Josefin

Livet som musiksoldat blir alltmer varierat. Under veckan som gått har vi kastat handgranatsatrapper, byggt mänskliga torn, spelat fotboll så att en slagverkare fick en spricka i armen, gått en vaktparad, repat sittande och gående, haft konsert och medverkat vid tattoo. För att reda ut alltihopa ska jag nog ta det kronologiskt.

Måndag
En till en början ganska vanlig dag med repetition med majoren. På kvällen plockade Sg O fram fejkhandgranater som vi fick kasta på en specialbana (på Karlberg finns oanade resurser). Målet var att vi skulle samla ihop poäng för att kunna ta fältidrottsmärket. Varje soldat fick tolv kast fördelade på tre avstånd, 15/20/25m för killarna och 10/15/20m för tjejerna. Fyra granater mot varje mål. Jag var otroligt träffsäker på 10 m, men sedan vände lyckan. Ingen av tjejerna prickade någonting på vare sig 15 eller 20 m. Jag undrar om det är tekniken eller styrkan det är fel på...
När vi kastat våra handgranater skickades vi ut på promenad i parken för att sedan avsluta med stafetter och en utslagstävling mellan tropparna där det gällde att bygga det högsta mänskliga tornet. Vi vann inte.
Innan sängdags hann vi också med att lyssan på trumkåren som kommit för att spela tapto för ÖB Håkan Syrén. Det var lite komiskt att de skulle åka in till stan för att spela när det bor en annan musikkår i samma byggnad. Vi hade bara kunnat dra på oss uniformerna och klivit ut genom dörren, men vi sätter inte taptot tillräckligt snyggt än. Eftersom våra vänner ändå fanns på plats och inte hade någonting att göra så passade vi såklart på att visa dem runt på slottet.

Tisdag
Från den här dagen finns inget spektakulärt att rapportera. Vi ägnade oss åt rep och MX.

Onsdag
Vår andra högvakt. Vår förhoppningsvis sämsta högvakt. Det är möjligt att det lät bättre än första gången, men det såg ganska illa ut. Jag själv höll på att halka på ett brunnslock det första jag gjorde och sedan gick det bara utför. (nästan)Hela kåren gjorde fel tre gånger i rad - om marschen inte blir avslagen när det tar slut börjar den om från början igen, men denna regel sket majoriteten i. Som tur var var tuttitrumslagarna beredda att dra igång mellanmarsch, annars hade vi skämt ut oss rejält. Framme på borggården gjorde jag min sämsta figversion hittills. Mamma T berättade senare för sina barn att hon punktmarkerat mig i tron att jag var YM T och att hon undrat varför YM T gått så mycket fel och hoppat runt så mycket i första halvan. Det undrade jag också.
Tillbaka hemma på slottet fick vi först en liten utskällning av Lt L för vår dåliga uppsikt på stavtecken och sedan en av Lt K för vår slöa exercis. Han tyckte att vi såg bakfulla ut och att det här var det värsta han hittills sett AMK prestera. Å andra sidan såg han till att lyfta oss igen och få oss att inse att nu kan det bara bli bättre - och det kommer bli fantastiskt.
På kvällen var det åter dags för fys med Sg T. De som inte sprungit milen under hans ledning fick chansen att göra det samtidigt som vi andra spelade fotboll och varvade med löpning. Lt K har tidigare varit innne på att han hatar bollsporter och att han brukar förbjuda det på sina plutoner. Nu vet vi varför. En slagverkare i tuttiledet ramlade så illa att han fick en spricka i armen och gipsades dagen därpå. Lt K var inte glad.

