Två veckor i kronans tjänst
Jag vet faktiskt inte var jag ska börja nu när det har blivit dags att sätta ord på vad som hänt den senaste tiden. Det skulle ju kanske kännas enkelt att berätta kronologiskt, men dagarna har glidit in i varandra och blandat sig som en grönsakssoppa. Jag är dock helt säker på att jag under första dagen kom inspringande i vår kasern, fyllde i massa blanketter, slängde upp väskorna på det som skulle bli min säng efter att panikslaget läst på skyltarna utanför dörrarna och sedan fördes iväg med de andra till soldatmatsalen för att äta lunch. Som vanligt när man träffar nya människor är man så koncentrerad på att vara trevlig och komma ihåg att tala om vad man heter så man glömmer namnen på alla de andra, men vi hade ganska trevligt ändå. Efter maten visades vi till förrådet för uthämtning av kläder och annan materiel och det tog ungefär tre timmar. Oj, tänker ni då, vad mycket grejer det måste vara att släpa på. Jo, nog var det tungt alltid, men vi hade kunnat få ut allting på ca 45 minuter om allting hade varit bättre organiserat. Vi som var sist i kön hann precis springa (springa är kanske inte rätt ord för vad man gör med en packning av den kalibern, men vi tog oss fram så fort vi kunde) upp till logementen och dumpa den röda tomtesäcken, persedelpåsen och stridssäcken innan det var dags för middag. Sedan var det dags att inventera det vi fått ut, och det visade sig snabbt att de som kommit kvällen innan och hämtat utrustning på morgonen hade fått helt andra saker än vi som hämtat efter lunch. Detta fick såklart sergeanten att sucka lite uppgivet och skaka på huvudet. Vi var trettiotvå och nästa vecka skulle det komma åtta hundra. AMK tackar sin lyckliga stjärna för att vi inte hör till den klumpen. När alla fyra logement fått hjälp att packa in sin utrustning i skåpen var det dags att klä sig ”ordentligt” och ta farväl av den civila utrustningen. Iförda långkalsonger, fältskjorta, t-shirt, strumpor, kängor, fältmössa och en motoroverall som för tankarna till två skogstomtar/smurfar under soltorgs inskolningsvecka joggade vi iväg till vårt första MX-pass (musikexercis). Det var mörkt, regnigt och ganska kallt, men det kände inte vi eftersom vi ska bli musiksoldater och en musiksoldat fryser aldrig. En ganska stor del av kvällen spenderade vi stående på ett ben för att hitta de rätta vinklarna i ställningsstegen. När vi joggade hemåt igen hade vi lärt oss att stå i grundställning och enskild ställning, samt att göra rättningsrörelser.
Tillbaka i kasernen övade vi utrymning, gjorde kväll på sju minuter och beordrades sedan att ringa hem innan det var dags för läsning i ”instruktion för musiksoldat” och att slutligen släcka sänglampan.
Resten av veckan fortsatte med mera MX, sängsträckning, städning, genomgångar om hur allt fungerar på Livgardet och sykvällar för att sy fast flaggor och AMK-märken på våra två uniformer och märka det mesta som märkas kan, med antingen tejp eller linneband. Eftersom vår grupp inte fick något linneband i sypåsen kom en av furirerna med en nödlösning: ett gammalt örngott som vi rev remsor av. Inte så värst snyggt kanske, men det var ingen som orkade bry sig. Jag kan ju säga att nivån blir ganska låg när klockan börjar närma sig nio och åtta trötta personer sitter och syr frenetiskt för att hinna äta kvällsmål och borsta av kängorna innan man stupar i säng.
På lördagen började vi packa för att på söndagen flytta till Karlbergs slott där vi ska bo fram till juli. Alla har enkelrum med tv och man är max två personer som delar på en toalett. Det lilla vemod vi känt inför att åka ifrån trumkåren och överge livet på logementet ersattes snart av en otrolig bekvämlighetskänsla. Vi får betalt för att bo i enkelrum, äta hotellfrukost, lyxlunch och brakmiddag och dessutom få undervisning av bra musiker. Sveriges mest bortskämda värnpliktiga.
Karlbergsveckan lunkade på betydligt lugnare än de första hektiska dagarna. Vi fick ytterligare en rundvandring, hämtade ut våra tjänsteinstrument, tjejerna gjorde fystest, vi träffade en sjukgymnast som lärde oss bra övningar för att stärka problemområden och vi fick stifta bekantskap med de anställda musikerna.
Men de viktigaste intrycken jag bar med mig på tåget hem kom inte i huvudsak från allt vi gjort utan mer från känslan och stämningen i gruppen. Allteftersom tiden går ser vi också humorn i allt våra befäl säger.
Några soldater har fått anmärkningar på visitationer och har då blivit kallade för mupp (dagelevsbrickan hängde för långt ner), gurka (snörena i vapenrocken var inte tillräckligt åtdragna) och dammoln (en av tjejerna hade för lite grejs i håret så det var lite flygigt).
Vi har också hört några felsägningar från de egna leden såsom Rättning Ställ och Lystring Vakt.
En av löjtnanterna blev otroligt nöjd med sig själv när han komponerade det egna kommandot Försvinn! Och vi har också hört det underbara På Röven Sitt! Dessutom har vi order om att slänga sopor exercismässigt genom att göra vänster om i varje hörn av byggnaden, öppna luckan med ett ryck på tvåan, slänga in soporna och sedan göra honnör för containern (inom Försvarsmusikcentrum hälsar vi på allt och alla), innan vi gör helt om och återvänder tillbaka. Detta för att lägga grunden till den Paradmusikkår av högsta internationella klass som vi så småningom ska bli. Det är också därför vi radar upp våra vattenflaskor med perfekt precision när vi inte har dem på oss.
