Take Your Mama
Det är röj, det är hög volym, det är klädkreationer som får Ola Salo att blekna. Det är Scissor Sisters i Globens Annex. Efter trumsalutrep, snabb middag och hastig skoputs möter jag upp mammsen och pappsen vid St Eriksplan för vidare transport till Globen. Konserten och hotellvistelsen var en julklapp till pappa från resten av familjen och min egen biljett fixades kvällen innan. Visst kollade putsargänget i pentryt lite konstigt på mig när jag sa att jag och mina föräldrar ska minsann på rockkonsert ihop men med facit i hand hade de fler jämnåriga i publiken än vad jag hade. Jag kan bara lyfta på hatten och konstatera att de är ett bra liveband och jag rekommenderar alla som har möjlighet att ta sig till Arvika i sommar att göra det och ta chansen att ingå i The Scissor Sisterhood.
On Tour
Det har övats och repeterats sedan januari och till slut blev det så dags för premiär. Med otroligt välpressade uniformer och blanka skor packade AMK 07 in sig i bussarna för att åka på sin första turné. Tillsammans med trumkåren drog vi först in i Linköping för att sedan fortsätta till Västerås och Örebro. Att packa sina väskor för en resa med Arméns Musikkår är både jättelätt och superläskigt. Allting MÅSTE komma med. Instrumenttillbehör, noter, vithandskar, hängslen, underkragen, tandborste, hårnålar, klädborste, videokamera, slipsnål... Men å andra sidan står det i ordern precis vads som ska medföras och i vilken väska. Noter, vithandskar och vattenflaska tillsammans med lågskorna i persedelpåsen. M/ä och M/87 i klädgarderob hängandes längst bak i bussen. T-shirts, fältskjortor, civila kläder och allt annat i trosspackningen som verkligen passar perfekt att stuva in i lastutrymmet. Tänk alla andra bussinlastningar som jag bevittnat med en salig blandning av hårda och mjuka väskor i alla möjliga storlekar. Man ska inte förakta försvarets utrustning.
I Linköping fick vi bo på logement igen för första gången sedan januari. Jag konstaterade att jag fick en våningssäng för mig själv och började göra mig hemmastadd i underslafen. Detta visade sig tyvärr stört omöjligt så jag flyttade upp en våning för att kunna sträcka sängen på det sätt som jag vande mig vid under min första lumparvecka. Vi kunde snabbt konstatera att sängarna på Malmen inte gnisslar alls och när vi flyttar tillbaka till Livgardet måste vi undersöka saken närmare för där vågade man knappt vända på sig.
Redan första kvällen inträffade den första olyckan - en kille i trumkåren slog huvudet i en ventilationsanordning i taket när de byggde en pyramid av sängarna. Blod och transport till sjukhus för omplåstring. De tror inte att ärret blir så stort.
Premiärdagen var en dag av ångest. Jag var nog rädd för allt. Vi sprang fram och tillbaka mellan bussen och logen som små myror, uppför trappor och genom korridorer. I väntan på att packgruppen roddade scenen satt vi andra och putsade skor - tänk om de inte skulle gå igenom visitationen? På eftermiddagen repade vi hela konsertprogrammet rakt igenom. All musik och entré med armpendling och ryck och kask med plym på slagverkarna. Hur man står och går och sitter. Allt ska vara perfekt. Ve den som gör fel...
När konserten dragit igång och trumkåren rockat sig igenom första halvan blev det ett frenetiskt arbete i pausen. Stolar och notställ fram, utplacering av noter, oboerör och inte minst, min oboe. Ut i kulisserna på med handskar och kask, greppa beckar och tåga in efter trumslagarna. Eftersom jag är kortast av trexarna såg jag inte ansiktet på någon av de andra, men jag slapp också se publiken. Skärmen långt ner i pannan och fullt ös, hur ska folk veta vem som är vem av oss när knappt mina egna föräldrar kände igen mig? Jag börjar dock misstänka att jag kommer få problem med att se kaptenens stavtecken i sommar. I vanliga fall vill man ju att de ska vara så höga som möjligt men nu vete katten alltså, om jag inte ens ser huvudet på den som är framför, hur ska jag då kunna se vad som händer ovanför det? Tuttitrummorna får räkna med sällskap i inslagen av ett vilset bäckmongo som inte fattade att mellanmarschen slogs av...