Torsdag
På förmiddagen repade vi igen och efter lunch lastade vi in våra saker i bussen för att rulla mot Jönköping och Svensk Blåsmusikfestival. Tillsammans med kollegorna i LDK och TRK inkvarterade vi oss på ett vandrarhem i Huskvarna. För en gångs skull var jag förutseende och gick och lade mig tidigt, vi låste till och med dörren till rummet. Just den detaljen kom jag att ångra när jag morgonen efter fick höra vad som hänt under natten. Trumkåren hade varit uppe och knackat på alla dörrar och väckt alla AMK-are de fick tag på. Sedan hade de överlämnat klenoder som gått i arv mellan AMK och TRK sedan 90-talet. Samlingen har visserligen utökats och förändrats under årens lopp men traditionen lever. I egenskap av förste bäckmongo och den minst pryda i sektionen har jag nu blivit ansvarig för pp-örngottet. Planen är att det under året ska ersättas av ppp-påsen.

Fredag
Vårt jobb i Jönköping drar igång. En parad och en sittande konsert. Paraden höll på att knäcka mig och min bäckkolega. Eftersom vi var en slagverkare kort flyttade vi fram solotrumman till tutti, men han kunde inte svenska mellanmarscherna - där vi har paus - så vi manglade amerikanska mellanmarscher längs hela paradvägen. Aj aj, värkande axlar. Dessutom blev det lite extra spännade eftersom YM R lyckats glömma sin uniform i Strängnäs (vad den gjorde där är ett mysterium).
Trots att vi klarade av både parad och konsert under dagen hade vi ganska mycket fritid så vi kunde gå runt och lyssna på andra orkestrar och titta på mer eller mindre lyckade uniformskreationer. Själva bytte vi uniform inte mindre än fem gånger, varav fyra gånger i bussen och en gång på vandrarhemmet. På kvällen skjutsades vi in till stan iförda m/87 för att lyssna på danska livgardet. En trevlig konsert och en ännu trevligare avslutning på kvällen i sällskap med yrkesmusiker och underbefäl. Den nya skålningsfrasen i AMK är Jönköping, Jönköping! eller Jönköping, då!

Lördag
Ny dag, ny parad. Återigen en bäckmördaromgång. Efter lunch övade vi inför kvällens tattoo. Det kändes lite märkligt att befinna sig på skolgården vid Per Brahe-gymnasiet igen. Sist jag var där hade jag röd uniformsrock och gick fig till Överste Backlund, Norrlandsfärger, Indiana Jones, JungelGeorge och Sagan om Ringen . Jag minns fortfarande det sista jag hörde innan vi gick in den gången: Let's go kick some ass! Vi trodde ju såklart att vi skulle kunna överglänsa AMK, TRK och självklart Engelholm Marching Band (vi hävdar i alla fall fortfarande att vi knäckte de sista, och vi har inte kommit över att de fick åka till Globen).
Nåväl, när vi vällde in på arenan såg vi till att snäppa upp oss lite och rätta till det som blev fel under repetitionen. en hel del småmissar, javisst, men Kn B var ändå stolt som en tupp. En extra eloge till Mu Sold M som tog sig igenom föreställningen med gipsad arm.

Söndag
Dags att ta farväl av kollegorna, städa rummet och packa bussen igen. Hemma på slottet ställde Lt R in fredagsrutinen och permissionuppställningen och släppte oss direkt efter lunch.


Nästa period kommer bli lång och slitig - mer än två veckor. Det hela kommer sig av ett statsbesök från Kina som resulterade i indragen permission. Vi går dessutom in i juni och riktig högsäsong. Nästa vecka är fullklottrad: första dagen (osdag) är rep och MX men sedan fortsätter det med audiens på torsdag, vaktparad på fredag, parad och sittande konsert i Örebro (RUM-festivalen) på lördag med sen hemtransport och sedan vaktparad igen på söndag. Vi ska dessutom ge oss i kast med hinderbana tillsammans med Sg T. Han är helt övertygad om att ingen kommer att skada sig så länge man gör på rätt sätt (vilket geni han är ibland, eller hur?) men samtidigt uppmanar han oss att använda försvarets skor eftersom de kan komma att ta en del stryk. Låter typiskt farligt tycker jag. Om skorna blir förstörda kan jag inte låta bli att undra vad som händer med fötterna inuti dem.  Den som lever får se, kanske blir vi en paradmusikkår bestående av krymplingar.

