Ystad International Military Tattoo
Så har vi då klarat av en av höjdpunkterna under vår värnplikt: turnén till Ystad. Vi har åkt buss, blivit myggbitna och varit griniga som aldrig förr. Men det har också varit alldeles, alldeles underbart.
Måndag
Resan genom Sverige startar. Många av de som bor i Skåne har valt att stanna hemma och ansluta direkt på P7, Revingehed. Vi andra har därför inga som helst problem med att det är trångt i bussen, vi kan vräka ut oss som vi vill. Vi kommer fram lite senare än beräknat, byter om till civila kläder och sitter upp i bussarna igen för avtransport till packgruppchefens hem i Illstorp. Där har Marschförsvarscentrum dukat upp till en redig fest. Mingel med välkomstdrink, grillad kalkon, pastasallad, efterrätt och lokal Illstorparnubbe med tillhörande eget sånghäfte. Alla medlemmar i musikkåren tilldelas Marschförsvarscentrums förtjänstmedalj för våra insatser för militärmusiken. Sg O och YM B som snart slutar sina tjänster hos oss tackas av. Det är med tungt hjärta vi släpper iväg dem.
Tisdag
Dags att se arenan för första gången. Vi får en timme till att repetera inmarsch och vårt eget framträdande på den dammigaste grusplan mina mx-kängor någonsin råkat ut för. När vi går därifrån skulle man kunna tro att jag råkat få med mig fel skor från förrådet och på så sätt blivit utrustad med ökenkängan. Så är dock inte fallet och en snabb kontakt med en vattenkran avhjälper problemet.
Större delen av eftermiddagen ägnas åt puts och annat nödvändigt ute på Revingehed innan det på kvällen blir dags för en liten invigningsceremoni med alla deltagare ute på ett övningsfält bakom vår kasern. Jag kan ju inte påstå att det var en stor publik som lyckats hitta in genom grindarna. Vi får helt enkelt stå i grässluttningen och, ja just det... stå. Stå genom ett långt välkomsttal där översten minsann lyckas klämma in lite skryt om Nordic Battlegroup och regementets enorma övningsområden. Dessutom ska det ju såklart paraderas för fanan och så ska varje deltagande orkester spela ett eget stycke. Solen går ner och alla som någon gång vistats utomhus i Sverige vid solnedgången vet att då får de ettrigaste myggorna en extra kick. Jag som har ett par gigantiska grytlock fästade vid händerna kan ju inte ens drömma om att göra något åt de surrande varelser som sätter sig i amsiktet, letar rätt på den perfekta platsen och sticker till. Men en musiksoldat har nerver av stål så fort paraduniformen sitter på.
Onsdag
Inget tattoo utan en officiell invigning. Vi går en kort parad för att sedan genomföra en liten ceremoni med hissning av alla deltagande nationers fanor samtidigt som alla kårer får en kort presentation.
Efter spelningen blir det ett hetsigt ombyte i en buss som redan rullar mot lunchstället. Vi äter på tjugo minuter för att skynda oss tillbaka till arenan där det drar ihop sig till repetition av det gemensamma programmet i tattoofinalen. Väl på plats i gruset igen blir vi stående i en halvtimme på kårformering innan arbetet drar igång. Det blir en utdragen historia med omtagningar av in- och utmarscher så att alla ska komma till rätt plats. Ett tag vill kapten införa ett nytt moment för vår del: spegelvänd genomgång. Det går dock totalt på röven och någon påpekar att det inte är lämpligt att de sista musikkåren vänder ryggen åt honnörsläktaren. Istället delar vi oss på mitten och skickar tre kolonner ut genom högra ingången och tre genom den vänstra.
På kvällen startar tattoot på allvar med den första riktiga föreställningen. Det går lite sådär för oss med det är ändå en härlig känsla i bussen på väg hem till P7.
Torsdag
Eftersom majoren lyckats bli sjuk genomför vi en sittande konsert med en gästdirigent. Vi har jobbat litegrann med honom tidigare eftersom han var en av ledarna vid sommarmusikskolan. Vi ger oss själva ett godkänt betyg.
