Opera Fantastica
Nog för att man kan tycka att vi börjar få in en rutin för att repetera och genomföra konserter men Opera Fantastica tar priset bland de produktioner vi gjort hittills. Noterna prånglades ut innan avfärd till Danmark för att ge chans åt två permissioners egen överspelning innan de riktiga repetitionerna drog igång. Perioden såg ut som så att vi kom tillbaka från en ledighet, hade lite inre tjänst med plutonens timme och återställning efter Danmark på fredagen innan vi for till Nacka för eftermiddagsrep med majoren då vi malde igenom repertoaren. Efter middagen kom alla kårsångare och Jan-Åke Hillerud så vi fick repa tillsammans. På lördagen repade vi igen, mest våra egna orkesterstycken. När det blev söndag var det dags för genrep och konsert. Två stycken. Trettio stressade musiksoldater sprang mellan Konserthuset och Kulturhuset för att hinna få i sig mat mellan föreställningarna.
Efter en god natts sömn vaknade vi upp till den slöaste fredagsrutin vi hittills upplevt. Vi i grupp ett städade våtutrymmet som vanligt på morgonen och höll det sedan avstängt fram till permissionsuppställningen, plutonens timma hade vi redan klarat av några dagar tidigare och bilen som min grupp skulle tvätta visade sig vara ute på vift tillsammans med underbefälen. Resultatet: tre timmars lökning i kungens tjänst innan vi fick åka hem igen. Ett kort men intensivt besök i de gröna kläderna.
Efter en god natts sömn vaknade vi upp till den slöaste fredagsrutin vi hittills upplevt. Vi i grupp ett städade våtutrymmet som vanligt på morgonen och höll det sedan avstängt fram till permissionsuppställningen, plutonens timma hade vi redan klarat av några dagar tidigare och bilen som min grupp skulle tvätta visade sig vara ute på vift tillsammans med underbefälen. Resultatet: tre timmars lökning i kungens tjänst innan vi fick åka hem igen. Ett kort men intensivt besök i de gröna kläderna.
Herning Indoor Tattoo
Efter att ha klarat av Gershwinkonserten i Örebro och ätit lunch i landshövdingens residens på slottet vid Svartån packade vi utrustningen för vår sista stora turné. Årets höjdpunkt: Utlandsresan som för vår del gick till danmark och Herning Indoor Tattoo. Resan började inte så övertygande. Vistelsen utanför Köpenhamn visade sig verkligen vara just utanför Köpenhamn och det som i februari var planerat som en inspelning i dansk radio har med tiden krympt. Först till en tv-sändning av figget, sedan till kartongmusik i bakgrunden till några eftertexter för att slutligen försvinna helt. Istället ägnade vi dagen åt MX, egen övning på den gemensamma musiken i tattoofinalen och en medaljeringsceremoni för oss själva. Med nästan två månader kvar till muck fick vi ta emot värnpliktsmedaljen som ÖB instiftade 2003. De yrkesmusiker som gjorde lumpen innan detta magiska år fick också motta en medalj att bära på paraduniformen.
Jag tror att många håller med mig om att charmen med att resa är att upptäcka nya platser och se hur livet kan variera runt om i världen. Nu har Danmark och Sverige kanske inte så väldigt olika kulturer, men livet inom försvarsmakterna skiljer sig ändå åt en del. Det danska försvaret har till exempel investerat i nya sängar i logementen. I Sverige kan du gå på armémuseum och se hur ett vanligt svenskt logement ser ut. Låt dig inte luras av att det i montern står att det är från 1960-talet, det ser fortfarande likadant ut. Danskarna har också valt att ha riktiga täcken istället för filtar. Sug på den lyxen. När vi gjorde en snabb utforskning av våra omgivningar lyckades vi öppna dörren till ett annat logement i kasernen där det bodde danska soldater. Alla svenskar som gick in där tappade hakan ungefär till knähöjd, men stängde snabbt munnen igen för att inte smittas av någon hemsk sjukdom. Mitt på golvet stod en cykel, det låg kläder, skräp och diverse militärt materiel utstrött på golvet, ingen av sängarna uppvisade någon form av vårdad bäddning och det var cigarettfimpar överallt, inklusive i sängarna. Visitation verkar vara ett begrepp som inte existerar i den danska armén. Som tur var hade varje logement egen dusch och toalett, jag satte aldrig foten innanför dörren till toaletterna i korridoren.