Hur som helst, vi tog oss igenom den första konserten, trots att vår pukslagare slängde iväg en klubba på publiken under sitt stora paradnummer och fick fortsätta med endast en klubba, och trots att jag och min kollega faktiskt höll på att tappa en varsin bäck samtidigt i inledningsmarschen. När det hela var över var jag i ett gigantiskt efter-konsert-lyckorus. Det var längesedan jag var så nervös innan en konsert och så upprymd efteråt. Jag har saknat det.
När vi vaknade nästa morgon spred sig nyheten om nästa missöde: en av våra bussar stod med dörrar och luckor öppna och med huvudströmmen på hela natten. Vad händer då? Jo, batteriet tar slut och busschauffören svär och grymtar lite innan han plockar fram startkablarna och tar hjälp av buss nr 2 för att komma igång igen. Ingen större skada skedd, hjulen rullar vidare mot Västerås för nästa uppdrag. Den värsta nervositeten har släppt nu och jag vågar mig tillochmed ut i publiken för att se och höra trumkåren innan vår avdelning. Det är fascinerande att Kn T står ut med att digga samma låtar år efter år. Det ryktas i alla fall att nästa kull ska byta till ett nytt fig. Vår del av konserten avlöper utan allvarligare incidenter och natten spenderas på ett högklassigt vandrarhem vars frukost faktiskt var strået vassare än Karlbergs.
Den sista konsertdagen börjar faktiskt vissa rutiner etableras - packa ur bussen, putsa skor, rodda på scenen, rigga kameran, pressa uniformen och samtidigt digga med i "Eloise" när TRK repar. Dagen till ära har jag åkt på en förkylning som sänker humöret så mycket att YM T undrar om det har hänt nåt allvarligt. Innan vi går på scenen lovar hon att hon ska lyfta mig och jag tvivlar inte en sekund på det. Det är allt eller inget som gäller även om febern gör det hetare än vanligt under uniformen. När applåderna dött ut och vi befinner oss i säkerhet backstage tilldelas jag och de värnpliktiga flöjtisterna en varsin guldmedalj av våra instruktörer för veckans insatser.
Den här natten bor vi på ett gammmalt regemente som blivit omgjort till vandrarhem. Och jag har faktiskt bott där förut - under RUM-festivalen 2005 - tillochmed i exakt samma rum som nu. Jag som egentligen borde sova gott och länge sitter istället uppe sent och pratar med delar av trumkåren. De känner varandra otroligt väl, och det beror inte bara på att de legat innne längre än oss, de har bott på logement hela tiden medan vi enkelt kan stänga in oss på våra rum. De berättar om ett otal nattliga upptåg och bus med förra årets AMK. Tyvärr kommer vi inte att bo tillsammans på Livgardet innan de muckar så de kan inte föra vidare traditionerna till oss, men vi kan nog hitta på egna med de stackare som kommer i slutet av juli...
När vi kommer tillbak till slottet vårdar vi vår utrustning och packar upp. Under resten av perioden övar vi mera MX, sista figmarschen delas ut och totalt kaos utbryter första gången när AMK 07 försöker göra en krysskörning. Vi hinner också klara av vår första medaljceremoni för soldater som just kommit hem från Afghanistan. Jag har inte så mycket att säga om det mer än att alla snörde på sig sina damasker åt rätt håll (snörningen utåt) och att musiksoldaten Nissa faktiskt har bevisat för sig själv att en grym tjänstemin är både användbart och långt ifrån ouppnåeligt.
