Josefin

Den gångna perioden har ängnats helt åt musik och samvaro med våra yrkesmusiker. Vi har spelat i ett antal olika ensembler, för min del en serenadensemble (en flöjt, två oboer, två klarinetter, två horn och två fagotter) och en barocktrio med två oboer och en fagott. Den tid som inte tagits upp av ensemblerepetitioner har ägnats åt övning, enskilda lektioner och masterclasses. De stunder vi har varit hemma på gardet har vi roat oss med att iaktta de nyinryckta på fjärde skvadron. Från vårt fönster har vi bra utsikt in i deras korridor och jag kan rapportera att de har uppställning så gott som hela tiden och så fort de ska förflytta sig en sträcka längre än en meter springer de. Jag inte låta bli att känna medlidande med de små stackrarna. Det var hemskt att vara nyinryckt.
En av kvällarna under veckan bestämde Sg T att det minnsann var dags för fys igen och eftersom det var lite väl mörkt för en löprunda i skogen fick vi åter packa stridspackningen för att kunna gå ut och gå med full stridsutrustning. Ungefär en timme efter avmarsch kom vi fram till målet som visade sig vara vår egen buss. Grupp fyra hade fått med sig ett brev där sergeanten talade om att nyckeln låg på vänster bakdäck. Vi fick också instruktionen att gå in, äta kvällsmål och titta på medföljande film. En stund senare kom självaste Sg T springande och körde hem oss igen.
Den sista kvällen av utbildningsveckan anordnade vi en intern konsert så att alla ensembler fick visa upp vad de gjort under veckan. De som gick hem mest var slagverkarna som spelade ett stycke skrivet av en ur de egna leden och messingssextetten Micke B and the horny horns, denna kväll utan Micke B, alltså bara kåta. Mmm!. De spelar på gamla klassiska svenska instrument såsom esskornett och ventilbasun. De är en spontan ensemble som spelat ihop ett tag nu. Efter sin första repetition kom de hem och var helt lyriska och vi andra tänkte att det här måste verkligen vara något speciellt. Sedan kom de dragande med sin första inspelning och nog var det speciellt alltid, fast kanske inte på det sätt som vi hoppats. Närhelst någon sätter på den ekar fortfarande skratten mellan väggarna i logement ett. Det är med glädje jag säger att de har utvecklats.
Efter det sista numet fortsatte kvällen med fest och musikquiz. När vår konsertlokal stängdes drog vi över till Kungsholmen och fortsatte vårt festande tills den sista pendeln bot Bålsta gick. På väg hem till Livgardet föll den första snön i Stockholm.

Det är ingen slump att musiksoldaters stridsutbildning inte smäller så högt bland övriga soldater. Den fälttjänst som rymts i år har inbegripit baskerprovet och slutövningen. Lt K hade tänkt att vi skull få i uppdrag att bevaka någonting men konstaterade att vi inte var utbildade i bevakning så vi fick helt enkelt leka krig istället. Det vi fått veta om vår GSU-helg på förhand var att den skulle ägnas helt åt skjutning. Vi skulle skjuta för märken och medaljer, inget annat. Att det på veckoprogrammet stod att alla måltider skulle utspisas i terrängen berodde helt enkelt på att det går fortare så. En vecka innan fick vi veta att nattpermissionen mellan två av dagarna var indragen och då tog spekulationerna fart. De avfärdades dock ganska effektivt med argumentet att vi skulle vara på skjutbanan hela dagen och ingen skulle få chansen att slå runt på stan och försätta sig ur stridbart skick.
Perioden började lugnt och sansat med inventering av den personliga materielen, packning av strids- och trosspackning (den uppgiften satte verkligen griler i huvudet på alla stackars musiksoldater som alltid fylls av ångest när det kommer till fälttjänst) och städning av plutonsförrådet varvat med repetition av det lilla figget. Gardesbataljon och femte skvadron hade besöksdag och tyckte det var lämpligt att vi var med som en liten guldkant. Efter spelningen blev det ganska uppenbart vart den där nattpermissionen tagit vägen. Vi kan väl säga att den bestämde sig för att campa i skogen.