Från och med i fredags är det förbjudet att frysa och att skada sig inom eller utom tjänsten enligt ställföreträdande plutonschefen. Han hyser speciella agg mot bollsporter.
Vi har fått veta att en av sergeanternas flickvänner heter Ika med k som i konsum. Det tog ett tag innan trettiotvå trötta hjärnor registrerade skämtet men sedan spreds ett behagligt fniss i klassrummet, som en liten uppvärmning för den omedvetet roliga presentationen av nästa sergeant: ”När jag inte springer runt och mäter med mitt konstiga mätdon mellan era ben…” Det han syftade på är en mätsticka som ska säkerställa att vi har exakt trettio centimeter mellan klackarna när vi står i grundställning (för att det ska skapas en jämn tunnel när man ser paradmusikkåren av högsta internationella klass rakt framifrån) och det brukar vara sergeanternas och furirernas jobb att springa runt och korrigera oss.
Det börjar nu bli dags för mig att avsluta det här och bege mig tillbaka till Stockholm för ytterligare en och en halv vecka i rikets tjänst. Kommande period kommer att innehålla lite GSU, internprovspelningar, det första repet med orkestern och självklart massor med MX!
Tillbaka i kasernen övade vi utrymning, gjorde kväll på sju minuter och beordrades sedan att ringa hem innan det var dags för läsning i ”instruktion för musiksoldat” och att slutligen släcka sänglampan.
Resten av veckan fortsatte med mera MX, sängsträckning, städning, genomgångar om hur allt fungerar på Livgardet och sykvällar för att sy fast flaggor och AMK-märken på våra två uniformer och märka det mesta som märkas kan, med antingen tejp eller linneband. Eftersom vår grupp inte fick något linneband i sypåsen kom en av furirerna med en nödlösning: ett gammalt örngott som vi rev remsor av. Inte så värst snyggt kanske, men det var ingen som orkade bry sig. Jag kan ju säga att nivån blir ganska låg när klockan börjar närma sig nio och åtta trötta personer sitter och syr frenetiskt för att hinna äta kvällsmål och borsta av kängorna innan man stupar i säng.
På lördagen började vi packa för att på söndagen flytta till Karlbergs slott där vi ska bo fram till juli. Alla har enkelrum med tv och man är max två personer som delar på en toalett. Det lilla vemod vi känt inför att åka ifrån trumkåren och överge livet på logementet ersattes snart av en otrolig bekvämlighetskänsla. Vi får betalt för att bo i enkelrum, äta hotellfrukost, lyxlunch och brakmiddag och dessutom få undervisning av bra musiker. Sveriges mest bortskämda värnpliktiga.
Karlbergsveckan lunkade på betydligt lugnare än de första hektiska dagarna. Vi fick ytterligare en rundvandring, hämtade ut våra tjänsteinstrument, tjejerna gjorde fystest, vi träffade en sjukgymnast som lärde oss bra övningar för att stärka problemområden och vi fick stifta bekantskap med de anställda musikerna.
Men de viktigaste intrycken jag bar med mig på tåget hem kom inte i huvudsak från allt vi gjort utan mer från känslan och stämningen i gruppen. Allteftersom tiden går ser vi också humorn i allt våra befäl säger.
Några soldater har fått anmärkningar på visitationer och har då blivit kallade för mupp (dagelevsbrickan hängde för långt ner), gurka (snörena i vapenrocken var inte tillräckligt åtdragna) och dammoln (en av tjejerna hade för lite grejs i håret så det var lite flygigt).
Vi har också hört några felsägningar från de egna leden såsom Rättning Ställ och Lystring Vakt.
En av löjtnanterna blev otroligt nöjd med sig själv när han komponerade det egna kommandot Försvinn! Och vi har också hört det underbara På Röven Sitt! Dessutom har vi order om att slänga sopor exercismässigt genom att göra vänster om i varje hörn av byggnaden, öppna luckan med ett ryck på tvåan, slänga in soporna och sedan göra honnör för containern (inom Försvarsmusikcentrum hälsar vi på allt och alla), innan vi gör helt om och återvänder tillbaka. Detta för att lägga grunden till den Paradmusikkår av högsta internationella klass som vi så småningom ska bli. Det är också därför vi radar upp våra vattenflaskor med perfekt precision när vi inte har dem på oss.
Från och med i fredags är det förbjudet att frysa och att skada sig inom eller utom tjänsten enligt ställföreträdande plutonschefen. Han hyser speciella agg mot bollsporter.
Vi har fått veta att en av sergeanternas flickvänner heter Ika med k som i konsum. Det tog ett tag innan trettiotvå trötta hjärnor registrerade skämtet men sedan spreds ett behagligt fniss i klassrummet, som en liten uppvärmning för den omedvetet roliga presentationen av nästa sergeant: ”När jag inte springer runt och mäter med mitt konstiga mätdon mellan era ben…” Det han syftade på är en mätsticka som ska säkerställa att vi har exakt trettio centimeter mellan klackarna när vi står i grundställning (för att det ska skapas en jämn tunnel när man ser paradmusikkåren av högsta internationella klass rakt framifrån) och det brukar vara sergeanternas och furirernas jobb att springa runt och korrigera oss.
Det börjar nu bli dags för mig att avsluta det här och bege mig tillbaka till Stockholm för ytterligare en och en halv vecka i rikets tjänst. Kommande period kommer att innehålla lite GSU, internprovspelningar, det första repet med orkestern och självklart massor med MX!