Det som väntar de kommande två veckorna är ytterligare en ceremonispelning, en spelning på Scania (truckdriver of the year - en klassisk sponsorspelning) och Hans Majestät Konungens födelsedag - med allt vad det innebär av puts och studs och hysteri tills vi alla får magsår.
I Linköping fick vi bo på logement igen för första gången sedan januari. Jag konstaterade att jag fick en våningssäng för mig själv och började göra mig hemmastadd i underslafen. Detta visade sig tyvärr stört omöjligt så jag flyttade upp en våning för att kunna sträcka sängen på det sätt som jag vande mig vid under min första lumparvecka. Vi kunde snabbt konstatera att sängarna på Malmen inte gnisslar alls och när vi flyttar tillbaka till Livgardet måste vi undersöka saken närmare för där vågade man knappt vända på sig.
Redan första kvällen inträffade den första olyckan - en kille i trumkåren slog huvudet i en ventilationsanordning i taket när de byggde en pyramid av sängarna. Blod och transport till sjukhus för omplåstring. De tror inte att ärret blir så stort.
Premiärdagen var en dag av ångest. Jag var nog rädd för allt. Vi sprang fram och tillbaka mellan bussen och logen som små myror, uppför trappor och genom korridorer. I väntan på att packgruppen roddade scenen satt vi andra och putsade skor - tänk om de inte skulle gå igenom visitationen? På eftermiddagen repade vi hela konsertprogrammet rakt igenom. All musik och entré med armpendling och ryck och kask med plym på slagverkarna. Hur man står och går och sitter. Allt ska vara perfekt. Ve den som gör fel...
När konserten dragit igång och trumkåren rockat sig igenom första halvan blev det ett frenetiskt arbete i pausen. Stolar och notställ fram, utplacering av noter, oboerör och inte minst, min oboe. Ut i kulisserna på med handskar och kask, greppa beckar och tåga in efter trumslagarna. Eftersom jag är kortast av trexarna såg jag inte ansiktet på någon av de andra, men jag slapp också se publiken. Skärmen långt ner i pannan och fullt ös, hur ska folk veta vem som är vem av oss när knappt mina egna föräldrar kände igen mig? Jag börjar dock misstänka att jag kommer få problem med att se kaptenens stavtecken i sommar. I vanliga fall vill man ju att de ska vara så höga som möjligt men nu vete katten alltså, om jag inte ens ser huvudet på den som är framför, hur ska jag då kunna se vad som händer ovanför det? Tuttitrummorna får räkna med sällskap i inslagen av ett vilset bäckmongo som inte fattade att mellanmarschen slogs av...
Hur som helst, vi tog oss igenom den första konserten, trots att vår pukslagare slängde iväg en klubba på publiken under sitt stora paradnummer och fick fortsätta med endast en klubba, och trots att jag och min kollega faktiskt höll på att tappa en varsin bäck samtidigt i inledningsmarschen. När det hela var över var jag i ett gigantiskt efter-konsert-lyckorus. Det var längesedan jag var så nervös innan en konsert och så upprymd efteråt. Jag har saknat det.
När vi vaknade nästa morgon spred sig nyheten om nästa missöde: en av våra bussar stod med dörrar och luckor öppna och med huvudströmmen på hela natten. Vad händer då? Jo, batteriet tar slut och busschauffören svär och grymtar lite innan han plockar fram startkablarna och tar hjälp av buss nr 2 för att komma igång igen. Ingen större skada skedd, hjulen rullar vidare mot Västerås för nästa uppdrag. Den värsta nervositeten har släppt nu och jag vågar mig tillochmed ut i publiken för att se och höra trumkåren innan vår avdelning. Det är fascinerande att Kn T står ut med att digga samma låtar år efter år. Det ryktas i alla fall att nästa kull ska byta till ett nytt fig. Vår del av konserten avlöper utan allvarligare incidenter och natten spenderas på ett högklassigt vandrarhem vars frukost faktiskt var strået vassare än Karlbergs.
