Återtåg
Egentligen är jag väl inte ensam, men har sagt åt Erik att bädda ner sig så länge. Jag vet aldrig hur länge jag känner att jag behöver vara vaken innan jorden faller tillbaka i sin bana och sin vanliga rotation. Att ligga ner och blunda är att förlora. Förlora mot den minskade ADH-produktionen som orsakats av mig själv. Något ska man lära sig en teknisk högskola. Alkohol hämmar produktionen av AntiDiuretiskt Hormon och det leder i sin tur till att antalet aquaporiner som underlättar reabsorption av vatten från primärurinen tillbaka till blodomloppet minskar. Därför blir man kissnödig av att dricka sprit. Jag tackar kursen i människans fysiologi för insikten, men har fortfarande inte fått en förklaring till varför världen snurrar när jag blundar. Tror att det har något med blod-hjärnbarriären att göra, men vågar mig inte in på några detaljer i natt. Det får vänta till en annan, bättre dag.
I natt ska jag istället tillkännage mitt återtåg till denna blogg. Jag vet att det var längesen, men det är aldrig för sent att börja om. Känner inget behov av att radera gamla inlägg för att markera nystarten,men önskar kanske att jag tryckt på PrintScreen och sparat en bild av hur det såg ut under glansdagarna 2007, med nyfikna musiksoldatsföräldrar och en uttalad önskan om att marknadsföra och synliggöra oss soldater från Försvarsmusikcentrum. Nu ligger förbandet under Livgardet och värnplikten kippar förtvivlat efter andan inför ett definitivt förfall i glömska. Man måste förändras för att överleva. Annars hade Jorden - i bästa fall - fortfarande befolkats av encelliga organismer.
Värt att ha i åtanke.
Jag, och mitt liv, har förändrats sedan 2007 när jag var musiksoldat Nissa med håret i knut och en förutsägbar vardag. Visserligen är vardagen fortfarande ganska fri från överraskningar, men det finns ändå en möjlighet att de dyker upp. Veckans största är till exempel att klassen programmeringsmästare gick ifrån fortsättningskursen i java med en trea medan lilla jag sopade hem en fyra. Jag vete sjutton hur det gick till, men jag börjar undra om allt verkligen är som det ska. Jag vet ju inte om jag kan någonting! Testar verkligen tentorna det jag behöver kunna när jag ska jobba sen? Troligen inte, men vad ska jag göra annat än att tacka och ta emot? Jag är bara lite rädd att jag ska bli sittande på den där berömda pottkanten när utbildningen klar, samtidigt som jag ju inte kan hålla mig ifrån att tro att jag är bra. Bra på så många sätt. Ärlighet, människokännedom... bla bla bla. Men det tror väl alla? Visst är det så? Annars finns det väl ingen anledning att fortsätta, om man inte innerst inne bland de mest egoistiska och bäst undangömda tankarna tror att man har en egenskap, ett personlighetsdrag eller en kunskap som gör att man är speciell? Eller rent av bäst?
Du som kommer från Dalarna!
-Hur är det, är det där de enda skorna du har med dig eller?
-Ja.
-Ok.
-Hurså? Duger de inte att dricka öl i tycker du?
-Joo, men... vi ska ju dansa ikväll. Men vi kanske kan ringa runt och se om det är någon som har ett extra par dansskor. Det löser sig.
Med dans menas här inte rörelser av den typen man kan se under en soltorgsfest på flamingo när klockan börjar närma sig efterfest, nej nu snackar vi folkdans. Av någon märklig anledning förväntas man alltid ha någon slags nedärvda förkunskaper på detta område så fort det finns en chans att någon annan, någon gång, i något sammanhang kallat en för kulla. I mitt fall är denna någon min farmor. Och jag kan ingenting om folkdans. Visst, jag har sett ett antal majstångsresningar. Visst, jag har hört ett gäng olika spelmanslag. Och visst, jag har sprungit runt på ett köpcentrum iförd midjelånga blonda flätor och leksandsdräkt, men det har verkligen inte med saken att göra! Om det vankas något mer avancerat än den vanliga midsommarrepertoaren är jag lika oförstående som vilken stockholmare som helst.