Den tredje dagen av vår turné lämnade vi Hövelte kasern för transport mot Odense. Där gick vi först en parad på trånga gator med resultatet att vi mest gick på tre kolonn till mellanmarsch, och sedan spelade vi konsert i en gymnastiksal med lysrörsbelysning. Lyckligtvis gick inte hela salen på samma strömbrytare så det gick att släcka ner över publiken och ha scenområdet upplyst samtidigt. Snitsigt värre. När konserten var slut väntade en tjugomilafärd till förläggningen i Holstebro, en nätt liten tur tyckte jag. Men ack så fel jag hade. Med fyra mil kvar deklarerade Lt K att det var dags för kisspaus och jag började undra om han mådde riktigt bra, fyra mil är ju ingenting. Det visade sig dock att de sista fyra milen tog över en timme att köra, dettta på grund av att vi tvingades krypa fram genom tät dimma. Väl framme på dragonregementet stod det klart att det som stod till buds denna gång var fyrbäddsrum och eftersom danskarna verkar bli lite nippriga av det här med kvinnlig personal så blev plutonen tilldelad fler rum än de åtta som egentligen täckt vårt behov. På något magiskt vis stod jag och Krp F med nyckeln till ett eget rum. Alla rum hade egen balkong, dusch, toalett och två handfat. Helt perfekt.
Dag nummer fyra inleddes med färd till Herning, skådeplatsen för själva tattoot, och där genomförde vi en kortare arenaträning. Tvärs över golvet löpte an bred rand som blivit gjord för kabeldragning vid en rockkonsert, det lilla kruxet med randen var att den inte gick rakt över arenan utan lite diagonalt. Helt livsfarligt eftersom den alltid fanns i synfältet och ställde till det med rättningarna. Jag som fick möjlighet att se en tagning ville bara springa och gömma mig.
Kvällens konsert ägde rum i Holstebros musikteater, den nyaste och mest moderna konsertlokal vi varit i hittills.
När fredagen kom drog tattoot igång på allvar. På förmiddagen gjorde vi något så märkligt som en inomhusparad genom ett köpcenter. Golvet var halt och även här var det egentligen för trångt för oss. YM B, som gick med fanan, lyckades spetsa åtminstone en övervakningskamera. Med kasken nerdragen i pannan är det inte lätt att se vad som finns i taket. Efter det lilla äventyret tog vi oss til arenan för att repetera finalmusiken med de andra deltagande banden. Jag och Krp S blev entledigade från deltagande av majoren så att flöjt och sax kunde gå in på våra platser. Vi fick därför tillfälle att iaktta spektaklet från läktaren. Precis som i Ystad var det säckpiporna som hade störst problem med att följa dirigenten, det mesta av musiken kunde man tro skulle självdö och stanna helt och mitt i alltihop hoppade några förvirrade dansare runt. Jag undviker att göra allt för stora utläggningar om kören, men ett tag hade jag allvarliga funderingar på att gå och koppla ur deras mikrofoner. Innan ledningen ansåg allt vara klart för föreställning genomförde man ett full dressed rehearsal. Vi kan konstatera att det var tur för oss eftersom vi fick lov att springa in på arenan. Vi startade sist i föreställningen och sedan skulle vi ut, gå ett varv på området för att ställa upp igen, dela ut noter och sedan marschera in med de andra kårerna som stått klara under vårt uppträdande. Smidig planering...
Helgen fortsatte sedan med två föreställningar på lördagen och en på söndagen. På lördagskvällen hölls en stor tattoofest för deltagarna. Vi hade i vår enfald trott att vi skulle vara i någon slags mässhall, men istället blev vi inskickade i en ladugård. Det var dock inte den lukten som satt kvar i kläderna när vi kom hem, i Danmark röker alla. Innan festen började var det sagt att bussarna skulle gå hem senast klockan tolv, oavsett vilka som kom med. När klockan var slagen visade det sig att stabschefen supit bort sig själv så avfärden sköts upp en halvtimme, men jag tror inte att någon klagade.