Den sista konsertdagen börjar faktiskt vissa rutiner etableras - packa ur bussen, putsa skor, rodda på scenen, rigga kameran, pressa uniformen och samtidigt digga med i "Eloise" när TRK repar. Dagen till ära har jag åkt på en förkylning som sänker humöret så mycket att YM T undrar om det har hänt nåt allvarligt. Innan vi går på scenen lovar hon att hon ska lyfta mig och jag tvivlar inte en sekund på det. Det är allt eller inget som gäller även om febern gör det hetare än vanligt under uniformen. När applåderna dött ut och vi befinner oss i säkerhet backstage tilldelas jag och de värnpliktiga flöjtisterna en varsin guldmedalj av våra instruktörer för veckans insatser.
Den här natten bor vi på ett gammmalt regemente som blivit omgjort till vandrarhem. Och jag har faktiskt bott där förut - under RUM-festivalen 2005 - tillochmed i exakt samma rum som nu. Jag som egentligen borde sova gott och länge sitter istället uppe sent och pratar med delar av trumkåren. De känner varandra otroligt väl, och det beror inte bara på att de legat innne längre än oss, de har bott på logement hela tiden medan vi enkelt kan stänga in oss på våra rum. De berättar om ett otal nattliga upptåg och bus med förra årets AMK. Tyvärr kommer vi inte att bo tillsammans på Livgardet innan de muckar så de kan inte föra vidare traditionerna till oss, men vi kan nog hitta på egna med de stackare som kommer i slutet av juli...
När vi kommer tillbak till slottet vårdar vi vår utrustning och packar upp. Under resten av perioden övar vi mera MX, sista figmarschen delas ut och totalt kaos utbryter första gången när AMK 07 försöker göra en krysskörning. Vi hinner också klara av vår första medaljceremoni för soldater som just kommit hem från Afghanistan. Jag har inte så mycket att säga om det mer än att alla snörde på sig sina damasker åt rätt håll (snörningen utåt) och att musiksoldaten Nissa faktiskt har bevisat för sig själv att en grym tjänstemin är både användbart och långt ifrån ouppnåeligt.
Det som väntar de kommande två veckorna är ytterligare en ceremonispelning, en spelning på Scania (truckdriver of the year - en klassisk sponsorspelning) och Hans Majestät Konungens födelsedag - med allt vad det innebär av puts och studs och hysteri tills vi alla får magsår.
Snart rullar turnébussen
Premiären för AMK 07 smyger närmare och närmare. På onsdag drar Marschtåget igång i Linköping, för att sedan fortsätta till Västerås och Örebro. Hur känns det då? Jo, en viss nervositet ligger helt klart och vilar någonstans i kroppen. Det är svårt att föreställa sig att vi nu i publikens ögon kommer att vara de där ascoola musiksoldaterna som har stenhård koll på allting. Herregud, jag deppar ihop över mina paradkängor varje gång jag försöker putsa dem, och pressveck - de jag har stött på hittills har funnits på byxorna och jag har aldrig lyft ett finger för att underhålla dem. Det är tur att vi har våra polers i trumkåren med oss, de kanske kan dämpa hysterin lite.
Om man nu skulle får för sig att kika framåt i planeringen kommer en ny våg av ångest inrullande. Hela nästa vecka går åt till Marschtåget, och sedan är det bara drygt två veckor kvar innan vår statschef fyller 61 bast. Under den tiden ska vi, förutom att vara lediga hemma i tre dagar, lära oss hela sista delen i figget och klara av att göra alltihop snyggt. Jag hoppas verkligen att Kn B vet vad han gör.
Nåväl, det är ingen idé att spekulera i hur framtiden kommer att bli, det visar sig förr eller senare ändå. Jag kan däremot rapportera lite om vad som har hänt den senaste perioden, helt utan kronologisk ordning eftersom mitt närminne börjar svika lite.
