Josefin

Ytterligare en härlig vecka i Arméns Musikkår har parkerat bakom "Här är du nu"-punkten på tidsaxeln. På många sätt har den här veckan kännts mer intressant än de som passerat tidigare. Vi skulle kunna börja med en sådan sak som vädret, en klassiker som alltid funkar som samtalsämne. Vad sägs om att under samma MX-pass uppleva regn, snö, solsken och hagel? Inte illa pinkat av vädergudarna. Men även om vi blev fascinerade av de tvära kasten så hade vi nog uppskattat torra kläder mer.
För första gången så hade vi också stämrep med hela träblåset, konsertmästaren YM M blev riktigt i gasen. Innan lunch hann han se till att uppfylla sina rockstjärnedrömmar och få vår barytonsaxofonist att ingå ett förbund med satan ("jag tror att du har det inom dej!"). När vi sedan satte oss tillsammans med slagverket och brasset på eftermiddagen var det som om en helt ny orkester hade vaknat till liv - Linköping, Örebro och Västerås, here we come! Inte minst märktes framstegen på majorens humör, eller så är det bara jag som inte längre känner mig lika skräckslagen av att sitta precis under näsan på honom.
Efter vårt blöta exercispass på den lutande grusplanen framför slottet i början på veckan kom möjligheten att öva fig i mälarforum väldigt lägligt. Transport till Strängnäs i andra tropps buss där inte värmen fungerade. Sgt O utsåg genast en cineast för att ansvara för filmerna i bussen. Vi har redan hunnit med ett antal avsnitt av Hipp Hipp och Torsk På Tallin. Att åka till Strängnäs gör alltid att befälen får något lite drömskt i blicken, vi själva förknippar ju stället mest med baskerprovet , men lite av deras entusiasm smittar ändå av sig. Att dessutom få komma in och öva på en plats där det faktiskt har arrangerats tattoon på 80- och 90-talet gör ju inte saken sämre. Men det märktes ändå att Jehovas Vittnen har ägt stället under en period. Jag kan tänka mig att det måste ha varit en ganska mäktig upplevelse att vara på möte där inne. Att det fortfarande står Rikets Sal utanför ingången hindrar dock inte AMK från att trava in utrustade i M/90.
Nästa transport gick till Livgardet, där vi återigen besökte förrådet för uthämntning av prylar. Som vanligt hade de ingen koll på att vi skulle komma, eller vilka grejer vi skulle ha, men vi fick till slut ut vår permissionsuniform med skor och allt. Däremot hade de inte de gröna ylletröjorna som vi ska bära till vardags, och vi fick bara en fältskjorta modell 59 (om man dessutom tar med i beräkningen att vi bara har två t-shirts, så är vi väldigt glada över att förrådet på Karlberg i princip alltid tar emot för tvättbyte). Lt R säger att han aldrig varit med om en så lång och strulig utrustningsprocess. Vi hoppas att de sista ska få sina MX-kängor inom en månad...
På Livgardet gjorde vi veckans snyggaste anmälan. Lt K öppnade ett fönster på andra våningen, trettio meter bort och tvingade dageleverna att vända sig 45 grader och göra honnör snett upp i luften för att kunna ge klartecken att alla var på plats. Självklart rörde han inte en min, men vi andra bröt ut i ett gemensamt skratt när verkställningskommandot för att hämta upp våra prylar äntligen kom.

Jag har hittat en ny hobby att ägna kvällarna åt. Glöm TV-tittande och smyckespill, nu är det skoputs som gäller. Jag kanske är enormt skadad, men jag tycker faktiskt det är avkopplande att sitta tillsammans med de andra och polera tåspetsarna med små cirkelrörelser. Nästa vecka måste jag ta mig an paradkängorna också.
Även om skoputs är ett bra sätt att umgås på så är det ju trevligt att röra sig ute på stan ibland. Det första befälet att följa med för att att ta en öl blev, inte helt oväntat, Sgt T. Det ska bli spännade att se vem som står på tur att svälja sin stolthet. 

Sista kvällen innan permissionen gick vi vidare med vår konditionsträning. Sgt T drog iväg med oss på en nästan timmeslång joggingtur. Som vanligt drog MuSold F igång med löjliga hejaramsor:

Man kan spela fint och rätt, på en skinande kornett!