Efter sista föreställningen på söndagen hoppade vi in i bussarna igen för att påbörja hemfärden. Återigen sov vi en natt i de tidigare utforskade logementen i Hövelte. Statusen på danskarnas logement var något förbättrad men fortfarande långt ifrån godkänd.
Turnéns sista dag blev lugn och fridfull. De flesta skåningarna och smålänningarna hoppade av på vägen och vi som var kvar i bussarna passade på att bre ut oss ordentligt. Hemma på Livgardet bestämdes det, efter många om och men, att båda bussarna skulle tömmas. Den ena skulle användas i veckan och den andra skulle eventuellt in på reparation så allt vi kunde tänkas behöva skulle bäras in. Det tar lite tid när sex personer ska bära sexton personers packning. Speciellt om folk har fått för sig att lämna lösa uniformer, skor och kuddar inne i bussen. Vi hoppas att alla persedlar har kommit till rätt person.
Möjligen har vi nu gått figget för sista gången. Det känns ganska overkligt, men jag vet att det är en sådan sak som jag inte kommer att hinna reflektera så mycket över, det finns fortfarande massor kvar att göra. Det som kommer först är Opera Fantastica och sedan ska vi spendera en helg på skjutbanan. Det ska nog gå bra.
Jag tror att många håller med mig om att charmen med att resa är att upptäcka nya platser och se hur livet kan variera runt om i världen. Nu har Danmark och Sverige kanske inte så väldigt olika kulturer, men livet inom försvarsmakterna skiljer sig ändå åt en del. Det danska försvaret har till exempel investerat i nya sängar i logementen. I Sverige kan du gå på armémuseum och se hur ett vanligt svenskt logement ser ut. Låt dig inte luras av att det i montern står att det är från 1960-talet, det ser fortfarande likadant ut. Danskarna har också valt att ha riktiga täcken istället för filtar. Sug på den lyxen. När vi gjorde en snabb utforskning av våra omgivningar lyckades vi öppna dörren till ett annat logement i kasernen där det bodde danska soldater. Alla svenskar som gick in där tappade hakan ungefär till knähöjd, men stängde snabbt munnen igen för att inte smittas av någon hemsk sjukdom. Mitt på golvet stod en cykel, det låg kläder, skräp och diverse militärt materiel utstrött på golvet, ingen av sängarna uppvisade någon form av vårdad bäddning och det var cigarettfimpar överallt, inklusive i sängarna. Visitation verkar vara ett begrepp som inte existerar i den danska armén. Som tur var hade varje logement egen dusch och toalett, jag satte aldrig foten innanför dörren till toaletterna i korridoren.
Den tredje dagen av vår turné lämnade vi Hövelte kasern för transport mot Odense. Där gick vi först en parad på trånga gator med resultatet att vi mest gick på tre kolonn till mellanmarsch, och sedan spelade vi konsert i en gymnastiksal med lysrörsbelysning. Lyckligtvis gick inte hela salen på samma strömbrytare så det gick att släcka ner över publiken och ha scenområdet upplyst samtidigt. Snitsigt värre. När konserten var slut väntade en tjugomilafärd till förläggningen i Holstebro, en nätt liten tur tyckte jag. Men ack så fel jag hade. Med fyra mil kvar deklarerade Lt K att det var dags för kisspaus och jag började undra om han mådde riktigt bra, fyra mil är ju ingenting. Det visade sig dock att de sista fyra milen tog över en timme att köra, dettta på grund av att vi tvingades krypa fram genom tät dimma. Väl framme på dragonregementet stod det klart att det som stod till buds denna gång var fyrbäddsrum och eftersom danskarna verkar bli lite nippriga av det här med kvinnlig personal så blev plutonen tilldelad fler rum än de åtta som egentligen täckt vårt behov. På något magiskt vis stod jag och Krp F med nyckeln till ett eget rum. Alla rum hade egen balkong, dusch, toalett och två handfat. Helt perfekt.
Dag nummer fyra inleddes med färd till Herning, skådeplatsen för själva tattoot, och där genomförde vi en kortare arenaträning. Tvärs över golvet löpte an bred rand som blivit gjord för kabeldragning vid en rockkonsert, det lilla kruxet med randen var att den inte gick rakt över arenan utan lite diagonalt. Helt livsfarligt eftersom den alltid fanns i synfältet och ställde till det med rättningarna. Jag som fick möjlighet att se en tagning ville bara springa och gömma mig.