Fast besluten om att kvällens uppvisning ska gå bättre än premiären genomför Kn B ytterligare en arenaträning. Och visst ger den resultat. Jag kan nog inte beskriva känslan när 48 taggade musiker står bakom portarna och hör franska främlingslegionens musikkår genom högtalarna. Saftblandaren går från rött, till gult, till grönt samtidigt som portarna öppnas och så att den rökfyllda gången syns och kapten rappar i Avdelning Framåt Marsch. Södermanlands regementes marsch drar igång och världen utanför existerar inte längre.
Fredag
Vi får en välbehövlig sovmorgon (som av någon anledning tycks ätas upp av det nattliga livet på förläggningen) innan vi äter lunch och går en parad genom Ystad. Lt L och Lt K är båda helt till sig och kan inte släppa det faktum att det är en massparad på gång.
Efter kvällens tattooföreställning transporteras vi direkt till hamnen för att tillsammans med norrmännen genomföra en fyrverkerikonsert. Vi står uppställda med varannann kolonn svenskar och varannann norrmän. Jag som var avbytare den här kvällen kan intyga att fyrverkerierna på Festival Salute där hemma är ett gäng strån vassare. När vi äntligen kommer hem, vid två på natten, har ingen någon som helst fundering på att besöka mässen för att ta en öl. Vi slocknar som små änglar.
Lördag
På dagen genomför vi en avslutande parad genom centrum. Jag tror det är första gången vi paraderar en längre sträcka med plym. Alla kårer samlas på torget utanför Rådhuset där de presenteras, spelar några stycken tllsammans och sedan avmarscherar igen. När vi kommer tillbaka till bussarna bjuder Arméns Fältbageri på wienerbröd som vi njter av när vi lyssnar till yrkesmusikernas oktett som spelar i parken.
På kvällen genomför vi den sista föreställningen i Ystad. Jag är avbytare ikväll och ska gå in och ta över bäckarna i finaldelen så att YM T kan hämta sin oboe för att spela solo i Anthem. Musikerna i norska gardet blir lite konfunderade när AMK går in och det står kvar en stackare helt själv. Jag planerade att göra en kupp och låtsas att jag glömt något och sedan bli förtvivlad över att jag missade inmarschen, men jag struntade i det. Trots att vårt eget framträdande tydligen inte gick så bra blir det ändå en hejdundrande efterfest. Det som siter hårdast på näthinnan är ett gäng fransoser som inte talar ett ord engelska och en överförfriskad dansk iförd rutig kilt.
Söndag
Gränsen mellan lördag och söndag är lite flytande men efter städning och visitation av logementen kan alla som ska med bussarna sitta upp och göra sig hemmastadda. I första tropp är vi sex stycken från början, men två kliver av i Värnamo. När vi når Livgardet sitter fyra musiksoldater, Lt K och Sg K ensamma i bussen. Andra tropp kommer fram en timme senare eftersom deras buss fick vända och hjälpa packgruppen att tanka. Jag kan tro att Sg E förbannar sig själv och beslutet att byta buss i Brunnstorp eftersom de såg på bättre filmer i tvåan...
Nåväl, jag tror att alla kom hem tryggt och säkert till slut och vi kommer garanterat minnas veckan i Ystad som en av årets höjdpunkter.
Måndag
Resan genom Sverige startar. Många av de som bor i Skåne har valt att stanna hemma och ansluta direkt på P7, Revingehed. Vi andra har därför inga som helst problem med att det är trångt i bussen, vi kan vräka ut oss som vi vill. Vi kommer fram lite senare än beräknat, byter om till civila kläder och sitter upp i bussarna igen för avtransport till packgruppchefens hem i Illstorp. Där har Marschförsvarscentrum dukat upp till en redig fest. Mingel med välkomstdrink, grillad kalkon, pastasallad, efterrätt och lokal Illstorparnubbe med tillhörande eget sånghäfte. Alla medlemmar i musikkåren tilldelas Marschförsvarscentrums förtjänstmedalj för våra insatser för militärmusiken. Sg O och YM B som snart slutar sina tjänster hos oss tackas av. Det är med tungt hjärta vi släpper iväg dem.