Alla kutar därifrån, när Hjert spelar bastrombon!

Man kan vara ful och dum, med ett eufonium!

Vi äskar vår sergeant, Textorius är ingen fjant!

Ett, två, AMK!
Tre, fyra, mjölksyra!


Märkligt nog tycks jag alltid göra mina största misstag på fredagar. Förra veckan glömde jag att stänga av larmet på klockradion som jag skruvat upp volymen på när jag städade. MuSold M som stannade på slottet fick lomma iväg till vakten för att gå in med huvudnyckeln och dra ur kontakten. Den här veckan sprang jag iväg fort som attan och bytte tvätt på morgonen. Det sista jag slängde ner i p-påsen var träningskläderna, med en av mina namnbrickor. Jag började ana mitt misstag på bussen till Livgardet och insåg att jag inte skulle komma tillbaka innan stängning. Förhoppningsvis har det inte hunnit skicka iväg grejerna än, jag ska springa dit det första jag gör på måndag morgon. 

Ha en trevlig vecka och gör inget som jag (eller Lt R) inte skulle ha gjort!

Nog visste vi att det skulle komma en förändring i strukturen på veckorna när vi dragit på oss de röda baskrarna, men inte trodde vi att skillnaden skulle bli så stor som den faktiskt blev. När jag ser tillbaka på de två månader som gått kan jag inte låta bli att fundera över vad vi egentligen har hållit på med hela tiden. Nu verkar allt hända på en gång. Vi har fått ett riktigt mål att jobba mot - marschtåget - och en fastställd repertoar att repa in, eller, nästan i alla fall. Majoren hoppas på ett outgivet arr av musik ur Harry Potter, men än så länge jobbar vi med Pirates of The Caribbean istället. Jag tänker inte göra något uttalande om vad som skulle vara bäst, men jag kan i alla fall säga att fagottstämman i början på Pirates inte går av för hackor, jag myser varje gång. Apropå fagotter så lyckades dessa två under den gångna veckan med konststycket att överrösta tuborna. Bra jobbat. Nästa steg blir att kornetterna får se sig slagna av oboesektionen. Fast det lär nog dröja...