Kvällens konsert ägde rum i Holstebros musikteater, den nyaste och mest moderna konsertlokal vi varit i hittills.
När fredagen kom drog tattoot igång på allvar. På förmiddagen gjorde vi något så märkligt som en inomhusparad genom ett köpcenter. Golvet var halt och även här var det egentligen för trångt för oss. YM B, som gick med fanan, lyckades spetsa åtminstone en övervakningskamera. Med kasken nerdragen i pannan är det inte lätt att se vad som finns i taket. Efter det lilla äventyret tog vi oss til arenan för att repetera finalmusiken med de andra deltagande banden. Jag och Krp S blev entledigade från deltagande av majoren så att flöjt och sax kunde gå in på våra platser. Vi fick därför tillfälle att iaktta spektaklet från läktaren. Precis som i Ystad var det säckpiporna som hade störst problem med att följa dirigenten, det mesta av musiken kunde man tro skulle självdö och stanna helt och mitt i alltihop hoppade några förvirrade dansare runt. Jag undviker att göra allt för stora utläggningar om kören, men ett tag hade jag allvarliga funderingar på att gå och koppla ur deras mikrofoner. Innan ledningen ansåg allt vara klart för föreställning genomförde man ett full dressed rehearsal. Vi kan konstatera att det var tur för oss eftersom vi fick lov att springa in på arenan. Vi startade sist i föreställningen och sedan skulle vi ut, gå ett varv på området för att ställa upp igen, dela ut noter och sedan marschera in med de andra kårerna som stått klara under vårt uppträdande. Smidig planering...
Helgen fortsatte sedan med två föreställningar på lördagen och en på söndagen. På lördagskvällen hölls en stor tattoofest för deltagarna. Vi hade i vår enfald trott att vi skulle vara i någon slags mässhall, men istället blev vi inskickade i en ladugård. Det var dock inte den lukten som satt kvar i kläderna när vi kom hem, i Danmark röker alla. Innan festen började var det sagt att bussarna skulle gå hem senast klockan tolv, oavsett vilka som kom med. När klockan var slagen visade det sig att stabschefen supit bort sig själv så avfärden sköts upp en halvtimme, men jag tror inte att någon klagade.
Efter sista föreställningen på söndagen hoppade vi in i bussarna igen för att påbörja hemfärden. Återigen sov vi en natt i de tidigare utforskade logementen i Hövelte. Statusen på danskarnas logement var något förbättrad men fortfarande långt ifrån godkänd.
Turnéns sista dag blev lugn och fridfull. De flesta skåningarna och smålänningarna hoppade av på vägen och vi som var kvar i bussarna passade på att bre ut oss ordentligt. Hemma på Livgardet bestämdes det, efter många om och men, att båda bussarna skulle tömmas. Den ena skulle användas i veckan och den andra skulle eventuellt in på reparation så allt vi kunde tänkas behöva skulle bäras in. Det tar lite tid när sex personer ska bära sexton personers packning. Speciellt om folk har fått för sig att lämna lösa uniformer, skor och kuddar inne i bussen. Vi hoppas att alla persedlar har kommit till rätt person.
Möjligen har vi nu gått figget för sista gången. Det känns ganska overkligt, men jag vet att det är en sådan sak som jag inte kommer att hinna reflektera så mycket över, det finns fortfarande massor kvar att göra. Det som kommer först är Opera Fantastica och sedan ska vi spendera en helg på skjutbanan. Det ska nog gå bra.
AMK 07 marscherar ut från borggården
Mörkret tätnar och kylan tilltar. Vi flyttar vår huvudsakliga verksamhet från gator och torg in i varma konserthus och repsalar. Det är klart - vissa parader måste genomföras ändå. När Scania kallar kommer vi farande som skållade ollon, även om det innebär ombokning av en konsert i Örebro. Vi är helt enkelt för beroende av våra bussar för att kunna ha något otalt med Scania. Men ingen av oss klagar, vi fick chansen att titta på en pimpad lastbilscab och se hur det går till när man sätter ihop en lastbil.