MX hos "Jehovas"
Ok, de har sålt lokalen till Svenska Hem, men det finns fortfarande väggprydnader med texten Samla skatter i himlen så man kan väl inte påstå att de nya ägarna lagt ner överdrivet mycket jobb på att neutralisera stället (i och för sig vet jag ju inte hur det såg där innan...) Lunchen intogs på något slags hotell/församlingshem precis intill där inredaren verkar ha gått i pension i början av nittiotalet. Det var länge sedan jag såg så många märkliga lampor och kreationer i ljusblått och rosa på samma ställe, men oroa er inte - det kommer säkert tillbaka en dag.
Högskoleprovet
Hmm, inte en av mina mest lyckade omgångar, men vad kan man förvänta sig av någon som inte läser något annat än dagsprogrammet och inte kan några andra svåra ord än framrycka, riktkolonn och dagelev. Att dessutom tvingas lyssna på när Kn B räknar kan ju få vilket snille som helst att tappa orienteringen i mattedjungeln
Ett , Två ,Tre-två, Fyr-två-tre, Fem , Sex ...
//En ledtråd till alla marschnördar där ute: I år innehåller figget tretakter!//
Brigadgeneralen Axelsson
När vi kom hem från högskoleprovet läste vi på dagsprogrammet att nästa morgon skulle arméinspektören möta oss på morgonen. En våning upp möttes vi av en febril putsaktivitet. De som stannat kvar och fysat under dagen var i full färd med att få sina kängor äckligt perfekta. Fu K gjorde några lama försök att lugna oss genom att påpeka att ju mer tjafs på axlarna, desto sämre ser man ut, men det hjälpte inte.
När morgonen kom gjorde Sg O en extra noggrann visitation, han inspekterade till och med våra bältesspännen för att allt skulle vra perfekt. Sedan drog dagens verksamhet igång. Jaha? Och när kommer han? Det var inte förrän efter lunch som det självklara gick upp för mig. Första april.
Orientering
Sg T och Fu G roade sig med att kuta runt i parken och gömma kontroller i skogen åt oss
- Nej, men vi kan väl inte vanhedra minnesstenen med en ful skärm?
- Absolut inte, särskilt inte när det finns en ihålig stubbe bara sex meter härifrån...
Det hela gick ut på att samla bokstäver för att sätta ihop ännu ett aprilskämt: TRK spelar fint.
Vi kan väl säga att jag minns vad som var roligt med att vara orienterare, men jag kommer också ihåg varför jag slutade. And taht's all I have to say about that.
Genomgång av högvaktsproceduren
Vi valde veckans soligaste dag och ställde oss en hel förmiddag vända åt samma håll. Grunden till 2007 års baskerbränna är lagd. Vi lyssnade på kapten som guidade oss igenom allt som kommer att hända vid en vaktparad. Sg O och Lt L fick chans att visa sina skådespelartalanger och demonstrera sina kunskaper i främmande exercis. Dessutom marscherade vi runt på framsidan av slottet och eftersom det var söndag så hade vi ganska stor publik. Jag vill passa på att ge alla stockholmare ett tips (på förekommen anledning): Försök inte att, på cykel, köra om en musikkår som ser väldigt smal ut. Du vet inte inte när den kan få för sig att bli bredare. Om du dessutom kommer bakifrån så har musikerna inte en chans att se dig (inte för att det skulle göra någon skillnad) och se för guds skull till att ha en flykväg. En musikkår på ena sidan och trottoarkant på den andra är ingen bra övning.
Visitation och vård
En kvällstjänst med Lt K och Sg O, vad kan bli mer komiskt? Det hela gick ut på att kolla av så att alla hade alla tillbehör till sina parad- och permissionsuniformer och sedan se till att alla vet hur man tar hand om grejerna. Lt K som är vårt parad-pervo nr 1 såg till att införa nya rutiner för vård av klädseln. Från och med nu ska alla ha pressveck på ärmarna på de gröna fältskjortor vi bär till vardags. Det framgick med all önsvärd tydlighet att det här var något helt nytt för Sg O. Självklart ska också ärmarna på vår M/Ä pressas, också detta en nyhet i AMK. Det är inte helt lätt att göra pressveck från ingenting.