Det hela började med att vi lastade lastbilen med tältutrustning, trosspackningar och mat. Sedan låste vi ut vapnen och gjorde oss klara för avmarsch ut på övningsområdet. Vi stannade till och åt mat vid det som skulle bli första tropps lägerplats. När andra tropp fortsatte sin vandring sprang vi fram som tomtenissarna på julafton och lastade snabbt och tyst ut nödvändig förläggningsmateriel ur lastbilen. När resningen och kamoufleringen av tälten var klar var det redan mörkt och svårt att hitta i lägret. Det hände ett antal gånger att jag irrade runt lite efter mina nattliga vaktpass på väg mellan poststället och tältet.
Innan striden kunde dra igång på allvar var vi ju såklart tvungna att ladda våra magasin med ammunition så lagom när lägret var färdigt traskade vi raskt tillbaka in mot gardet. Vi fick veta att vi skulle stöta på ett hinder av något slag och att vi måste ta oss förbi det på något vis. Den första lilla motgången som fick hjärtat att hoppa upp i halsgropen var en bil vi mötte som fick oss att kasta oss ner i diket. Det riktiga hindret kom när vi skulle in på området. För det första var vägen upplyst och för det andra var den yttre grinden stängd. Efter en tids överläggning med tänkbara alternativ som att gå runt och gå in genom stora grinden eller ringa våra kontakter i vakten för att få dem att öppna märkte vi att det skulle gå att krypa under grinden. Sagt och gjort. Det jobbigaste med hela situationen var att vi var ett lätt byte där vi krälade i ljuset från gatlyktorna. Men det gick bra.
Inne i Sofieros skjuthall möttes vi av Lt K som repeterade Ladda, Patron ur och skytteställningar. Vi fick också ta isär och sätta ihop våra vapen en gång innan vi fyllde två magasin med lösplugg och gav oss av ut i natten igen.
På väg hem blev vi sedda av andra tropp som gömde sig i skuggorna, men vi märkte inget, utan gick lugnt vidare.
Under den här övningen infördes ett nytt moment sedan baskerprovet: patruller av olika slag. Hela natten tillsattes små patruller som utförde spaningsarbete mot grupp tre och fyra, soldater blev skadeskjutna i benet och bars hem på bår och hela tiden smög LT K obemärkt runt i skogarna och iakttog vårt arbete. Senare berättade han att han lärt sig det ena och det andra både om oss och om sig själv.
Dag två inleddes med frukost och rivning av förläggningen. Allt lastades in i lastbilen igen och sedan bar det åter av till Sofiero. Hela dagen ägnades åt skjutövningar ledda av Lt R och Lt K. När mörkret föll bröt vi upp och gick tillbaka in på området där fältövningen Ovissheten till slut blåstes av och vi fick börja vårda upp materielen igen och låsa in våra vapen för natten.
Nästa morgon vaknade vi i våra egna mjuka sängar, gick upp, klädde på oss och drog oss åter tillbaka till Sofiero. Denna gång för att genomföra en prisskjutning med valda övningar ur skjutboken. En liggande utan stöd, en knästående, en knästående på tid och en stående på tid. Även om det kanske inte gick så bra för all tror jag att de flesta tyckte det var roligt att prova de olika ställningarna och övningsmomenten. När vi var klara med vår insats drog jag mig tillbaka, bredde ut liggunderlaget , svepte in mig i värmejackan och stängde av mikrofonerna på hörselskydden. Är man tillräckligt trött går det att sova var som helst, även om sexton personer avlossar fyra skott var inom sju sekunder trettio meter bort.
När alla skott avlossats och protokollen skrivits stod det klart att två lyckliga musiksoldater får pimpa sina uniformer på finalkonserterna, den ena med Arméns Skyttemärke i Silver och den andra med Arméns Skyttemedalj i Silver. Bra jobbat!