Konserten i Örebro blev som sagt var flyttad en vecka, men systerkonserten i Berwaldhallen genomfördes helt enligt plan. Just den här produktionen var den som jag sett fram emot mest under året, en renodlad Gershwinkonsert med Tove Dahlberg som sångsolist och Julia Estrada som spelar Rhapsody in Blue. Ni må tro att jag har hört Rhapsody in Blue många gånger, det är den enda konstmusik min pappa kan tänka sig att lyssna på. På samma skiva ligger An American in Paris som också stod med på repertoaren. Spelglädje och rungande applåder, kan livet bli bättre?
Allting måste ha ett slut, så även AMK 2007s herravälde vid kungliga slottet. Vi har nu gått vår sista vaktparad och lämnat den plats som i det närmaste blivit vår hemmaarena. Många är de turister som kantat vår väg och jag kan inte ens föreställa mig hur många japanska semesteralbum som innehåller foton på mig och mina kollegor. Nu lämnar vi den kalla, folktomma vintersäsongen till trumkåren.
En rolig AMK-tradition är att hitta på lite bus vid sista högvakten och vi ville självklart inte vara sämre. Tyvärr genomförde vi inte planen att släppa pingisbollar i slottsbacken, men nästa årskull får gärna ta det som ett tips. De små skämt som blev av var en flippad bastrumma som spelade så mycket som möjligt under mellanlarscherna, en halvhalt i tuttiledet som fick roten bakom att nästan sätta klarinetterna i halsen, vapenexcercis med saxofoner, differentierat inträde i inslagen på borggården, lätt studsande trumslagare i honnören efter trumsaluten, en särskilt fin uppställningssignal som steg mot skyn och ett extrainlagt tjing-bom tjing-bom i P10s marsch när vi lämnade borggården.
Visst känns det lite konstigt att göra den sista vaktparaden, det har varit en av de saker som vi verkligen fått rutin på. Det är inte så att jag kommer behöva fundera över ceremoniordningen om jag någon gång får för mig att traska den där promenaden igen. Jag kommer nog sakna luncherna på tv4 mest.
Bara för att vi inte ska göra fler vaktparader ska ni inte tro att vi ska gå och dra benen efter oss resten av året, nu ska vi till Danmark och spela öronen av våra nordiska grannar!
Konserten i Örebro blev som sagt var flyttad en vecka, men systerkonserten i Berwaldhallen genomfördes helt enligt plan. Just den här produktionen var den som jag sett fram emot mest under året, en renodlad Gershwinkonsert med Tove Dahlberg som sångsolist och Julia Estrada som spelar Rhapsody in Blue. Ni må tro att jag har hört Rhapsody in Blue många gånger, det är den enda konstmusik min pappa kan tänka sig att lyssna på. På samma skiva ligger An American in Paris som också stod med på repertoaren. Spelglädje och rungande applåder, kan livet bli bättre?
Allting måste ha ett slut, så även AMK 2007s herravälde vid kungliga slottet. Vi har nu gått vår sista vaktparad och lämnat den plats som i det närmaste blivit vår hemmaarena. Många är de turister som kantat vår väg och jag kan inte ens föreställa mig hur många japanska semesteralbum som innehåller foton på mig och mina kollegor. Nu lämnar vi den kalla, folktomma vintersäsongen till trumkåren.
En rolig AMK-tradition är att hitta på lite bus vid sista högvakten och vi ville självklart inte vara sämre. Tyvärr genomförde vi inte planen att släppa pingisbollar i slottsbacken, men nästa årskull får gärna ta det som ett tips. De små skämt som blev av var en flippad bastrumma som spelade så mycket som möjligt under mellanlarscherna, en halvhalt i tuttiledet som fick roten bakom att nästan sätta klarinetterna i halsen, vapenexcercis med saxofoner, differentierat inträde i inslagen på borggården, lätt studsande trumslagare i honnören efter trumsaluten, en särskilt fin uppställningssignal som steg mot skyn och ett extrainlagt tjing-bom tjing-bom i P10s marsch när vi lämnade borggården.
Visst känns det lite konstigt att göra den sista vaktparaden, det har varit en av de saker som vi verkligen fått rutin på. Det är inte så att jag kommer behöva fundera över ceremoniordningen om jag någon gång får för mig att traska den där promenaden igen. Jag kommer nog sakna luncherna på tv4 mest.
