Du som kommer från Dalarna!
Nu har jag varit hemma några dagar och bearbetat upplevelserna från min senaste resa till Malmö. Som vanligt var det blåsigt, det är ett faktum som inte ändras i första taget, men jag börjar ändå vänja mig lite. Eftersom det var ett par decimeter snö på marken när jag åkte hade jag på mig mina bruna vinterstövlar med små tofsar på. Självklart kan man fråga sig hur genomtänkt det var när tåget rullade mot södra Sverige. Jag tyckte i alla fall inte att det var något konstigt med mitt val. Det visade sig vara fel. Redan min första förmiddag på plats tittade Johan misstroget ner på mina små tofsar:
-Hur är det, är det där de enda skorna du har med dig eller?
-Ja.
-Ok.
-Hurså? Duger de inte att dricka öl i tycker du?
-Joo, men... vi ska ju dansa ikväll. Men vi kanske kan ringa runt och se om det är någon som har ett extra par dansskor. Det löser sig.
Med dans menas här inte rörelser av den typen man kan se under en soltorgsfest på flamingo när klockan börjar närma sig efterfest, nej nu snackar vi folkdans. Av någon märklig anledning förväntas man alltid ha någon slags nedärvda förkunskaper på detta område så fort det finns en chans att någon annan, någon gång, i något sammanhang kallat en för kulla. I mitt fall är denna någon min farmor. Och jag kan ingenting om folkdans. Visst, jag har sett ett antal majstångsresningar. Visst, jag har hört ett gäng olika spelmanslag. Och visst, jag har sprungit runt på ett köpcentrum iförd midjelånga blonda flätor och leksandsdräkt, men det har verkligen inte med saken att göra! Om det vankas något mer avancerat än den vanliga midsommarrepertoaren är jag lika oförstående som vilken stockholmare som helst.
Efter en stunds tvekan från min sida och en hel del övertalning från Johans så knäppte jag på mig de lånade skorna och intog dansgolvet. När polska-kursen på en timme var avklarad hade den värsta rädslan försvunnit, men när vi bröt för konsert med kvällens band var det ändå skönt att äntligen få gömma sig högst upp på läktaren där jag ser alla men ingen ser mig. Att det i mellansnacket då och då klingade lite dalmål och talades om Furudal gjorde inte saken sämre.
Nu känner jag att det är läge för en snabb förklaring av hur kvällarna hos Malmö Folk är upplagda: Kvällens band kliver på klockan åtta, håller konsert i en timme och sedan är det dans fram till midnatt. Eftersom de inte orkar spela oavbrutet hela kvällen kan den/de som vill skriva upp sig och spela en halvtimme under dansen. Innan alltihopa drar igång hålls dansakuten där man kan skaffa sig, eller fräscha upp redan befintliga danskunskaper. Varje gång behandlas en ny dans.
Även om det är skönt att bara sitta passiv och lyssna så tog kvällens konsertdel obönhörligen slut och stolarna rensades åter bort från golvet för att lämna plats åt alla dansanta malmöiter. Jag var lite tveksam första danserna, men till slut vågade jag mig ner på den slitna parketten för att prova mina nyutvuxna vingar. Okej, jag kanske inte var kvällens drottning, men jag lyckades i alla fall virvla runt litegranna utan att trassla in mig allt för allvarligt i mig själv. Innan hade jag dock fått avnjuta ett ypperligt exempel på omvärldens fördomar:
-Men schottis då? Det kan du väl?
-Neej...
-Mäh! Du som är från Dalarna! Ja ja, det är enkelt...
Så gick det till när jag efter tjugo år som dalkulla dansade mina första folkdanssteg. Polska och schottis på samma kväll, det är inte så illa pinkat, eller hur?
Nånting säger mig att jag är fast i träsket vare sig jag vill eller inte. Det är bara att inse och förlika sig med.
-Hur är det, är det där de enda skorna du har med dig eller?
-Ja.
-Ok.