När det gäller exercisen så har vi kommit förbi stadiet då vi spenderar timmar stående på ett ben eller vridandes runt, runt, runt på samma fläck och istället börjat med vårt figurativa marschprogram. Kn B tillämpar en helt annan strategi än BSMs marschinstruktör när det gäller att skriva figget och lära ut det. Men så har han ju också ett datorprogram istället för penna och papper till sin hjälp. Första passet blev vi alla infösta i en lektionssal där vi faktiskt fick se vad som väntade. Med datorn kopplad till en projektor kunde kaptenen visa oss exakt hur de första två marscherna är tänkta att se ut. Flera av musiksoldaterna drog efter andan vid åsynen av figurerna som traskade runt på den vita skärmen. Många undrade nog hur det hela skulle gå, att spela och hålla koll på fötterna samtidigt måste ju vara hur svårt som helst. Det känns skönt att av egen erfarenhet kunna säga att det kommer att fixa sig till slut.
Efter teoripasset begav vi oss till grusplanen framför slottet där vi äntligen fick ställa upp på musikkårsformering med våra riktiga platser tillsammans med yrkesmusikerna. Tyvärr var packgruppen borta på förarutbildning så det blev rätt många luckor, främst i tuttiledet längst fram eftersom större delen av packgruppen är slagverkare. När dessutom våra sex förtroendevalda försvann på utbildning dagen efter blev det ännu värre. Första gången jag gjorde helt om det passet kändes det som att ramla ner i ett svart hål - helt plötsligt hade jag ingen framför mig, och då går jag ändå i mitten av kåren om man börjar framifrån och går bakåt. Dessutom fattades det folk på sidorna och med de extra långa avstånd som vi kommit upp tack vare differentierade marschanträden och vändningar så kände jag mig väldigt ensam.
Hursomhelst, vår första figmarsch är Kungliga Bodens Ingenjörkårs Marsch, en gammal favorit hemifrån, och i den gör vi egentligen ingenting jättekomplicerat så det gick ganska snabbt att traska igenom den. Var och en fick ett papper med kommandon för just sin position i kåren. Efter ett par minuters funderande över vad som menades räknade Kn B och vi gick så gott vi kunde. Detta upprepades ett antal gånger tills vi kunde börja släppa våra instruktioner och titta upp mer på det som händer runt omkring. Då blev det dags att göra alltihop till musik. Mitt största problem visade sig vara att jag per automatik börjar om på ett när jag räknat åtta takter. Det har jag gjort ända sen jag som trettonåring placerades med en stav i handen framför Windstyrka. Ingen idé att försöka ändra på det nu, men det blir ett ganska jobbigt läge när man lärt sig att något ska hända i takt tjugotvå.
Efter att ha gått några vändor till musik med låtsasinstrument i händerna - det är konstigt hur lätt fattningen för virveltrumstockar kan övergå i nyckelharpa - fick vi själva sjunga våra stämmor. Vem hade trott att det skulle vara så svårt att gå runt och säga tjing tjing tjing? Jag kunde inte låta bli att le inombords när jag mötte hornsektionen i trion och Sgt T mejslade ut sina efterslag med all önskvärd tydlighet. Så bra pricksäkerhet har han nog aldrig haft (det har han faktiskt medgett själv).
Innan veckan var över hann vi också gå ingenom nästa marsch - Einzug Schneidiger Truppen. I den har jag många pauser som jag kommer missa de första gångerna vi går och spelar samtidigt. Nu börjar figget på allvar med slow march och vävstolar. Det som hittills visat sig vara klurigast är att hitta rätt position inför trumsaluten, än så länge krävs det sjumilakliv och ett antal takter för mycket för att komma fram. Det ordnar väl till sig så småningom, jag hade samma problem i Överste Backlund när vi skulle komma i ordning inför DjungelGeorge när det begav sig 2004.
Man skulle kunna tro att exercisen blir sämre och mindre snärtig när man har mycket annat att tänka på, och det är förvisso sant till viss del. Ingenting såg väl särskilt snyggt ut de första gångerna vi gick, men jag känner att mina vändningar och vridningar i Boden är rappare än någonsin. Jag försöker hela tiden tävla med Fu D som går framför. Det kommer att gå vägen.

Tack vare att så många har varit borta den här veckan har vi fått uppleva en del intressanta avlämningar.
Löjtnant, andra tropp, närvarande åtta, frånvarande åtta...
Min egen gruppchef har också gjort ett minnesvärt nummer som inte går att beskriva i ord. Hans förklaring till eländet lät ungefär så här:
Jag försökte påbörja höger om från lystring ställ, när jag kom på att jag måste säga "ja sergeant", så jag vred tillbaka lite och kom på att jag måste göra honnör också, och sen stod jag ju så konstigt att det ända sättet att komma iväg var att göra ett marschanträde rakt fram.
Oförglömligt. Till och med Sgt O var tvungen att dra på munnen och berömma Mu Sold S för hans kombination. Dagen till ära stod jag dessutom i främre ledet och blev vittne till alltihop. Jag är i akut behov av övningar i tjänstemin.

I torsdags fick vi besök av Marinens Musikkår. Vi hade en liten minikonsert för dem, Pirates och Boden. När de kom in lade jag genast märke till en ung kille som verkade väldigt bekant. Jag satt och glodde och funderade på vem det kunde vara och det visade sig sedan att han var trombonist i AMK 05. Det verkar som om det trots allt fastnade en del ansikten i minnet den där kvällen på Sundbyholms slott, även fast jag just då tyckte att alla killar såg väldigt lika ut. När jag kom till livgardet i januari sattes hjulen i hjärnan igång av Sgt E och när Sgt T anslöt så föll bitarna på plats. För det är inte lätt att va en don Juan... Jag vill minnas att alla närvarande vred sig av skratt. I efterhand har jag också kommit på att jag ju faktiskt pratat med den berömda "Ika med k som i konsum". När det gäller marinentrombonisten funderar jag på om han kan ha haft något med hårknutar att göra, men än så länge låter jag det vara osagt.
Senare på kvällen fick vi gå på Marinens konsert i Berwaldhallen. Vi insåg nog alla att vi har en bit kvar att gå. När det andra extranumret presenterades började vi skruva oss på läktaren: Det här är ju egentligen inte vår marsch... nähä, vems marsch är det då? är det vår?.... vi spelade den i Eskilstuna igår och sörmlänningarna blev väldigt glada... det måste ju vara P10! När introt drog igång studsade ca 20 musiksoldater upp i givakt. Coolt!