Bara för att vi inte ska göra fler vaktparader ska ni inte tro att vi ska gå och dra benen efter oss resten av året, nu ska vi till Danmark och spela öronen av våra nordiska grannar!
Bodensare och brasilianare
Ytterligare en turné är avklarad. Denna gång gick färden norrut. Vi har besökt platsen som alltid tyckts mig vara mönstrande pojkars värsta mardröm - Boden. Tämk att tvingas göra femton månader mitt uppe i ingenstans... Eftersom jag nu varit där så kan jag rapportera att det inte är så hemskt som det verkar (jag kan dock inte uttala mig om vintermånaderna, då är det nog lite bistert), garnisonsområdet är fint och ligger på promenadavstånd från centrum. Det är mer än man kan säga om Livgardet som verkligen ligger mitt ute i skogen. Efter en kvart med lokalbussen finns det två restauranger att välja på.
Resan upp gick smidigt, avstånd krymper tack vare flyget och den ende som hade problem i säkerhetskontrollen var Lt K. Innan vi for uppmanade han oss att tömma fickorna på nagelsaxar och annat vasst, men själv hade han missat en spårljuspatron som gömt sig i portföljen. Säkerhetsvakterna blev måttligt imponerade.
Blotta tanken på att vistas norr om Stockholm fick skåningarna att börja huttra, men jag hävdar fortfarande att det var kallt i hela landet den helgen. Dock måste till och med jag erkänna att det är lite väl hurtigt att sova utan filtar - långkalsonger och fältskjorta på! Den andra natten fick vi ut filtar och då kunde de också tänka sig att försöka få igång centralvärmen.
Spelningarna vi gjorde i kårformering var också något som fick mig att längta efter ett varmt bad och en bastu. Inför den första fick vi informationen att när bussen stannade skulle vi gå 200 m i okänd riktning och okänd terräng. Stabilt! Det var tur att vi hade instrumenten, baskrarna och vitutrustningen, annars hade vi kanske tappat bort någon där vi skred fram på skogsstigen. Anledningen till att vi var där var en ceremoni på den plats regementet flyttade från när I 19 kom till Boden. Vi fick stå och frysa på en vildvuxen gräsmatta som sög upp all klang, gå längre bort i skogen och fika en timme och sedan frysa lite till.
Den andra spelningen var på regementets dag. Det var en massa olika nissar som skulle hålla tal om både ditten och datten medan vi stod uppställda och stelnade till ordentligt. Köldslagna stapplade vi sedan ut på kaserngården för att göra figget. Situationen förbättrades inte av att planen var täckt med det grövsta grus jag någonsin sett och lite snålt tilltagen på längden. Alla erkänner vi att det var årets sämsta fig. Men vi blev älskade ändå.
På kvällen gjorde vi en av våra mest bejublade sittande konserter, vi hade roligt, publiken trivdes och vi fick i oss lite av den eftertraktade norrländska välviljan.
Hemma i Stockholm igen återgick vardagen snabbt till det normala med rep och spelningar vid statsbesök. Denna gång var det Brasiliens president som ville avlägga en visit. Vi såg till att både säga hej och hejdå till honom. När han kom var jag avbytare och fick se spektaklet utanför slottet istället för att stå på inre borggården med resten av musikkåren. Jag passade på att hälsa på kungen när han kom i kortegen. Han hälsade tillbaka.
Resan upp gick smidigt, avstånd krymper tack vare flyget och den ende som hade problem i säkerhetskontrollen var Lt K. Innan vi for uppmanade han oss att tömma fickorna på nagelsaxar och annat vasst, men själv hade han missat en spårljuspatron som gömt sig i portföljen. Säkerhetsvakterna blev måttligt imponerade.
Blotta tanken på att vistas norr om Stockholm fick skåningarna att börja huttra, men jag hävdar fortfarande att det var kallt i hela landet den helgen. Dock måste till och med jag erkänna att det är lite väl hurtigt att sova utan filtar - långkalsonger och fältskjorta på! Den andra natten fick vi ut filtar och då kunde de också tänka sig att försöka få igång centralvärmen.