Tisdag
Dags att se arenan för första gången. Vi får en timme till att repetera inmarsch och vårt eget framträdande på den dammigaste grusplan mina mx-kängor någonsin råkat ut för. När vi går därifrån skulle man kunna tro att jag råkat få med mig fel skor från förrådet och på så sätt blivit utrustad med ökenkängan. Så är dock inte fallet och en snabb kontakt med en vattenkran avhjälper problemet.
Större delen av eftermiddagen ägnas åt puts och annat nödvändigt ute på Revingehed innan det på kvällen blir dags för en liten invigningsceremoni med alla deltagare ute på ett övningsfält bakom vår kasern. Jag kan ju inte påstå att det var en stor publik som lyckats hitta in genom grindarna. Vi får helt enkelt stå i grässluttningen och, ja just det... stå. Stå genom ett långt välkomsttal där översten minsann lyckas klämma in lite skryt om Nordic Battlegroup och regementets enorma övningsområden. Dessutom ska det ju såklart paraderas för fanan och så ska varje deltagande orkester spela ett eget stycke. Solen går ner och alla som någon gång vistats utomhus i Sverige vid solnedgången vet att då får de ettrigaste myggorna en extra kick. Jag som har ett par gigantiska grytlock fästade vid händerna kan ju inte ens drömma om att göra något åt de surrande varelser som sätter sig i amsiktet, letar rätt på den perfekta platsen och sticker till. Men en musiksoldat har nerver av stål så fort paraduniformen sitter på.
Onsdag
Inget tattoo utan en officiell invigning. Vi går en kort parad för att sedan genomföra en liten ceremoni med hissning av alla deltagande nationers fanor samtidigt som alla kårer får en kort presentation.
Efter spelningen blir det ett hetsigt ombyte i en buss som redan rullar mot lunchstället. Vi äter på tjugo minuter för att skynda oss tillbaka till arenan där det drar ihop sig till repetition av det gemensamma programmet i tattoofinalen. Väl på plats i gruset igen blir vi stående i en halvtimme på kårformering innan arbetet drar igång. Det blir en utdragen historia med omtagningar av in- och utmarscher så att alla ska komma till rätt plats. Ett tag vill kapten införa ett nytt moment för vår del: spegelvänd genomgång. Det går dock totalt på röven och någon påpekar att det inte är lämpligt att de sista musikkåren vänder ryggen åt honnörsläktaren. Istället delar vi oss på mitten och skickar tre kolonner ut genom högra ingången och tre genom den vänstra.
På kvällen startar tattoot på allvar med den första riktiga föreställningen. Det går lite sådär för oss med det är ändå en härlig känsla i bussen på väg hem till P7.
Torsdag
Eftersom majoren lyckats bli sjuk genomför vi en sittande konsert med en gästdirigent. Vi har jobbat litegrann med honom tidigare eftersom han var en av ledarna vid sommarmusikskolan. Vi ger oss själva ett godkänt betyg.
Fast besluten om att kvällens uppvisning ska gå bättre än premiären genomför Kn B ytterligare en arenaträning. Och visst ger den resultat. Jag kan nog inte beskriva känslan när 48 taggade musiker står bakom portarna och hör franska främlingslegionens musikkår genom högtalarna. Saftblandaren går från rött, till gult, till grönt samtidigt som portarna öppnas och så att den rökfyllda gången syns och kapten rappar i Avdelning Framåt Marsch. Södermanlands regementes marsch drar igång och världen utanför existerar inte längre.
Fredag
Vi får en välbehövlig sovmorgon (som av någon anledning tycks ätas upp av det nattliga livet på förläggningen) innan vi äter lunch och går en parad genom Ystad. Lt L och Lt K är båda helt till sig och kan inte släppa det faktum att det är en massparad på gång.