-Hurså? Duger de inte att dricka öl i tycker du?
-Joo, men... vi ska ju dansa ikväll. Men vi kanske kan ringa runt och se om det är någon som har ett extra par dansskor. Det löser sig.
Med dans menas här inte rörelser av den typen man kan se under en soltorgsfest på flamingo när klockan börjar närma sig efterfest, nej nu snackar vi folkdans. Av någon märklig anledning förväntas man alltid ha någon slags nedärvda förkunskaper på detta område så fort det finns en chans att någon annan, någon gång, i något sammanhang kallat en för kulla. I mitt fall är denna någon min farmor. Och jag kan ingenting om folkdans. Visst, jag har sett ett antal majstångsresningar. Visst, jag har hört ett gäng olika spelmanslag. Och visst, jag har sprungit runt på ett köpcentrum iförd midjelånga blonda flätor och leksandsdräkt, men det har verkligen inte med saken att göra! Om det vankas något mer avancerat än den vanliga midsommarrepertoaren är jag lika oförstående som vilken stockholmare som helst.
Efter en stunds tvekan från min sida och en hel del övertalning från Johans så knäppte jag på mig de lånade skorna och intog dansgolvet. När polska-kursen på en timme var avklarad hade den värsta rädslan försvunnit, men när vi bröt för konsert med kvällens band var det ändå skönt att äntligen få gömma sig högst upp på läktaren där jag ser alla men ingen ser mig. Att det i mellansnacket då och då klingade lite dalmål och talades om Furudal gjorde inte saken sämre.
Nu känner jag att det är läge för en snabb förklaring av hur kvällarna hos Malmö Folk är upplagda: Kvällens band kliver på klockan åtta, håller konsert i en timme och sedan är det dans fram till midnatt. Eftersom de inte orkar spela oavbrutet hela kvällen kan den/de som vill skriva upp sig och spela en halvtimme under dansen. Innan alltihopa drar igång hålls dansakuten där man kan skaffa sig, eller fräscha upp redan befintliga danskunskaper. Varje gång behandlas en ny dans.
Även om det är skönt att bara sitta passiv och lyssna så tog kvällens konsertdel obönhörligen slut och stolarna rensades åter bort från golvet för att lämna plats åt alla dansanta malmöiter. Jag var lite tveksam första danserna, men till slut vågade jag mig ner på den slitna parketten för att prova mina nyutvuxna vingar. Okej, jag kanske inte var kvällens drottning, men jag lyckades i alla fall virvla runt litegranna utan att trassla in mig allt för allvarligt i mig själv. Innan hade jag dock fått avnjuta ett ypperligt exempel på omvärldens fördomar:
-Men schottis då? Det kan du väl?
-Neej...
-Mäh! Du som är från Dalarna! Ja ja, det är enkelt...
Så gick det till när jag efter tjugo år som dalkulla dansade mina första folkdanssteg. Polska och schottis på samma kväll, det är inte så illa pinkat, eller hur?
Nånting säger mig att jag är fast i träsket vare sig jag vill eller inte. Det är bara att inse och förlika sig med.
Alla hjärtans dag
Som den ständiga singeln har jag alltid varit lite kluven till det här med Alla Hjärtans Dag. Det är liksom illa nog att vara ensam utan att hela världen exploderar i gulliga små rosa hjärtan och gator och torg översvämmas av nykära par som flätar ihop sina fingrar på allmän plats. Visst hyste jag varje år en förhoppning om att mina snygga, charmiga och något blyga hemliga beundrare skulle ta sitt mod och förnuft till fånga och inse att det är dags att ge sig till känna, men det hände aldrig. Och det var ju inte direkt så att jag gjorde något själv heller. Senast jag fick ett Alla Hjärtans Dags-kort var när jag var 8-9 år. Jag tror dessvärre inte att killen fick något av mig.