Spelningarna vi gjorde i kårformering var också något som fick mig att längta efter ett varmt bad och en bastu. Inför den första fick vi informationen att när bussen stannade skulle vi gå 200 m i okänd riktning och okänd terräng. Stabilt! Det var tur att vi hade instrumenten, baskrarna och vitutrustningen, annars hade vi kanske tappat bort någon där vi skred fram på skogsstigen. Anledningen till att vi var där var en ceremoni på den plats regementet flyttade från när I 19 kom till Boden. Vi fick stå och frysa på en vildvuxen gräsmatta som sög upp all klang, gå längre bort i skogen och fika en timme och sedan frysa lite till.
Den andra spelningen var på regementets dag. Det var en massa olika nissar som skulle hålla tal om både ditten och datten medan vi stod uppställda och stelnade till ordentligt. Köldslagna stapplade vi sedan ut på kaserngården för att göra figget. Situationen förbättrades inte av att planen var täckt med det grövsta grus jag någonsin sett och lite snålt tilltagen på längden. Alla erkänner vi att det var årets sämsta fig. Men vi blev älskade ändå.
På kvällen gjorde vi en av våra mest bejublade sittande konserter, vi hade roligt, publiken trivdes och vi fick i oss lite av den eftertraktade norrländska välviljan.
Hemma i Stockholm igen återgick vardagen snabbt till det normala med rep och spelningar vid statsbesök. Denna gång var det Brasiliens president som ville avlägga en visit. Vi såg till att både säga hej och hejdå till honom. När han kom var jag avbytare och fick se spektaklet utanför slottet istället för att stå på inre borggården med resten av musikkåren. Jag passade på att hälsa på kungen när han kom i kortegen. Han hälsade tillbaka.
Hets och panik
Ett ord som jag verkligen lärt mig att använda och hata/älska under min värnplikt är hets. Man kan hetsa om allt, städning, mat och ombyte. Just hets är också ett bra ord för att sammmanfatta den gångna perioden. Vad sägs om att rivstarta med att gå figget på en gropig gräsmatta med ÖB som viktigaste gäst för att sedan hoppa in i bussen som åker mot ett rep i Sickla som sträcker sig till efter middagen? Resten av perioden fortsatte på ungefär samma sätt. Innan vi hann reagera hade vi kommit fram till den tid som finns tryckt i vårt generalprogram för hösten 2007, och dessutom avverkat fyra sidor i det. Stortorgskonsert - där AMK 04 lyckades ha återträff, Operapärlor på Skäret - där det bara bjöds på en operapärla, Gripsholmskonsert - en sittande konsert som förvandlades till stående med utantillmusik eftersom våra notställ blåste till formation plockepinn, och Musik på slottet - en konsert som benämndes "Bland pukor och trumpeter i kunglig miljö" och innehöll två pampiga stycken och resten opera. I farten hann vi också avverka två högvakter och två heldagar med rep. De två repdagarna innebar lediga kvällar så hela plutonen jublade. Vi är inte vana vid att ha kvällstjänster om vi inte är på turné.
Den här perioden har också inneburit förändringar i livet som musiksoldat i Arméns Musikkår, både en bra och en dålig. Jag börjar med den som är bra: Vi har fått våra båtmössor! Glassmössa, båtmössa, tofsmössa, kärt barn har många namn. Det viktigaste är att den har en röd tofs som alltid dinglar i överkant av synfältet. Att de dröjde så länge beror på svårigheter att få fram just de åtråvärda röda tofsarna, men nu är de äntligen här och ska alltid bäras till M/Ä. Basker är inte längre reglementerad huvudbonad till denna uniform.
Visst skrattade vi åt befälen i våras, Fu K framstod som helt dum i huvudet när han jagade runt i varenda tygaffär för att försöka hitta fyra röda gardintofsar som furirerna kunde använda till sina mössor, vi skämdes nästan ögonen ur oss på marschtåget då truppförarna sprang runt offentligt i denna vedervärdiga kreation och vi hoppades i smyg att de röda tofsarna aldrig skull komma. Men det är som med allt nytt - det behövs en tillvänjningsperiod. Nu älskar vi våra båtmössor och har dem på oss så ofta vi kommer åt.
Den tråkiga förändringen är att Sg O har lämnat oss nu. Självklart ordnade vi en stor fest för honom med tårta och en stor presentkorg som innehöll:
Böcker. En hel del krigsrelaterat men vi valde också några bara för att vi tyckte att titlarna passade in på den tänkte läsaren, Okrossbar och Chefer från helvetet.
