort dem. Det är bara att vänta tills de jävlarna dör av sig själva. Jag har dock kommit på att jag måste förbereda mig inför den stora dagen, väl på plats är det provspelning igen, och ja, det har vissa likheter med uttagningarna till Idol. "Du var sämst så du får spela andrastämman." Dessutom har jag en hel hög muskler som jag måste bygga upp (eller skaffa om man så vill). Konditionen ska vi inte ens tala om.
Det där med spelandet behöver vi inte gå närmare in på, det går inte framåt så mycket, men fysträningen är intressantare. Tro det eller ej men två gånger i veckan snör JAG på mig löparskorna och tar en joggingtur i krokarna runt sportfältet. Den bästa musik som finns i lurarna då är godbitar från Scissor Sisters senaste platta Ta-Dah. Vi vet ju alla att lumpen är det som sägs göra pojkar till män, och jag undrar bara - vad häder med tjejerna? Blir vi också män? Lite kanske, och därför passar She's my man  extra bra i sammanhanget. Smaka bara på textraden: She's my man, she's gonna keep you running. Hur peppande är inte det? Jag som har provat vet att den tar där den ska. Dessutom finns det utrymme för för det splittrade tjejgänget. Jag är så avundsjuk på Elin och Marit som får vara tillsammans! Jag kan bara yla med Jake Shears falsett: Bye, bye ladies, may the best queen hold the crown. Fast för mig själv brukar jag ändra substantiven till plural, och då känns livet lite lättare. 

Jag kan inte släppa det här med mina partykompanjoner, när Anna åkte kändes det konstigt, men Marit och Elin fanns ju kvar. Nu är de också borta och jag har nog inte förstått det riktigt. Under veckan har det kännts okej (jag har tagit till ett gammalt beprövat knep och helt enkelt jobbat satan), men jag har flera gånger kommit på mig själv med att föreställa mig hur jag ska lägga fram senaste skvallret vid en filmkväll, eller fundera över vad jag ska ha på mig nästa gång det är dags att gå ut och då automatiskt se mig själv på dansgolvet med tre tjejer som inte kommer på flera månader. (Med reservation för möjlogheten att M och E kommer farande efter endast tio dagar)

Innan jag lägger av för ikväll vill jag bara säga att jag saknar er, men jag lever och skrattar ändå. Och jag gör mitt bästa för att samla ihop så mycket intressant som möjligt att berätta om nästa gång vi ses!

We're the best queens!

Vissa saker måste bara basuneras ut så högt som det bara går och just nu känner jag ett otroligt behov av att vråla: FÖRSVARSMUSIKCENTRUM VILL HA MIG OCH EFTER MÖNSTRINGEN "SOM BARA ÄR EN FORMSAK" KAN JAG BEGE MIG TILL KUNGSÄNGEN DEN ÅTTONDE JANUARI FÖR ATT ANSLUTA MIG TILL ARMÉNS MUSIKKÅR 2007!
Om nu inte min kondition, styrka, intelligens, psykiska funktionalitet eller något sneda rygg (jag ska hålla den så hemlig det bara går) underkänns av pliktverkets regionkontor.

Vi ses vid Stockholms slott!

Nog för att jag tyckte att den här bloggen var en väldigt fin födelsedagspresent, men den blir nog överglänst av startpaketet för smyckestillverkning som min mamma beställt åt mig.
Mina damer och herrar, en ny designer är född. Hittills har jag producerat ett halsband och ett armband, som fungerar utmärkt tillsammans.  Det står dessutom flera bra idéer på kö som bara vill ut på wiren. När jag känner mig mogen ska jag se mig om efter nya färger och andra roliga pärlor, men det som finns i låden duger alldeles utmärkt just nu.

Den här veckan har mest präglats av en betungande förkylning. I onsdags var det som värst och jag stapplade mig igenom ett fyratimmarspass på donken. Som tur var slapp jag kassan efter ett tag och fick istället springa runt och ta rätt på kvarlämnade brickor och tömma sopor ute i lobbyn. Det var med andra ord bara att slå på autopiloten för städning, men visst var det lite jobbigt att febersvettig släpa sopsäckarna förbi personalrummet och se de andra som satt och spelade kort denna förhållendevis lugna dag. Det var också någon gång under den här dagen som veckans mest tillintetgörande replik föll över mig. På väg tillbaka från en av mina turer ut till lastkajen passade jag på att spana in skurmaskinen lite snabbt. Skulle bara kolla av hur man laddar den, fäller ner och sätter på rondeller och sug och annat som kan vara bra att veta inför framtiden. Jag blev dessvärre inte så mycket klokare eftersom det går väldigt snabbt att passera den röda tingesten.  Hursomhelst mötte jag Mats som tydligen såg sig tvingad att förtydliga: "Det där är en skurmaskin."
Nähä... det hade jag aldrig kunnat gissa. Mitt städarjag ville dra till med "Ja, det är ett mycket fint Hakomaticexemplar och det skulle vara spännade att köra den." men istället blev det bara  "Ja, jag vet att det är en skurmaskin." Något förnärmad skyndade jag mig vidare för att fortsätta städa.
Idag hamnade jag mitt i ett gäng tjejer som uppenbarligen var på introduktion. När deras utbildning startar nästa vecka är jag inte längre nyast på de enda arbetsplats i Borlänge där man utan att blinka ställer sig och ropar "HB TACK!" under näsan på chefen.

För att återknyta lite till det där med blodgivning som jag var inne på i förra inlägget så har jag gjort lite research angående gulsot. Den gulsot som hindrar en från att bli blodgivare är orsakad av antingen hepatit B- eller C-virus. Hepatit A kan man bli av med. Både B och C har en inkubationstid på någon vecka eller två. Den gulsot som många för tidigt födda barn drabbas av strax efter födseln beror på att man fötts med för mycket röda blodkroppar och därför klarar inte levern av att bryta ner allt hemoglobin. Så vitt jag kan förstå beror inte det på något virus och därmed borde jag kunna bli blodgivare! Hurra för mig!
Då finns det bara en fråga kvar. Ska Anna eller Elin få värvningspresenten?
Jag tror jag skriver den på Anna som en morot för att komma hem från Australien, i alla fall på besök.
Det kommer att bli tyst utan dig...