Återigen har 32 glada musiksoldater skickats hem på permission för att ladda batterierna inför kommande uppdrag. Den här gången var stämningen extra uppsluppen eftersom det vankades långledigt - en hel vecka utan uppställningar, avlämningar, skoputs och uniformspress. Men innan Lt K ville kommendera höger vänster om skulle en rumsvisitation genomföras. Och vi som hört av Lt R att det inte skulle bli någon visitation den här gången på grund av tidsbrist. Satan! Visst har jag ordning på rummet, men jag var ju ändå tvungen att slänga undan de skor som jag precis höll på att putsa. Oturligt nog åkte de med tårna före rakt in i garderoben. Suck. Ja ja, man ska inte gråta över repad skoputs. Det där får jag ta tag i när jag kommer tillbaka på söndag kväll.
Veckans Highlights:

MX
På måndagen gick vi figget igen för första gången på en vecka, det var dåligt väder, dåliga rättningar och allmänt dålig glöd. Kn B sammanfattade det ganska bra: Kass! (ett för övrigt väldigt välanvänt uttryck, kan också kvadreras till kass i kvadrat) Efter en genomkörning gav han upp och släppte in oss i skyttehallen för att återigen gå igenom högvaktsceremonin.
Resten av veckan hade vi mer vind i seglen och vi fick chans att prova vårt nya PA. Äntligen kan kaptenen vråla instruktioner i micken samtidigt som musiken går. Som vi har längtat.

E-on
En av årtes lite mer udda spelningar. Vi blev avsläppta på ett industriområde och vi fick till och med tillstånd att krympa avståndet mellan kolonnerna för att inte klafsa i alldeles för mycket lera i onödan. Det vi i själva verket gjorde var att inviga ett spillvärmeverk som tack vare en finsk leverantör blivit klart i rätt tid och nästan till rätt pris. Vi traskade figget på en idealisk asfaltsplan och vara glada för det. Efteråt fick vi bäckslagare lite kritik av Lt K för att vi bara viftar och inte låter så mycket. Tidigare har han sagt till hela kåren att vi spelar för snällt och fint - marschmusik ska tydligen vara trashigt. Jag tror faktiskt jag låter Mj J och Kn B bestämma i det här läget. Om inte annat kan man ju alltid hänvisa till tjafset på deras kragar och axelhylsor.

Swedint
En spelning för delegater från ca 30 nationer som av någon anledning samlats på Livgardet. Vi gick in, gjorde figget och gick därifrån. Återigen kunde vi konstatera att de inte serverar grädde till pannkakorna i soldatmatsalen. Hur ska vi klara oss?

Fys
Nu när kungens födelsedag är förbi och vi tillsammans sprungit milen två gånger så tyckte Sg T att det var dags att förändra fys-upplägget. Han skickade iväg första tropp på uppdrag samtidigt som han själv tränade styrka med andra tropp. Uppdraget var att springa till centralen för att kolla destinationen för ett tåg. Vi fick tågnummer och avgångstid och var alltså tvugna att hinna fram innan tåget lämnade plattformen - och sedan skynda oss vidare till pendeln tillbaka. När uppdraget var slutfört belönades vi med ett styrkepass som bland annat innehöll mördande utfallssteg. Alla soldater som var där kände det dagarna efter. Så även sergeanten.
Vid det andra fyspasset möttes vi av syster T som tog oss med på en kort joggingtur för att den värsta träningsvärken skulle släppa. Vi blev lite konfunderade när hon kom ut ur slottet iklädd rosa kamouflagemönstrade byxor och mörkrosa linne, men, oavsett klädsel, har hon högre grad än dageleverna så de kunde inte göra annat än att lämna över befälet till henne. Inne i fysborgen väntade nästa överraskning - Sg T i likadana byxor som sin syster och ett grönt linne i samma modell som hennes. Jag kunde snabbt konstatera att ljusrosa linne hade varit roligare (och dessutom passat honom bättre). Trots det var klädsen fullkomligt klockren. Att sedan se dem göra kullerbyttor tillsammans i en grönrosa röra räknas helt klart till veckans höjdpunkter.