Det som ligger framför oss nästa vecka är, förutom den vanliga musikutbildningen och fortsatt rep av figget, uthämnting av våra paraduniformer - Modell Äldre. Vi börjar så smått bygga upp vår gigantiska garderob. Redan nu finns två upplagor av M/90, en för fält och en för parad- och vardagsbruk och tre olika par kängor (dessutom anses väl motoroverall som reglementerad uniform). Detta ska utökas med M/90-lätt, två M/Ä och M/87 med tillhörande skjortor och slipsar. Arméns snyggaste soldater, som Sgt O brukar säga. Dags att omorganisera i garderoben. Eftersom vi bor i enkelrum med två vanliga garderober och detta är ett nytt påhitt så finns det ingen bestämd skåpsordning för att allt ska få plats, det är upp till var och en att fixa till. Ikväll ska jag gnugga geniknölarna.

Det har nu gått mer än en vecka sedan 33 trötta, nyblivna musiksoldater ramlade ur bussen bakom Fältskären på Karlbergsområdet, låste in sina vapen, diskade, duschade och stupade  i säng. En vecka har visat sig vara tillräckligt för att bearbeta upplevelserna och börja sålla bort det som var jobbigt. När Fu D någon gång under den andra natten pratade om alla roliga minnen vi kommer ha från baskerprovet var jag nära att be honom dra åt helvete, jag frös som ett djur och inom den närmaste framtiden fanns det inte plats för någon sömn, men redan då anade jag att han (precis som alla andra befäl) skulle komma att få rätt till slut. Om ett år när vi blickar tillbaka kommer jag att le åt minnet av baskerprovet, jag har faktiskt redan börjat. Innan jag berättar om vad som hände de där dagarna vill jag därför passa på att extra förtydliga att det var djävulskt kallt, jobbigt och emellanåt enormt frustrerande. 

