GA910, Bevakningssoldat, Musik
Nu sitter jag här med ett inskrivningsbeslut från pliktverket. När jag undertecknade medgivandet som inskrivningsförättaren gav mig gick jag med på att ägna elva månader av mitt liv till att marschera, putsa skor, skjuta med AK-5:a och spela på tok för mycket marscher. Men förhoppningsvis kommer jag ha grymt kul också. Jag kan i alla fall försöka intala mig det inatt när jag ska sova - och jag lovar - imorgon ska jag bli en bättre människa. Jag har lagt upp ett träningsprogram för att komma i (i alla fall lite bättre) form och jag ska börja spela oboe som en tok för att inte riskera att Janhagen kastar ut mig innan jag ens hinner säga "figuratuvt marschprogram".
Jag ska, jag ska, jag ska... Jag måste, jag måste, jag måste...
Till alla reserver där ute: Chansen kanske fortfarande finns! Om du blir antagen får du höra från oss senast 13 oktober. Bullshit! Mig ringde de 6 november. Ge inte upp!
"Förbered dig på att rycka in 8:e januari"
Igår morse låg jag som vanligt och funderade på vad jag ska hitta på till våren. McDonald's i all ära men nog skulle det vara kul att göra nånting annat än att bara gå hemma i samma gamla invanda spår. Skaffa nåt att berätta för barnbarnen. Och framför allt, se till att överleva hela den långa tiden fram till högskolornas höstintag, nu när mina vänner sprider ut sig över världen. När Anna försvann till Australien och Marit och Elin släppte nyheten att de fått jobb i St Anton rämnade min värld. Typiskt att just jag skulle bli kvar. Det kommer växa så mycket mossa på mig att jag till sist inte kan röra mig, och sen kommer massa andra växter att kolonisera mig tills jag inte syns mer. Faan också!
Jag började fundera på att åka till Island eller att hälsa på M och E och sedan backpacka hem genom Europa. Jag tog till och med fram mammas bok om feng shui och började se över mitt rum. Ganska snabbt kunde jag konstatera att mitt område för livsväg och karriär var otroligt rörigt så det blev det första jag tog itu med, efter att ha bäddat sängen som står i kärleks- och relationshörnet. När jag står där och städar undan som bäst ringer telefonen...
-Hej. det här är #### ######### på pliktverket i Stockholm.
-Hej
-Jo det är ju så att du står på reservlista hos försvarsmusikcentrum. Är du fortfarande intresserad av det?
-Att stå på reservlistan?
-Öh, haha, nej. Att rycka in den åttonde januari.
-Oj, ja det vill jag.
Resten av samtalet handlade mest om det faktum att jag för ungefär en vecka sen avböjde ett erbjudande om att komma och mönstra i Göteborg för att jag trodde att min tid som reserv gått ut och att musikkåren därmed hade full besättning. Det bestämdes att jag skulle ringa tillbaka till Göteborg och höra om jag kunde ändra mig.
Det kunde jag. Eftersom det var min absoluta turdag igår så fanns det en möjlighet att komma tisdag-onsdag. Mina lediga dagar nästa vecka. Jag högg som en hungrig aborre. 10.45 tisdagen den 14 november ska jag påbörja min mönstring, som enligt stockholmaren bara är en formsak och som krävs för att han ska kunna skriva in mig som oboist i Arméns Musikkår 2007.
När det värsta lyckoruset hade lagt sig ramlade jag ner på marken igen. Varför Göteborg? Om jag ska infinna mig hos pliktverket 10.45 måste jag åka från Borlänge vid fyra på morgonen. Kul.
Pliktverkets omorganisation har verkligen strulat till det. Försvarsmusikcentrum har en egen handläggare som sitter i Stockholm, men eftersom alla tjejer administreras av Karlstadskontoret var det dit jag skulle skicka ansökan. Därifrån skickas man till rätt kontor beroende på var man bor. Och eftersom Karlstad stängde sin mönstringsverksamhet 1 november så hamnade jag i Göteborg. Lyckat. Jag tror vissa i ledningen skulle behöva ta sig en titt på Sverigekartan och se efter vad som ligger närmast Borlänge - Stockholm eller Göteborg. Hmmm. Jaja, jag ska inte klaga. Jag har fått som jag ville. En godkänd mönstring så är jag klar för Kungsängen.
Det blir något för barnbarnen att höra om.
En megafon, tack!
Om nu inte min kondition, styrka, intelligens, psykiska funktionalitet eller något sneda rygg (jag ska hålla den så hemlig det bara går) underkänns av pliktverkets regionkontor.
Vi ses vid Stockholms slott!
Bland pärlor och HB
Mina damer och herrar, en ny designer är född. Hittills har jag producerat ett halsband och ett armband, som fungerar utmärkt tillsammans. Det står dessutom flera bra idéer på kö som bara vill ut på wiren. När jag känner mig mogen ska jag se mig om efter nya färger och andra roliga pärlor, men det som finns i låden duger alldeles utmärkt just nu.
Den här veckan har mest präglats av en betungande förkylning. I onsdags var det som värst och jag stapplade mig igenom ett fyratimmarspass på donken. Som tur var slapp jag kassan efter ett tag och fick istället springa runt och ta rätt på kvarlämnade brickor och tömma sopor ute i lobbyn. Det var med andra ord bara att slå på autopiloten för städning, men visst var det lite jobbigt att febersvettig släpa sopsäckarna förbi personalrummet och se de andra som satt och spelade kort denna förhållendevis lugna dag. Det var också någon gång under den här dagen som veckans mest tillintetgörande replik föll över mig. På väg tillbaka från en av mina turer ut till lastkajen passade jag på att spana in skurmaskinen lite snabbt. Skulle bara kolla av hur man laddar den, fäller ner och sätter på rondeller och sug och annat som kan vara bra att veta inför framtiden. Jag blev dessvärre inte så mycket klokare eftersom det går väldigt snabbt att passera den röda tingesten. Hursomhelst mötte jag Mats som tydligen såg sig tvingad att förtydliga: "Det där är en skurmaskin."
Nähä... det hade jag aldrig kunnat gissa. Mitt städarjag ville dra till med "Ja, det är ett mycket fint Hakomaticexemplar och det skulle vara spännade att köra den." men istället blev det bara "Ja, jag vet att det är en skurmaskin." Något förnärmad skyndade jag mig vidare för att fortsätta städa.
Idag hamnade jag mitt i ett gäng tjejer som uppenbarligen var på introduktion. När deras utbildning startar nästa vecka är jag inte längre nyast på de enda arbetsplats i Borlänge där man utan att blinka ställer sig och ropar "HB TACK!" under näsan på chefen.
För att återknyta lite till det där med blodgivning som jag var inne på i förra inlägget så har jag gjort lite research angående gulsot. Den gulsot som hindrar en från att bli blodgivare är orsakad av antingen hepatit B- eller C-virus. Hepatit A kan man bli av med. Både B och C har en inkubationstid på någon vecka eller två. Den gulsot som många för tidigt födda barn drabbas av strax efter födseln beror på att man fötts med för mycket röda blodkroppar och därför klarar inte levern av att bryta ner allt hemoglobin. Så vitt jag kan förstå beror inte det på något virus och därmed borde jag kunna bli blodgivare! Hurra för mig!
Då finns det bara en fråga kvar. Ska Anna eller Elin få värvningspresenten?
Jag tror jag skriver den på Anna som en morot för att komma hem från Australien, i alla fall på besök.
Det kommer att bli tyst utan dig...