Efter en stunds tvekan från min sida och en hel del övertalning från Johans så knäppte jag på mig de lånade skorna och intog dansgolvet. När polska-kursen på en timme var avklarad hade den värsta rädslan försvunnit, men när vi bröt för konsert med kvällens band var det ändå skönt att äntligen få gömma sig högst upp på läktaren där jag ser alla men ingen ser mig. Att det i mellansnacket då och då klingade lite dalmål och talades om Furudal gjorde inte saken sämre.
Nu känner jag att det är läge för en snabb förklaring av hur kvällarna hos Malmö Folk är upplagda: Kvällens band kliver på klockan åtta, håller konsert i en timme och sedan är det dans fram till midnatt. Eftersom de inte orkar spela oavbrutet hela kvällen kan den/de som vill skriva upp sig och spela en halvtimme under dansen. Innan alltihopa drar igång hålls dansakuten där man kan skaffa sig, eller fräscha upp redan befintliga danskunskaper. Varje gång behandlas en ny dans.
Även om det är skönt att bara sitta passiv och lyssna så tog kvällens konsertdel obönhörligen slut och stolarna rensades åter bort från golvet för att lämna plats åt alla dansanta malmöiter. Jag var lite tveksam första danserna, men till slut vågade jag mig ner på den slitna parketten för att prova mina nyutvuxna vingar. Okej, jag kanske inte var kvällens drottning, men jag lyckades i alla fall virvla runt litegranna utan att trassla in mig allt för allvarligt i mig själv. Innan hade jag dock fått avnjuta ett ypperligt exempel på omvärldens fördomar:
-Men schottis då? Det kan du väl?
-Neej...
-Mäh! Du som är från Dalarna! Ja ja, det är enkelt...
Så gick det till när jag efter tjugo år som dalkulla dansade mina första folkdanssteg. Polska och schottis på samma kväll, det är inte så illa pinkat, eller hur?
Nånting säger mig att jag är fast i träsket vare sig jag vill eller inte. Det är bara att inse och förlika sig med.
Happy Feet = Happy Josefin
Årets filmval i min familj (minus farsgubben) blev Happy Feet. Vi hade sett några trailers och föll direkt. Pingviner som sjunger och dansar - hur kul som helst! Och det var faktiskt kul. Det tyckte alla småbarn i salongen också.
Lång summering av handlingen
Vi befinner oss på Antarktis hos kungspingvinerna. Honorna ger sig ut på fisketur medan hanarna ruvar äggen under vintern. De sjunger för att snurra jorden så att solen kommer tillbaka. En olycklig stackare bryter mot den viktigaste regeln Tappa aldrig ägget ,vad som än händer. Ägget rullar iväg, men spricker inte och är snart tillbaka hos pappa igen.
Det är dags för äggen att kläckas och vår utvalda pingvinunge, Mummel, har ett något avvikande rörelsemönster. Mammorna kommer tillbaka och Mummel får order om att hålla sig stilla. Skolan börjar och efter ett tag kommer den viktigaste lektionen: Hur Man Hittar Sin Egen Sång. Det är en egen sång, rösten från sitt inre och den används så småningom för att hitta en partner. De små pingvinerna visar prov på olika melodier och stilar som får fröken att bli alldeles till sig i trasorna. När Mummel så ska försöka blir det en tafatt form av beat box. Det står snart klart att han har den sämsta tänkbara sångrösten och hans föräldrar tar honom i desperation till fru Astrakan, men inte ens hon kan få ur honom något bättre än rundgångsljud. Det Mummel gör när han ser in i sig själv och släpper ut sina känslor är att dansa.