Dag 1
Måndag
När jag vaknade den här morgonen var det med en egendomlig känsla i kroppen. Den hade kommit smygande redan kvällen innan. Det var känslan av att vara utlämnad. Nu visste ingen av oss egentligen vad som skulle hända. Visst hade vi läst gamla dagböcker och var förberedda på en natt i tält, en i vindskydd, gasmasksprov, skjutning, vakttjänst och annat smått och gott, men helt säkra kunde vi ju inte vara. 
Förmiddagen ägnade vi åt att packa det som benämns som tillämpad stridspackning. Eftersom vi inte skulle ha någon trosspackning med oss var vi tvungna att ta vissa saker ur den och lägga i ryggsäcken - hygienartiklar, kalsonger och sånt. Jag tror att alla kollade både en och två och tre gånger att allt kommit med.
Efter lunch packade vi gemensam materiel - tält, vatten, ved, osv - och satt upp i bussen för transport till Strängnäs. Vi blev avsläppta vid Svältenlägret (där AMK 06 fått spendera första natten av sitt prov) och det bar genast av till skogs. Indelade i tre grupper fick vi ägna eftermiddagen åt att resa tält och sitta vakt. Lt R gick igenom hur det fungerar med eldställningar - varje soldat har en egen för att det inte ska bli kaos om man blir anfallen och måste försvara sig. Sgt O lärde oss kamouflagemålning och vad OBSLÖSA är bra till. Eftersom min grupp inte fick tillgång till den eminmenta fältapan den första natten drog vi ett snöre mellan tältet och poststället. Sgt T var inte helt övertygad om effektiviteten men det visade sig fungera hyfsat till slut. Innan tältet var färdigt att användas skulle det täckas med kamo-nät för att dölja tältformen. Nätet hålls uppen med slanor, eller sly, och om man sammanblandar dessa två ord för man ett nytt: slynor. Det fick två av gruppmedlemmarna order om att hämta. Gruppchefen kom på sitt misstag ungefär samtidigt som vi andra. Det hade ju annars kunnat bli en ganska intressant natt...
Innan sängdags positionerade vi oss i eldställningarna och lagade middag. Det hade redan blivit mörkt så det gällde att memorera vart besticken tog vägen under tiden vattnet kokade upp. Min måltid bestod av kyckling curry - en klassiker - havrekex och choklad. Jag misstänker starkt att den energi som den kolhydrat- och fettmättade maten gav mig den första kvällen höll mig igång resten av veckan. När alla kände sig mätta och belåtna kröp vi in i tältet och gjorde upp eld. Att säga att temperaturen var jämn hela natten skulle vara att ta i, men så här i efterhand tror jag inte att någon gnäller så väldigt ihärdigt om att vi frös. Jag minns inte riktigt hur många gånger vi blev utskickade ur tälten den natten, men jag tror inte att det var fler än tre. Två gånger under mitt första vaktpass med Sold B. Vi satt lugnt och stilla på vår post när Sgt E och Fu G lugnt kom fram, uppgav identitet, pratade lite och sedan sade åt oss att dra i snöret mest för att testa. Gruppchefen kom stormande ut ur tältet, fick order att besätta eldställningarna, sprang tillbaka till tältet och sparkade ut de andra. När alla var ute dröjde det inte länge innan övningen avblåstes och alla fick gå in, utom jag och min vaktkamrat. Vi satt lugnt kvar och spejade ut över fältet. Det snöade lite lätt och temperaturen höll sig runt nollan.
Efter ett tag dyker åter två figurer upp i skogen. Halt. Vem där? Inget svar. Halt. Vem där? Fortfarande ingen reaktion. Jag och B sneglar oroligt på varandra när Sgt E och Fu G återigen uppenbarar sig i mörkret. Jaha. Förslag på åtgärd? B springer till tältet och driver själv ut allihop medan jag sitter kvar och känner mig dum.
Efter det sista lilla äventyret är mitt första vaktpass slut och jag får äntligen krypa in i tältet. I öppningen möts jag av en vägg av värme och Sgt T gnäller över att han skulle kunna sova i enbart t-shirt. Det är tydligen för varmt.
Jag sover absolut inte mer än en timme den här natten och när det är en kvart kvar till mitt nästa vaktpass skickas vi ut igen. När faran är över återvänder jag för att hämta min värmejacka och avlöser sedan den första vakten direkt för att en stund senare få sällskap av B igen. En stund senare kommer Fu G i sällskap med Sold O. De förvarnar oss om att de ska gå på en liten tur och kolla så att allt är ok med de andra grupperna, men vi behöver inte bry oss. Visst. Vi väntar med spänning på vad som ska hända. Vi ser de två gestalterna springa över fältet och hör hur de slår piporna mot varandra. Men de andra gruppernas vaktposter verkar ha tagit en liten tupplur för inget mer händer. Illa.
Som sagt blev det inte särskilt mycket sömn så när Fu K kommer inkrypande på morgonkvisten och gnäller över att han BARA sovit fyra timmar och dessutom fått lov att gå upp och kissa flera gånger och att det var kallt så kunde jag inte låta bli att opponera mig. Man ska inte gnälla om fälttoalettproblem inför tjejer.