Efter kvällens tattooföreställning transporteras vi direkt till hamnen för att tillsammans med norrmännen genomföra en fyrverkerikonsert. Vi står uppställda med varannann kolonn svenskar och varannann norrmän. Jag som var avbytare den här kvällen kan intyga att fyrverkerierna på Festival Salute där hemma är ett gäng strån vassare. När vi äntligen kommer hem, vid två på natten, har ingen någon som helst fundering på att besöka mässen för att ta en öl. Vi slocknar som små änglar.
Lördag
På dagen genomför vi en avslutande parad genom centrum. Jag tror det är första gången vi paraderar en längre sträcka med plym. Alla kårer samlas på torget utanför Rådhuset där de presenteras, spelar några stycken tllsammans och sedan avmarscherar igen. När vi kommer tillbaka till bussarna bjuder Arméns Fältbageri på wienerbröd som vi njter av när vi lyssnar till yrkesmusikernas oktett som spelar i parken.
På kvällen genomför vi den sista föreställningen i Ystad. Jag är avbytare ikväll och ska gå in och ta över bäckarna i finaldelen så att YM T kan hämta sin oboe för att spela solo i Anthem. Musikerna i norska gardet blir lite konfunderade när AMK går in och det står kvar en stackare helt själv. Jag planerade att göra en kupp och låtsas att jag glömt något och sedan bli förtvivlad över att jag missade inmarschen, men jag struntade i det. Trots att vårt eget framträdande tydligen inte gick så bra blir det ändå en hejdundrande efterfest. Det som siter hårdast på näthinnan är ett gäng fransoser som inte talar ett ord engelska och en överförfriskad dansk iförd rutig kilt.
Söndag
Gränsen mellan lördag och söndag är lite flytande men efter städning och visitation av logementen kan alla som ska med bussarna sitta upp och göra sig hemmastadda. I första tropp är vi sex stycken från början, men två kliver av i Värnamo. När vi når Livgardet sitter fyra musiksoldater, Lt K och Sg K ensamma i bussen. Andra tropp kommer fram en timme senare eftersom deras buss fick vända och hjälpa packgruppen att tanka. Jag kan tro att Sg E förbannar sig själv och beslutet att byta buss i Brunnstorp eftersom de såg på bättre filmer i tvåan...
Nåväl, jag tror att alla kom hem tryggt och säkert till slut och vi kommer garanterat minnas veckan i Ystad som en av årets höjdpunkter.
Så gott som semester
Ibland ramlar vi musiksoldater över gudomligt korta och trevliga perioder som får oss att älska livet i Försvarsmakten. En sådan har just passerat.
Söndag
Vi vaknar upp och skickar iväg en förstärkt daggrupp för att hämta dagens matranson i kylrummet. Vi skulle hämta allt, frukost lunch och middag. Föga förvånande hade något gått fel och av maten syns inte ett spår. Hela köket är nedsläckt och vi får inte tag på någon av våra löjtnanter. Hela plutonen får vackert vänta till morgonuppställningen då Lt K tar tag i saken. Det visar sig att kökspersonalen gjort i ordning all mat kvällen innan men helt enkelt glömt att låsa ut den. Strålande. Dagens matranson som utgörs av youghurt till frukost, lunch och middag hämtas ut och lastas för medtransport till Nacka och dagens repetition. För att se till att blodsockerhalten inte sjunker till en alltför kritiskt låg nivå får vi för en gångs skull äta i bussen.
Väl framme spelas det marscher så det står härliga till. Inte så otroligt kul för mig som faktiskt börjar tröttna på att vara förpassad till bäckslagarplatsen.
På kvällen skriker magarna efter riktig mat så de flesta hoppar på bussen in till Kungsängen för att knapra pizza.
Måndag
Högvakt igen. Sommarvärmen har samlat sina styrkor och gått till anfall. Fötterna bränns på något märkligt sätt både från ovan- och undersidan på skorna, kasken värms upp och sjunker djupare ner mot ögonen och svetten rinner överallt. Men det finns inget att göra åt saken, Arméns Musikpluton brakar ändå fram som en mänsklig stridsvagn. Väl tillbaka på Livgardet uppmanas vi att vårda person och utrustning ordentligt. De flesta tar fasta på den första delen i ordern och piper iväg till badplatsen vid Lillsjön för ett välbehövligt dopp.