Lt K lyckades också hitta ett tillfälle att dra fram sin fetischistlåda. Den är gråblå och helt enkelt märkt med texten: Lt Kindlunds fetischistlåda
Ge fan i - skaffa en egen låda
I den ryms allt man kan tänkas behöva för att puts allt mellan himmel och jord. Putstrasor, rengöringsmedel, bomullstops - den har till och med ett specialtillverkat utrymme i locket där skokrämsburkar spänns fast.
Fråga furiren
En begivenhet som inträffar i princip varje kväll någon gång mellan 21 och 23 på tredje våningen. Ett gäng soldater sätter sig att putsa sina skor och förr eller senare brukar antingen Fu K eller Fu B, som är de befäl som bor på slottet, ansluta och svara på diverse frågor rörande skoputs och annat som en musiksoldat bör känna till.
Fotbollschallenge
Brasset och slagverket utkämpade en tuff och seriös fotbollsmatch. Vi i träblåset ville ju också gärna vara med men tyckte nog att det såg lite hårt ut, så vi har bestämt oss för att sätta ihop vårt eget lag och utmana yrkesmusikerna. Vårt oseriösa lag går under namnet "Är du inte tjej så är du gay" och har lagmedlemmar så som Fille Flöjt, Ole Oboe och The Fag.
Nej, nu har jag faktiskt inte tid med det här längre, jag har skor som måste putsas och stämmor som ska övas.
Håll tummarna för att AMK 07 uppfattas som riktiga musiksoldater på premiären!
Om man nu skulle får för sig att kika framåt i planeringen kommer en ny våg av ångest inrullande. Hela nästa vecka går åt till Marschtåget, och sedan är det bara drygt två veckor kvar innan vår statschef fyller 61 bast. Under den tiden ska vi, förutom att vara lediga hemma i tre dagar, lära oss hela sista delen i figget och klara av att göra alltihop snyggt. Jag hoppas verkligen att Kn B vet vad han gör.
Nåväl, det är ingen idé att spekulera i hur framtiden kommer att bli, det visar sig förr eller senare ändå. Jag kan däremot rapportera lite om vad som har hänt den senaste perioden, helt utan kronologisk ordning eftersom mitt närminne börjar svika lite.
MX hos "Jehovas"
Ok, de har sålt lokalen till Svenska Hem, men det finns fortfarande väggprydnader med texten Samla skatter i himlen så man kan väl inte påstå att de nya ägarna lagt ner överdrivet mycket jobb på att neutralisera stället (i och för sig vet jag ju inte hur det såg där innan...) Lunchen intogs på något slags hotell/församlingshem precis intill där inredaren verkar ha gått i pension i början av nittiotalet. Det var länge sedan jag såg så många märkliga lampor och kreationer i ljusblått och rosa på samma ställe, men oroa er inte - det kommer säkert tillbaka en dag.
Högskoleprovet
Hmm, inte en av mina mest lyckade omgångar, men vad kan man förvänta sig av någon som inte läser något annat än dagsprogrammet och inte kan några andra svåra ord än framrycka, riktkolonn och dagelev. Att dessutom tvingas lyssna på när Kn B räknar kan ju få vilket snille som helst att tappa orienteringen i mattedjungeln
Ett , Två ,Tre-två, Fyr-två-tre, Fem , Sex ...
//En ledtråd till alla marschnördar där ute: I år innehåller figget tretakter!//
Brigadgeneralen Axelsson
När vi kom hem från högskoleprovet läste vi på dagsprogrammet att nästa morgon skulle arméinspektören möta oss på morgonen. En våning upp möttes vi av en febril putsaktivitet. De som stannat kvar och fysat under dagen var i full färd med att få sina kängor äckligt perfekta. Fu K gjorde några lama försök att lugna oss genom att påpeka att ju mer tjafs på axlarna, desto sämre ser man ut, men det hjälpte inte.