Dag 2
Tisdag
På förmiddagen fick vi gå på långtur med Lt K. Syftet var att vi skulle lära känna terrängen och området runt våra förläggningsplatser, samt såklart att öva framryckning. Vi stannade till med jämna mellanrum och intog låga ställningar, något som efter ett tag kändes i högerknät och i alla muskler som jobbar för att åter få upp en på fötter med stridsutrustning och packning på ryggen. Den här gången upplevdes i alla fall som vettigare än när vi var på dagisutflykt i Karlbergsparken.  
Efter lunchen som för de flesta bestod av hastigt intagen torskgryta (och som i princip var den sista riktiga måltiden jag åt) begav vi oss till ett öppet fält för vidare övning med Lt R.
Det första han tänkte lära oss var Skydd!
Vi kan bara konstatera att ingen av oss ungdomar är lika bra på att slänga sig på marken som Lt R. Det såg ut som om någon fäst nylonlina i honom och drog ner kroppen. Platt fall rakt ner. När han reste sig upp och fortsatte prata, i samma ton som förut, brydde han sig inte ens om att borsta av snön utan stod där som en snögubbe. Vid det andra demonstrationshoppet fick han ett sår på näsan, men inte heller detta verkade bekomma honom det minsta. Vi gick sedan vidare med Ålning medelst Hasning (och jag som alltid trott att pappa drev med lumpen och att kräla i gegga när han drog upp den termen), Ålning medelst Slingring, Krypning på Armbågar och Knän, och slutligen Krypning på Händer och Knän. Jag tror att man måste prova själv för att förstå hur jobbigt det är att ta sig fram i decimeterdjup nysnö genom att bara använda armbågar och tår. Dagens höjdpunkt var i alla fall att Grupp 1 vann den avslutande stafetten (antagligen det enda vi vann under baskerprovet...).
Innan dagens övningar avslutades hann vi också med att skriva ett teoriprov. Det blev en riktigt stor happening eftersom det skrevs inomhus. Själva provet handlade om metronomisering av Takten 1 och annat nördigt.
Kvällen ägnade vi åt att ordna nattens förläggningsplats. Vi i första tropp skulle sova i skärmskydd (ett slags vindskydd). Självklart valde vi en plats som låg långt bort från det centrala materialupplaget, så vi drog på oss massa extra jobb med att släpa granris, knäppetält och ved. Dessutom hade soldaterna W och A vid det här laget börjat känna sig riktigt risiga. Eftersom vi inte övat på den här typen av förläggning tidigare tog det ganska lång tid för oss och befälen såg sig tvungna att hjälpa till. De gjorde upp eld medan vi arbetade, annars hade vi haft ytterligare att par timmars jobb med det när vi var klara. Själv kände jag mig ganska borta den här kvällen och trivdes ganska bra när jag fick göra enkla saker som att hämta ved eller granris eller sitta vakt. När sysslorna involverade fler moment än två tenderade det att bli kortslutning. Hämta och koka vatten visade sig vara ganska komplicerat så jag åt helt enkelt ingenting.
Den här nattens vaktpass var ganska krävande. Eftersom vi bara var sex arbetsföra personer körde vi med enkelvakt (en ensam vakt). Först en timme på post (jag kunde bara inte låta bli att fundera över vem som skrivit "På post för Sverige" och kom fram till att den nog var den svenske marschkungen Sam Rydberg - det är så man märker att man har blivit miljöskadad), sedan en timme som eldvakt och slutligen en halvtimmes sågning och allmän nyttogörelse i lägret. Den här natten kröp kvicksilvret nedanför  -15strecket och efteråt fick vi höra att det faktiskt funnits funderingar på att avbryta just skärmskyddsövningen. Men vi fick vackert huttra. Efter ett vaktpass stapplade man tillbaka till elden där man var tvungen att stå i tio minuter för att kunna röra sig kontrollerat igen, musklerna hade verkligen stelnat till och att balansera runt elden blev nästan omöjligt. Som tur var hände inget anmärkningsvärt, inga stridsövningar genomfördes. Om någon hade smugit på oss är det osäkert om vakten skulle märkt det. Personligen tyckte jag att det var mer uthärdligt att titta på stjärnorna än ut i terrängen, och jag vilade ett öga åt gången när jag vred på huvudet.
Vi klarade oss trots allt ganska bra den här natten, mycket har vi nog Fu D att tacka för det. Efter att ha vilat en timme eller två var han igång och skaffade fram ved och hjälpte eldvakten att få ut det mesta av elden. Själv sov jag nog mer än två timmar och vid ett tillfälle frös jag faktiskt mindre när jag vaknade än när jag gick och lade mig.