Tisdag
Värmen håller i sig och det är högvakt en gång till. Den här gången tvingas min kollega, Krp S, att kliva av på borggården, vilket ger mig bråda tider i trumsaluten. Nu vet vi i alla fall ett den går att spela på en bäckslagare även om det ser lite märkligt ut. Efter högvakten släpps vi fria några timmar innan vår marschkonsert i Kungsträdgården. Det är en underbar sommarkväll och när Sg O intar dirigentpulten anstränger sig hela kåren till det yttersta för att ge honom den cred han gjort sig förtjänt av under sommaren.
Onsdag
En ledig dag mitt i veckan. Ett tag var Lt K inne på att låta oss ligga på skjutvallen, men det konstaterades att vi utgjör en alldeles för stor fara för oss själva eftersom vi knappt hållit i våra vapen sedan februari. Och att ta in extra befäl för säkerhetsgenomgångar är inte aktuellt med den ekonomi vi har just nu. Alltså fick vi en dag att bara glassa på. Tack så mycket.
Torsdag
Semestern har tagit slut för våra yrkesmusiker och nu finns de åter vid vår sida. Eftersom ingen av oss gått det stora figget sedan slutet på juni var det lite spännade att köra igång igen. För att gardera oss mot dåligt väder styrde vi kosan mot Köping och tennishallen där. Jag som försökt tänka igenom figget i förväg hade då stött på ganska stora motgångar och var helt övertygad om att jag glömt allt. Men när musiken väl drog igång föll det mesta på plats. Innan vi drog tillbaka hem passade vi på att dricka ett glas saft hos en av soldaterna som bor på orten.
Fredag
Äntligen är det dags att spela konsertmusik igen. Även om den repertoar vi har med oss till Ystad nästan uteslutande består av gammal skåpmat lyste jag, enligt Krp F, som en sol där jag satt under näsan på majoren. När vi var klara med repet kommenderade Lt K höger vänster om och vi spreds som maskrosfrön för vinden.
Nästa vecka rullar våra bussar till Ystad där det blir stor blåsmusikfest med tattoföreställningar och fyrverkerikonsert. En av höjdpunkterna under året. Time to kick some ass.
Söndag
Vi vaknar upp och skickar iväg en förstärkt daggrupp för att hämta dagens matranson i kylrummet. Vi skulle hämta allt, frukost lunch och middag. Föga förvånande hade något gått fel och av maten syns inte ett spår. Hela köket är nedsläckt och vi får inte tag på någon av våra löjtnanter. Hela plutonen får vackert vänta till morgonuppställningen då Lt K tar tag i saken. Det visar sig att kökspersonalen gjort i ordning all mat kvällen innan men helt enkelt glömt att låsa ut den. Strålande. Dagens matranson som utgörs av youghurt till frukost, lunch och middag hämtas ut och lastas för medtransport till Nacka och dagens repetition. För att se till att blodsockerhalten inte sjunker till en alltför kritiskt låg nivå får vi för en gångs skull äta i bussen.
Väl framme spelas det marscher så det står härliga till. Inte så otroligt kul för mig som faktiskt börjar tröttna på att vara förpassad till bäckslagarplatsen.
På kvällen skriker magarna efter riktig mat så de flesta hoppar på bussen in till Kungsängen för att knapra pizza.
Måndag
Högvakt igen. Sommarvärmen har samlat sina styrkor och gått till anfall. Fötterna bränns på något märkligt sätt både från ovan- och undersidan på skorna, kasken värms upp och sjunker djupare ner mot ögonen och svetten rinner överallt. Men det finns inget att göra åt saken, Arméns Musikpluton brakar ändå fram som en mänsklig stridsvagn. Väl tillbaka på Livgardet uppmanas vi att vårda person och utrustning ordentligt. De flesta tar fasta på den första delen i ordern och piper iväg till badplatsen vid Lillsjön för ett välbehövligt dopp.