Ansiktsfärg. Grön såklart.
Hårgelé. Nu har han världens chans att skaffa en vettig civilfrisyr.
Djungelvrål och en murgröna. En liten hälsning från TRK 06/07 som var väldigt roade av hans M/90 Djungel.
Boll med heffaklumpar på. Ryktet sade att en karriär som idrottslärare kanske står på lur. Vi soldater tyckte att det var en god idé.
Ahlgrens bilar. Helt enkelt för att jag hade ett vagt minne av att han tyckte om dem.
Tjeckiskt öl med tillhörande ölkorv. Någon sde att tjeckiskt öl gick hem så vi köpte allt som systemet märkt med den tjeckiska flaggan.
Finska pinnar. Ett skämt med ursprung i vår tältresningsövning utanför kasernen.
T-shirt. Nästan lika röd som baskern. Vad som stod på tröjan när märkpennan väl vandrat laget runt är det ingen annan än Sg O som vet. Vi hoppas att han vågar använda den någon gång.
Golfstrumpor. Troligen blir det en hel del golfande när han inte behöver se efter oss längre. Jag ska inte uttala mig om färgvalet.
Visst kommer Sg O att lämna ett tomrum efter sig men när man tjänstgör som musiksoldat finns ingen tid till att tänka efter. Det är bara att finna sig i det som händer och hetsa vidare till nästa uppställning.
Den här perioden har också inneburit förändringar i livet som musiksoldat i Arméns Musikkår, både en bra och en dålig. Jag börjar med den som är bra: Vi har fått våra båtmössor! Glassmössa, båtmössa, tofsmössa, kärt barn har många namn. Det viktigaste är att den har en röd tofs som alltid dinglar i överkant av synfältet. Att de dröjde så länge beror på svårigheter att få fram just de åtråvärda röda tofsarna, men nu är de äntligen här och ska alltid bäras till M/Ä. Basker är inte längre reglementerad huvudbonad till denna uniform.
Visst skrattade vi åt befälen i våras, Fu K framstod som helt dum i huvudet när han jagade runt i varenda tygaffär för att försöka hitta fyra röda gardintofsar som furirerna kunde använda till sina mössor, vi skämdes nästan ögonen ur oss på marschtåget då truppförarna sprang runt offentligt i denna vedervärdiga kreation och vi hoppades i smyg att de röda tofsarna aldrig skull komma. Men det är som med allt nytt - det behövs en tillvänjningsperiod. Nu älskar vi våra båtmössor och har dem på oss så ofta vi kommer åt.
Den tråkiga förändringen är att Sg O har lämnat oss nu. Självklart ordnade vi en stor fest för honom med tårta och en stor presentkorg som innehöll:
Böcker. En hel del krigsrelaterat men vi valde också några bara för att vi tyckte att titlarna passade in på den tänkte läsaren, Okrossbar och Chefer från helvetet.
Ansiktsfärg. Grön såklart.
Hårgelé. Nu har han världens chans att skaffa en vettig civilfrisyr.
Djungelvrål och en murgröna. En liten hälsning från TRK 06/07 som var väldigt roade av hans M/90 Djungel.
Boll med heffaklumpar på. Ryktet sade att en karriär som idrottslärare kanske står på lur. Vi soldater tyckte att det var en god idé.
Ahlgrens bilar. Helt enkelt för att jag hade ett vagt minne av att han tyckte om dem.
Tjeckiskt öl med tillhörande ölkorv. Någon sde att tjeckiskt öl gick hem så vi köpte allt som systemet märkt med den tjeckiska flaggan.
Finska pinnar. Ett skämt med ursprung i vår tältresningsövning utanför kasernen.
T-shirt. Nästan lika röd som baskern. Vad som stod på tröjan när märkpennan väl vandrat laget runt är det ingen annan än Sg O som vet. Vi hoppas att han vågar använda den någon gång.
Golfstrumpor. Troligen blir det en hel del golfande när han inte behöver se efter oss längre. Jag ska inte uttala mig om färgvalet.
Visst kommer Sg O att lämna ett tomrum efter sig men när man tjänstgör som musiksoldat finns ingen tid till att tänka efter. Det är bara att finna sig i det som händer och hetsa vidare till nästa uppställning.