De äldsta pingvinerna ser Mummel som ett missfoster och låter honom inte ta examen med de andra pingvinerna och när det blir ont om fisk förvisas han från kolonin. Mummel tar med sig sina fem Amigos, ett gäng mindre, störtsköna pingviner som han träffat tidigare i filmen, för att försöka finna orsaken till att fisken försvunnit. De är övertygade om att bristen orsakas av främmande varelser som är mycket intelligentare än de. Bakom sig lämnar Mummel Gloria, en pingvinbrud han varit betuttad i sedan barsnben. Hon sjunger bäst av alla pingviner men har inte lyckats höra någon sång som får henne att falla. Tills en dag då Mummel dansade för henne och hon sjöng till hans steppade trumkomp. Men när hon vill följa med på resan tillsammans med Amigos känner sig Mummel tvingad att ljuga för henne och drar till med att hennes röst är tillgjord och överarbetad. Självklart vänder hon på klacken och beger sig tillbaka till kolonin efter att först ha fällt några kommentarer om hur töntigt det är att strutta runt så där.
Mummel hittar sina superintelligenta varelser och lyckas genom sitt dansande väcka deras medlidande. Han förses med sändare och släpps fri. Väl hemma igen lyckas han övertala de andra kungspingvinerna att dansa med honom lagom när forskarna och världspressen anländer. Bilder på dansande pingviner syns över hela världen och väcker såklart en enorm opinion. Snart simmar det fisk i havet igen. Mummel och Gloria kan dansa och sjunga tillsammans igen.
Men det är inte handlingen som gör den här filmen så mysig. Det är känslan. En animerad musikal med talande pingviner. Jag vill också kunna sjunga som de. Jag vill också slänga käft med amigosarna.
Jag vill att mina fötter ska vara lika lyckliga som Mummels.
Efter den här filmen vill alla regera på dansgolvet.
GA910, Bevakningssoldat, Musik
Nu sitter jag här med ett inskrivningsbeslut från pliktverket. När jag undertecknade medgivandet som inskrivningsförättaren gav mig gick jag med på att ägna elva månader av mitt liv till att marschera, putsa skor, skjuta med AK-5:a och spela på tok för mycket marscher. Men förhoppningsvis kommer jag ha grymt kul också. Jag kan i alla fall försöka intala mig det inatt när jag ska sova - och jag lovar - imorgon ska jag bli en bättre människa. Jag har lagt upp ett träningsprogram för att komma i (i alla fall lite bättre) form och jag ska börja spela oboe som en tok för att inte riskera att Janhagen kastar ut mig innan jag ens hinner säga "figuratuvt marschprogram".
Jag ska, jag ska, jag ska... Jag måste, jag måste, jag måste...
Till alla reserver där ute: Chansen kanske fortfarande finns! Om du blir antagen får du höra från oss senast 13 oktober. Bullshit! Mig ringde de 6 november. Ge inte upp!
Saker man gör
Det finns saker som jag gör bara för att andra gör det. Det mesta har jag antagligen inte ens reflekterat över eller kommit på att det är efterapningar, men så finns det saker som jag gör för att andra verkligen har inspirerat mig, eller för att det finns en bra anledning bakom. Som exempel kan jag nämna att jag alltid vänder streckkoden åt rätt håll när jag handlar. Det har jag gjort ända sen jag läste de här raderna i Jonas Gardells bok ”Så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter”:
Framme vid kassorna hos deras lokala Ica-handlare finns ett anslag där kunderna ombedes att lägga alla varorna i rad på bandet med streckkoden åt höger och uppåt – om inte är det kundernas fel att kassörskorna får förslitningsskador i armar och axlar.
När Anna läser anslaget får hon genast dåligt samvete. I alla år har hon bara hivat upp varorna på bandet utan att tänka det minsta. Hon hade inte anat att hon som dum kund orsakat så mycket skada, att hon varit en sådan ond människa.
En sådan enkel sak borde hon kunnat räkna ut själv – att varorna ska läggas i rad på bandet med streckkoden åt höger och uppåt för att underlätta kassörskornas arbete.