Tisdag
Värmen håller i sig och det är högvakt en gång till. Den här gången tvingas min kollega, Krp S, att kliva av på borggården, vilket ger mig bråda tider i trumsaluten. Nu vet vi i alla fall ett den går att spela på en bäckslagare även om det ser lite märkligt ut. Efter högvakten släpps vi fria några timmar innan vår marschkonsert i Kungsträdgården. Det är en underbar sommarkväll och när Sg O intar dirigentpulten anstränger sig hela kåren till det yttersta för att ge honom den cred han gjort sig förtjänt av under sommaren.
Onsdag
En ledig dag mitt i veckan. Ett tag var Lt K inne på att låta oss ligga på skjutvallen, men det konstaterades att vi utgjör en alldeles för stor fara för oss själva eftersom vi knappt hållit i våra vapen sedan februari. Och att ta in extra befäl för säkerhetsgenomgångar är inte aktuellt med den ekonomi vi har just nu. Alltså fick vi en dag att bara glassa på. Tack så mycket.
Torsdag
Semestern har tagit slut för våra yrkesmusiker och nu finns de åter vid vår sida. Eftersom ingen av oss gått det stora figget sedan slutet på juni var det lite spännade att köra igång igen. För att gardera oss mot dåligt väder styrde vi kosan mot Köping och tennishallen där. Jag som försökt tänka igenom figget i förväg hade då stött på ganska stora motgångar och var helt övertygad om att jag glömt allt. Men när musiken väl drog igång föll det mesta på plats. Innan vi drog tillbaka hem passade vi på att dricka ett glas saft hos en av soldaterna som bor på orten.
Fredag
Äntligen är det dags att spela konsertmusik igen. Även om den repertoar vi har med oss till Ystad nästan uteslutande består av gammal skåpmat lyste jag, enligt Krp F, som en sol där jag satt under näsan på majoren. När vi var klara med repet kommenderade Lt K höger vänster om och vi spreds som maskrosfrön för vinden.
Nästa vecka rullar våra bussar till Ystad där det blir stor blåsmusikfest med tattoföreställningar och fyrverkerikonsert. En av höjdpunkterna under året. Time to kick some ass.
Milamarsch och massinryck
Våra fridfulla dagar på gardet är över. Ett helt gäng nya soldater befolkar de tidigare tomma kasernerna. Iförda motoroverall syns de på varje gräsplätt i full färd med att sortera utrustning och öva anmälan på befälsrum. Hur påverkar detta vårt dagliga liv? Det blir trångt i matsalen. Köerna brukar inte vara något problem, det är däremot svårare att få sittplats och matsalspersonalen blir mer stressade och lite grinigare. En annan stor förändring är att vi fått korridorssällskap av TRK. Gröna muppar som också vill vara med och trängas i dagrummet. Under sin andra lumparnatt fick de veta att de levde... Det ryktas också om en inryckande utlandsstyrka som ska ta våningen under vår i besittning.
Skarpa uppdrag
Vi har under den gågna perioden klarat av fem vaktparader, en kort spelning i Berzelii park för John Ericsson-sällskapet (fråga mig inte varför) och en medaljeringsceremoni för hemroterande soldater som tjänstgjort i Kosovo. Den sistnämnda blev vi tilldelade 48 timmar innan den skulle genomföras och konsekvensen blev att vi fick en dag till i tjänst istället för att få åka hem. Lagom roligt.
Catfight i bäcksektionen
Ibland måste man improvisera även i Arméns Musikkår. Det är nämligen inte alltid det blir som man har tänkt sig och då kan man bli tvungen att ta till våld. Under en av våra högvakter inträffade en liten incident som bara berodde på bristande kommunikation. Jag och Bäckmongo B hade inte kommit överens om vem som skulle vara hi-hat på borggården så vi tänkte båda att det var bäst att gå till virveltrumman. När jag rundat den skrymmande och skymmande bastrumman upptäcker jag att det redan står ett par skor där jag hade tänkt parkera. Jag inser att jag har tre alternativ:
1. Göra helt om och gå tillbaka samma väg som jag kom.
2. Gå vänster vid bastrumman och gå bakom honom till min plats.
3. Se till att flytta på Krp S som uppenbarligen har ställt sig fel.
Det dröjde inte länge innan jag förkastat de första två alternativen och placerat en stadig knuff i sidan på min konkurrent/kollega som tvingas vingla tillbaka till sin kolonn och kämpa tappert för att bibehålla tjänsteminen.