Jag minns en liten tankeställare som satt på en dörr till ett av klassrummen på min högstadieskola. Det var en bild på en ensam tjej som satt på en stol och försökte se söt ut så att någon skulle bli kär i henne. Nånting säger mig att hennes önskan inte slog in. Man måste göra något själv också, men vad vet jag fortfarande inte. Även fast jag uppenbarligen lyckades göra det. Nu är jag ju helt plötsligt en av de utvalda som kan fira den 14:e februari på riktigt, även om firandet inte kommer innehålla några som helst inslag av hålla handen eller romantisk middag. Det blir liksom inte samma sak när den andra parten befinner sig 60 mil bort. Alla ensamma stackare där ute behöver inte oroa sig för att jag kommer vara med i den stora skaran som hänger och klänger på sin partner och småhånglar på bussen just idag. Någon annan gång kanske, men inte idag.
Visst, jag ska inte sticka under stol med att jag ändå planerat nåt lite speciellt och att hjärteroten blev extra varm när jag vaknade av ett gulligt sms i morse, men jag kan ändå inte låta bli att fundera över varför det behövs en särskild dag för det. Är det för att vi i vanliga fall glömmer bort att vara snälla mot de som betyder mest för oss? Är det för att vi ska bli påminda om hur roligt det kan vara att överraska någon? För visst skulle det, i den bästa av världar, vara bättre om folk kom ihåg det här ändå så att alla gulliga par kunde vara lite lagom gulliga mot varandra hela året? En överraskning är roligare när den är oväntad.
I fortsättningen ska jag helt enkelt göra fler små kärleksbus oftare. Och jag lovar att jag inte kommer glömma att jag länge hörde hemma bland de ensamma som tyckte att Alla Hjärtans Dag var en plåga och offentligt hångel något förhatligt. Det är näst intill brottsligt att så fort man funnit någon glömma bort hur det är att vara ensam. Jag hoppas att det inte ekar alltför mycket i alla ensamma hjärtan idag. Det vänder och blir bättre. Jag vet.
Jag minns en liten tankeställare som satt på en dörr till ett av klassrummen på min högstadieskola. Det var en bild på en ensam tjej som satt på en stol och försökte se söt ut så att någon skulle bli kär i henne. Nånting säger mig att hennes önskan inte slog in. Man måste göra något själv också, men vad vet jag fortfarande inte. Även fast jag uppenbarligen lyckades göra det. Nu är jag ju helt plötsligt en av de utvalda som kan fira den 14:e februari på riktigt, även om firandet inte kommer innehålla några som helst inslag av hålla handen eller romantisk middag. Det blir liksom inte samma sak när den andra parten befinner sig 60 mil bort. Alla ensamma stackare där ute behöver inte oroa sig för att jag kommer vara med i den stora skaran som hänger och klänger på sin partner och småhånglar på bussen just idag. Någon annan gång kanske, men inte idag.
Visst, jag ska inte sticka under stol med att jag ändå planerat nåt lite speciellt och att hjärteroten blev extra varm när jag vaknade av ett gulligt sms i morse, men jag kan ändå inte låta bli att fundera över varför det behövs en särskild dag för det. Är det för att vi i vanliga fall glömmer bort att vara snälla mot de som betyder mest för oss? Är det för att vi ska bli påminda om hur roligt det kan vara att överraska någon? För visst skulle det, i den bästa av världar, vara bättre om folk kom ihåg det här ändå så att alla gulliga par kunde vara lite lagom gulliga mot varandra hela året? En överraskning är roligare när den är oväntad.
I fortsättningen ska jag helt enkelt göra fler små kärleksbus oftare. Och jag lovar att jag inte kommer glömma att jag länge hörde hemma bland de ensamma som tyckte att Alla Hjärtans Dag var en plåga och offentligt hångel något förhatligt. Det är näst intill brottsligt att så fort man funnit någon glömma bort hur det är att vara ensam. Jag hoppas att det inte ekar alltför mycket i alla ensamma hjärtan idag. Det vänder och blir bättre. Jag vet.