Högvaktspremiär
Så har det då hänt. Vi har gjort vår första vaktparad. Vi tog oss fram till slottet, även om rättningarna inte alltid var perfekta och vissa kolonner råkade ut för hal spårvagnsräls. De flesta lyckades ha rätt noter framme och höll isär av- och pågående regementsmarscherna (K1 och P7). Det som gick fel har vi chans att rätta till på onsdag - då är det dags igen och då får vi dessutom tillfälle att spela den marsch som de flesta tycker ganska illa om - Livgardets.

Jag märkte av en slump förra veckan att när jag gjorde om designen här på bloggen så hände något mystiskt med sidan. Ni som använder webläsaren Explorer kan, om jag inte har fel, ha problem med att visa allt som ska finnas med. Det som fattas är allt som visas till vänster om den här texten - länkar till andra bra bloggar och sidor, navigeringslänkar för att lättare hitta gamla inlägg på den här bloggen, ytterligare en bild och lite info om mig. Tyvärr vet jag inte ännu vad jag ska göra åt problemet, men om jag kommer på det ska jag genast vidta åtgärder.

Mina damer och herrar, nu går vi in i säsong på riktigt. Utbildningsperioden med orkesterbyggande, musikutbildningsdagar och nötande av figget är över. Det betyder såklart inte att vi kommer sluta utvecklas och slita med vårt spel och exercisen, men nu får veckorna fler inslag av skarpa framträdanden. Under perioden som nyss gick hann vi med tre stycken (på gränsen till fyra).
Det första var ytterligare en ceremoni på livgardet för hemroterande soldater som varit i Afghanistan. Den här gången var det faktiskt en general som höll tal - en generalmajor om jag inte minns fel. För er som inte har sådär jättebra koll på arméns grader så kan jag tala om att ovanför generalmajor återfinns generallöjtnant och sedan kommer kungen och överbefälhavaren som helt enkelt är generaler rätt och slätt. Jag har ju tidigare också varit inne på brigadgeneral, det är den lägsta generalsformen, men samtliga tituleras som general. Rörigt? Hur som helst så höll nämnda generalmajor ett ganska långt tal innan medaljeringen började och jag kunde inte låta bli att skratta lite inombords när jag insåg att det var ungefär samma tal som förra gången - om att man måste anpassa sig till vardagen i sin egen takt, att det kommer kännas konstigt att inte kamraterna finns runt en 24 timmar om dygnet och att maten inte alltid kommer på bestämda tider - man kanske till och med måste hjälpa till. Inte nog med att vi fick vänta länge innan vi kunde börja spela - vi fick dessutom lov att stå kvar ett bra tag innan vi kunde sticka därifrån igen. Då märkte jag att de svarta områdena på min M/90 har en förfärlig bränneffekt när solen ligger på. Någonstans nedanför knävecket sved det som om en otroligt envis insekt sakta höll på att borra sig in under huden och sedan sakta, sakta ta för sig. Ja ja, det är bara att hålla masken och andas lugnt och metodiskt. Allt har ett slut.
När vi ändå befann oss på livgardet passade vi på att öva fig på lilla h-plattan. För en gångs skull lyckades vi komma till gardet när trumkåren inte hade permis och de skrattade gott åt våra baskerbrännor. Jag undrar hur de klarar sig undan så lindrigt...