När morgonen kom gjorde Sg O en extra noggrann visitation, han inspekterade till och med våra bältesspännen för att allt skulle vra perfekt. Sedan drog dagens verksamhet igång. Jaha? Och när kommer han? Det var inte förrän efter lunch som det självklara gick upp för mig. Första april.
Orientering
Sg T och Fu G roade sig med att kuta runt i parken och gömma kontroller i skogen åt oss
- Nej, men vi kan väl inte vanhedra minnesstenen med en ful skärm?
- Absolut inte, särskilt inte när det finns en ihålig stubbe bara sex meter härifrån...
Det hela gick ut på att samla bokstäver för att sätta ihop ännu ett aprilskämt: TRK spelar fint.
Vi kan väl säga att jag minns vad som var roligt med att vara orienterare, men jag kommer också ihåg varför jag slutade. And taht's all I have to say about that.
Genomgång av högvaktsproceduren
Vi valde veckans soligaste dag och ställde oss en hel förmiddag vända åt samma håll. Grunden till 2007 års baskerbränna är lagd. Vi lyssnade på kapten som guidade oss igenom allt som kommer att hända vid en vaktparad. Sg O och Lt L fick chans att visa sina skådespelartalanger och demonstrera sina kunskaper i främmande exercis. Dessutom marscherade vi runt på framsidan av slottet och eftersom det var söndag så hade vi ganska stor publik. Jag vill passa på att ge alla stockholmare ett tips (på förekommen anledning): Försök inte att, på cykel, köra om en musikkår som ser väldigt smal ut. Du vet inte inte när den kan få för sig att bli bredare. Om du dessutom kommer bakifrån så har musikerna inte en chans att se dig (inte för att det skulle göra någon skillnad) och se för guds skull till att ha en flykväg. En musikkår på ena sidan och trottoarkant på den andra är ingen bra övning.
Visitation och vård
En kvällstjänst med Lt K och Sg O, vad kan bli mer komiskt? Det hela gick ut på att kolla av så att alla hade alla tillbehör till sina parad- och permissionsuniformer och sedan se till att alla vet hur man tar hand om grejerna. Lt K som är vårt parad-pervo nr 1 såg till att införa nya rutiner för vård av klädseln. Från och med nu ska alla ha pressveck på ärmarna på de gröna fältskjortor vi bär till vardags. Det framgick med all önsvärd tydlighet att det här var något helt nytt för Sg O. Självklart ska också ärmarna på vår M/Ä pressas, också detta en nyhet i AMK. Det är inte helt lätt att göra pressveck från ingenting.
Lt K lyckades också hitta ett tillfälle att dra fram sin fetischistlåda. Den är gråblå och helt enkelt märkt med texten: Lt Kindlunds fetischistlåda
Ge fan i - skaffa en egen låda
I den ryms allt man kan tänkas behöva för att puts allt mellan himmel och jord. Putstrasor, rengöringsmedel, bomullstops - den har till och med ett specialtillverkat utrymme i locket där skokrämsburkar spänns fast.
Fråga furiren
En begivenhet som inträffar i princip varje kväll någon gång mellan 21 och 23 på tredje våningen. Ett gäng soldater sätter sig att putsa sina skor och förr eller senare brukar antingen Fu K eller Fu B, som är de befäl som bor på slottet, ansluta och svara på diverse frågor rörande skoputs och annat som en musiksoldat bör känna till.
Fotbollschallenge
Brasset och slagverket utkämpade en tuff och seriös fotbollsmatch. Vi i träblåset ville ju också gärna vara med men tyckte nog att det såg lite hårt ut, så vi har bestämt oss för att sätta ihop vårt eget lag och utmana yrkesmusikerna. Vårt oseriösa lag går under namnet "Är du inte tjej så är du gay" och har lagmedlemmar så som Fille Flöjt, Ole Oboe och The Fag.
Nej, nu har jag faktiskt inte tid med det här längre, jag har skor som måste putsas och stämmor som ska övas.
Håll tummarna för att AMK 07 uppfattas som riktiga musiksoldater på premiären!