Nervöst börjat Anna vrida och vända på varenda vara för att hitta streckkoden. Det blir hennes tur men hon är inte färdig, Generat flämtar hon till och skyndar sig ännu mer. Kassörskan ser irriterad ut och trummar med fingrarna mot kassalocket. Kön bakom Anna har börjat växa. Hon svettas i den tjocka dunkappan som är knäppt ända upp i halsen.
Nu byter några i kön tyngd på foten för att markera hur länge de stått. De blänger uttryckslöst på henne. Den blicken känner hon igen. De vill att hon ska dö.
…
Till slut ger Anna upp och börjar lassa upp varorna på bandet utan att bry sig alls om hur de kommer. Det är som en ångbastu under den täta dunkappan. Det dunkar i tinningarna. Glasögonen skaver vid näsroten. Streckkoderna hamnar lite hur som helst.
Hon vågar knappt se kassörskan i ögonen. Nu är det hennes fel att kassörskan får förslitningsskador i armarna och axlarna och skuldrorna och ryggen.
Hon är en misslyckad kund och en misslyckad människa.
Kriget i Bosnien var också hennes fel.
Nästa gång jag gick och handlade såg jag efter vid kassan för att se om det fanns något anslag där, och det fanns det. Fast ”åt höger och uppåt” var ersatt med ”mot dig”.
Min upplaga av den här boken trycktes 2001 och jag tror att det var ungefär då jag fick den av min kusin. Så alla ni som sitter i kassan på Maxi, nu vet ni vilka ni ska tacka – Jonas Gardell och Elin.
En sak som jag tänkt jättelänge att jag ska göra är att ge blod. Jag började mitt liv med att drabbas av gulsot och fick väl i mig någon blodpåse inlämnad av en vänlig själ innan det hela var över och jag fick åka hem med mamma och pappa. Därför har tanken på att bli blodgivare funnits med väldigt länge, men det har inte blivit av. Som tur är har jag flera personer runt omkring mig som är änglalika blodgivare och deras tjafsade om vem som egentligen har rätt till värvningspresenten fick mig att surfa in på geblod.nu. Väl där kollade jag upp de faktorer som skulle kunna leda till att man diskvalificeras som blodgivare. Och där bland smittsamma sjukdomar och nya sexpartners såg jag: Om du har eller har haft gulsot.
Tack för den. Själva skälet till att jag så gärna ville bli blodgivare visade sig vara det som kom i vägen.
Det sista jag tänker ta upp idag är det ganska meningslösa intresset platespotting. Jag har alltid tittat på bilars registreringsskyltar så fort jag kommit åt, men då har det främst varit för att hitta roliga bokstavskombinationer och små ord. Men så svepte då platespottingen in och jag fick höra från höger och vänster att nu är jag på tretton, nitton eller tjugotvå. Jag tänkte länge att det där är ingenting för mig, de får hålla på med det best de vill, jag bryr mig inte.
Häromdagen blev jag nästan påbackad av en bil med numret 001. Jag valde att se det som ett tecken och det är ungefär så långt som jag kommit hittills, men jag har span på en 003 när den dagen kommer…
Får jag be er om en tjänst?
Bli blodgivare!
Det räddar liv och jag är tacksam för mitt. Tack till de som lämnade in vanligt A+ till Falun hösten 1987. Det kom till användning.
En present till mig själv
För exakt trettitore år sedan öppnades Sveriges första McDonald's-restaurang i Stockholm. Samma dag fjorton år senare föddes jag. När jag nu fyller nitton ger jag mig själv en blogg i födelsedagspresent. Grattis Josefin!
Vi vet ju alla att bakom varje bra present finns en fin och personlig tanke och vem kan man vara mer personlig med än sig själv?
Ni är hjärtligt välkomna att följa med mig in i min vardag och mina virvlande och enkelspåriga tankegångar.