Vårt andra skarpa uppdrag den här vändan var den stora begivenhet som det susats om sedan inryck: Kungens Födelsedag. Det är tradition att AMK har premiärvisning av sitt fig just den här dagen så vi slet såklart som djur hela veckan. Vi traskade runt i våra paradskor hela helgen innan, våra kaskar passades till med skumgummiplattor för att sitta perfekt (jag kan inte låta bli att skänka en tacksam tanke till Fu G som lyckades hitta en helt underbart bra kask till mig, det enda som behövdes var två plattor och ett till hål i bataljbandet. Bra jobbat!) och sedan övade vi i kask med plym också. Vi måste ha sett ganska lustiga ut i M/90-byxor, fältskjorta, paradskor och kask med plym, men vad gör man inte för konsten?
Hur gick då själva framträdandet? Jo, jag måste ju skryta lite och säga att jag personligen gick helt rätt utan missar. Det kan man kanske inte riktigt säga om resten av kåren. Några fel kunde jag se därifrån jag gick - någon för tidig vändning och liknande men det som ställde till störst problem var att det helt plötsligt visade sig vara väldigt trångt. Allt blev snett i slutet och jag blev nästan knockad av en bastrumma. Men det var nog ingen som märkte något. Som sagt, det är bara att jobba vidare och bli bättre.
Firandet var såklart inte över bara för att vi klarat av vår premiär, nejdå, vi fick vackert vänta på att högvakten skulle anlända med LDK i spetsen. Det skulle såklart spelas kungssång och annat smått och gott och när det äntligen var slut körde vi rally ut till tonerna av en otroligt uppstressad version av P10. Det måste ha varit hastighetsrekord, mycket adrenalin i omlopp. Vi hade såklart gjort oss förtjänta av en riktig efterfest.

Den tredje spelningen var för Scania i Södertälje. Det är något som AMK gör varje år för att de sponsrar oss med bussar. Det är en ren "kartongspelning" med musikkåren upptälld i konsertformation spelandes efter noter. Eftersom det då inte finns några krav på att musikkåren ska vara rektangulär så kan alla avbytare vara med, men tre bäckslagare kändes inte som någon jättehit. Därför passade jag på att ta ledigt och istället se till att alla fick vatten i pausen. Efter en snabb undersökning kan jag tala om att det tar ungefär lika lång tid att så tyst som möjligt ta av kapsylerna från flaskorna i två läskbackar som det tar att spela Västmanlands regementes marsch, det skiljde bara några sekunder till musikkårens fördel. Nästa gång ska jag klå dem...

Den nästanofficiella spelningen vi hade var för våra föräldrar och anhöriga på årets besöksdag. Vi visade lite av vår dagliga verksamhet och alla som skrattat åt oss när vi kommit hem och övat exercis fick själva prova på att stå på ett ben för att hitta rätt vinkel. Vi gjorde en liten parad iförda vitutrustning, dök djupt ner i en musiksoldats garderob, utsatte besökarna för BRAK, visade dem hur man putsar och pressar och lät dem närvara vid ett sektionsrep med trumpet- och kornettsektionen (Nej, Elin, ingen kom i närheten av att skjuta med AK-5). Men det mest spännande på dagen var när vi skulle ha en öppen repetition med majoren. Jag har över huvud taget inte spelat oboe tillsammans med de andra sedan marschtåget, istället har jag spelat bäckar som värsta duracellkaninen och att då sätta sig och spela Pirates - som många i publiken redan hört - i en sättning utan våra yrkesmusiker var lite pirrigt. Hoppsan, oboesolo i början, där ser man.

Om vi nu börjar göra det vi utbildas för så blev det i veckan ganska tydligt vad vi inte lägger så mycket krut på. Helt plötslig ploppade det upp en GSU-dag på programmet. Gräv fram stridsvästen och packa stridspackningen, dags att springa fälttest. Fälttestet går ut på att springa två kilometer med stridsväst, stridspackning (egentligen kroppsskydd, men packningen är ungefär lika tung) och vapen. Det hela sker förstås på tid och kravet för markstridande förband, som vi räknas till, är 11 minuter och 15 sekunder. Det var en av oss som klarade det, han hade fem sekunder till godo. Arméns musikkår består inte av stridisar.
Ändå ska vi utsättas för ytterligare tre skarpa lägen nästa period. Jag skulle vilja veta hur stor andel av de vanliga värnpliktiga som får chans att tillämpa sina kunskaper på samma sätt som vi. Jag kan tänka mig att det inte är så vanligt att man springer runt och kastar handgranater hur som helst.
På lördag gör vi vår första vaktparad. Grattis Stockholm!