Grupp ett lider nederlag...
Ända sedan den första kårplanen kom ut i januari har det varit tva dagras fys inplanerade i juli. Jag har hela tiden föreställt mig att vi skulle utsättas för någon slags militär triathlon eller något annat skräckninjagande. Men som vanligt vet Sg O precis vad han gör. Den första dagen inleds med stafetter på en 350 m lång löparbana. Första gubben springer sex varv, nästa fem osv. Vi kommer överlägset sist vid båda försöken. Vår andra brakförlust kommer dagen efter när vi ägnar oss åt lite lättare orientering på området. Stjärnorientering i lag upplagd som en stafett kan man säga så att alla orienterare förstår. Vi skickar iväg vår siste man ungefär samtidigt som de första två lagen går i mål.
...och triumferar
Redan första dagen på perioden får grupp ett något att leva på resten av veckan. Vi tog frivilligt på oss att byta städområde med fjärde grupp vilket ger oss ansvar för toaletter och duschar i stället för korridoren. Detta ledde till att våtutrymmet kunde hålla öppet minst tio minuter längre på morgonen. Dessutom lyckades de inte bli klara med korridoren i tid. Veckan innan hade de gnällt på oss för att golvet fortfarande var fuktigt när det var dags för BRAK och de tyckte att vi kunde börja tidigare eller ta den delen först så den hann torka. Första morgonen med grupp fyra vid moppskaften var det visserligen torrt i den ände av korridoren där vi brukar hålla till men det berodde bara på att de inte hunnit dit än... Den andra dagen frågade de om det verkligen var meningen att de skulle ta hela korridoren, för det är ju jäääättemycket golv.
Även om vi för det mesta är dåliga på fysiska utmaningar i min grupp så lyckades vi komma först i mål när alla skulle traska milen. Varje soldat packade en lättare stridspackning och i gruppen bar man en vattendunk på en bår. Vi fick en och en halv timme på oss. Eländet började redan innan avfärd. Vår bår visade sig vara trasig och gick inte att säkra i ihopsatt läge. Den första kilometern gick den söder säkert fem gånger så att vi fick stanna och sätta ihop den igen. Sedan gav den upp. Vi försökte packa dunken i en av ryggsäckarna men fick sedan bära den på en halv bår. Vid det här laget var de andra långt före oss och vi kom fram till ett vägskäl där vi inte visste åt vilket håll vi skulle gå. Tack vare att en av oss tittat på kartan innan avfärd lyckades vi välja rätt och fick snart syn på de gröna markeringarna igen. Resten av turen präglades av kämpandet med båren och av att skyltningen var så dålig. Med en kilometer kvar var vi redan en kvart försenade och vi kunde se vår Volvo komma farande för att möta oss. Då gick båren sönder helt. Volvon stannade och vi kände oss dumma och väntade oss en grining Sg O. Istället är det fyra musiksoldater som undrar om de andra grupperna är lång efter. Efter? Med nya krafter bär de starkaste den 25 kilo tunga dunken tillbaka till återsamlingsplatsen där vi sitter och äter rulltårta ett tag innan de andra grupperna återvänder från sin lilla vilseutflykt.
Skarpa uppdrag
Vi har under den gågna perioden klarat av fem vaktparader, en kort spelning i Berzelii park för John Ericsson-sällskapet (fråga mig inte varför) och en medaljeringsceremoni för hemroterande soldater som tjänstgjort i Kosovo. Den sistnämnda blev vi tilldelade 48 timmar innan den skulle genomföras och konsekvensen blev att vi fick en dag till i tjänst istället för att få åka hem. Lagom roligt.
Catfight i bäcksektionen
Ibland måste man improvisera även i Arméns Musikkår. Det är nämligen inte alltid det blir som man har tänkt sig och då kan man bli tvungen att ta till våld. Under en av våra högvakter inträffade en liten incident som bara berodde på bristande kommunikation. Jag och Bäckmongo B hade inte kommit överens om vem som skulle vara hi-hat på borggården så vi tänkte båda att det var bäst att gå till virveltrumman. När jag rundat den skrymmande och skymmande bastrumman upptäcker jag att det redan står ett par skor där jag hade tänkt parkera. Jag inser att jag har tre alternativ:
1. Göra helt om och gå tillbaka samma väg som jag kom.
2. Gå vänster vid bastrumman och gå bakom honom till min plats.
3. Se till att flytta på Krp S som uppenbarligen har ställt sig fel.
Det dröjde inte länge innan jag förkastat de första två alternativen och placerat en stadig knuff i sidan på min konkurrent/kollega som tvingas vingla tillbaka till sin kolonn och kämpa tappert för att bibehålla tjänsteminen.
Grupp ett lider nederlag...
Ända sedan den första kårplanen kom ut i januari har det varit tva dagras fys inplanerade i juli. Jag har hela tiden föreställt mig att vi skulle utsättas för någon slags militär triathlon eller något annat skräckninjagande. Men som vanligt vet Sg O precis vad han gör. Den första dagen inleds med stafetter på en 350 m lång löparbana. Första gubben springer sex varv, nästa fem osv. Vi kommer överlägset sist vid båda försöken. Vår andra brakförlust kommer dagen efter när vi ägnar oss åt lite lättare orientering på området. Stjärnorientering i lag upplagd som en stafett kan man säga så att alla orienterare förstår. Vi skickar iväg vår siste man ungefär samtidigt som de första två lagen går i mål.
...och triumferar
Redan första dagen på perioden får grupp ett något att leva på resten av veckan. Vi tog frivilligt på oss att byta städområde med fjärde grupp vilket ger oss ansvar för toaletter och duschar i stället för korridoren. Detta ledde till att våtutrymmet kunde hålla öppet minst tio minuter längre på morgonen. Dessutom lyckades de inte bli klara med korridoren i tid. Veckan innan hade de gnällt på oss för att golvet fortfarande var fuktigt när det var dags för BRAK och de tyckte att vi kunde börja tidigare eller ta den delen först så den hann torka. Första morgonen med grupp fyra vid moppskaften var det visserligen torrt i den ände av korridoren där vi brukar hålla till men det berodde bara på att de inte hunnit dit än... Den andra dagen frågade de om det verkligen var meningen att de skulle ta hela korridoren, för det är ju jäääättemycket golv.
Även om vi för det mesta är dåliga på fysiska utmaningar i min grupp så lyckades vi komma först i mål när alla skulle traska milen. Varje soldat packade en lättare stridspackning och i gruppen bar man en vattendunk på en bår. Vi fick en och en halv timme på oss. Eländet började redan innan avfärd. Vår bår visade sig vara trasig och gick inte att säkra i ihopsatt läge. Den första kilometern gick den söder säkert fem gånger så att vi fick stanna och sätta ihop den igen. Sedan gav den upp. Vi försökte packa dunken i en av ryggsäckarna men fick sedan bära den på en halv bår. Vid det här laget var de andra långt före oss och vi kom fram till ett vägskäl där vi inte visste åt vilket håll vi skulle gå. Tack vare att en av oss tittat på kartan innan avfärd lyckades vi välja rätt och fick snart syn på de gröna markeringarna igen. Resten av turen präglades av kämpandet med båren och av att skyltningen var så dålig. Med en kilometer kvar var vi redan en kvart försenade och vi kunde se vår Volvo komma farande för att möta oss. Då gick båren sönder helt. Volvon stannade och vi kände oss dumma och väntade oss en grining Sg O. Istället är det fyra musiksoldater som undrar om de andra grupperna är lång efter. Efter? Med nya krafter bär de starkaste den 25 kilo tunga dunken tillbaka till återsamlingsplatsen där vi sitter och äter rulltårta ett tag innan de andra grupperna återvänder från sin lilla vilseutflykt.