Dag 3
Onsdag
Den här morgonen överträffade jag mig själv genom att byta fältskjorta. Jag ställde mig i alldeles för många minusgrader och klädde av mig halvnaken för att sedan ta på mig en tröja som legat utomhus hela natten. Brrr. När jag sedan skulle äta frukost, en fruktsoppa från det första middagspaketet som jag spanat in sedan kvällen innan, hällde jag upp vattnet som fyllts på i min termos under natten. Det var isigt. Efter max 7 timmar hade mitt kokande vatten frusit till is. Inuti en termos. Arg som ett bi tuggade jag i mig några russin istället. Frukostblandningen tänkte jag inte röra igen.
Första tropp fick under förmiddagen orientera runt mellan några olika stationer. Sgt T lärde oss avståndsbedömning och kanske borde han jobba lite med det själv eftersom vi hann fram innan han var helt klar med utplaceringen av gubbarna. Fu K tillsammans med Sgt E lät oss kasta blinda handgranater, det är helt otroligt hur kul det kan vara att sitta på rad och skrika PANG. Och hur svårt det kan vara att börja räkna precis när man kastat sin handgranat. Ettusen, tvåtusen, tretusen, fyratusen, Fjutt. Dagens skämt.
För att illustrera hur kass min grupp är på prickkastning behöver jag bara berätta att jag rodde hem tre poäng och det var också den totala summan för hela gruppen. Vem vill utmana oss på kubb i sommar? Ni får slåss om det.
På nästa station lärde Sgt O oss en ny ramsa: EOBUSARE. Fråga mig inte vad den var bra för. Nånting med eldställningar om jag inte minns fel.
Det sista som skulle klaras av innan lunch var målangivelse. Jag skäms, men jag måste medge att jag inte riktigt minns vem som ledde stationen. Jag gissar på Fu B och Fu D. Hur som helst så hade vi redan nosat på ämnet hos Sgt O och vårat stridsvärde var inte det bästa. De lämnade oss ganska snabbt för att vi skull hinna äta lite innan skjutningen. Tack för tipset, det ska jag tänka på.

Vid skjutbanan möttes vi av Lt K som gick igenom säkerhetsföreskrifter och visiterade våra vapen. Sedan blev det dags för vårt första skjutpass. Under våra vandringar på förmiddagen hade vi hört andra tropps skottsalvor och nu var vi riktigvt taggade (höll på att skriva "laddade" men hejdade mig i sista stund). Nio skarpa skott, fördelade på tre serier, han vi skjuta innan avbrott. En major som vi träffat som hastigast tidigare talade mycket diplomatiskt om för mig att jag hade en mycket fin triangelformad träffbild men att jag kanske borde försöka... krympa den lite. Den sista natten fick min grupp återigen krypa in i ett varmt tält. Vid det här laget var jag så trött att jag somnade så fort jag lutade mig mot något. Jag höll nästan på att somna med hakan på vattendunken. Det märktes att vi närmade oss finalen på provet för en stor del av natten sprang vi ut och in som ilskna bin. Jag och tältöppningen kom inte riktigt överens så att förflytta sig mellan inne och ute var ett ganska stort projekt. När klockan passerat tolv började lysraketer lysa upp himlen. Rätt vad det var fick Sgt T bråttom med att dra med oss ut i skogen. Efter femtio meter stannade han och förklarade att tack vara våra prestationer tidigare under veckan hade vi utsetts för ett specieluppdrag. Man hade siktat fienden och vi skulle försöka smyga oss på dem bakifrån. Vi var helt säkra på att vi skulle anfalla en av de de andra grupperna och undrade vilken. Snart bara det av igen. Det var mörkt, vi sprang och såg ingenting av underlaget. Det var bara att försöka trampa på samma ställe som personen framför och hoppas på det bästa. Vi sprang snabbt i skogsbrynet där fienden kunde se oss och blev plötsligt tvungna att kasta oss i skydd. Till slut kom vi fram till sambandscentralen, den gamla värmestugan, och gick in och satte oss med blicken fäst på en röd lampa. När ljuset tändes stod Sgt O i mitten av rummet. Bakom honom stod två bord täckta av fuktiga, röda baskrar med silvermärken på. Detta är ett baskerprov. Målet är att ni ska få bära den röda baskern. Två olika stora baskrar skickades runt för utprovning och sedan fick vi en varsin som sattes på huvudet och stukades till hjälpligt. Sedan rullade vi ihop dem som bananer och stoppade dem i höger benficka. Tyst funderade jag på vad som redan låg i den där fickan. Bara inte baskern blev smutsig!
Resten av natten hade vi högsta krigsberedskap. Nu hade vi dessutom eldtillstånd och skulle öppna eld på eget initiativ om situationen så krävde (tydligen var det bara vår grupp som hade order om det där med eget initiativ). Jag satte hörselkåporna om halsen, rullade ihop värmejackan och sovsäcken till en store boll att luta huvudet mot och sov halvsittande på knä i nästan två timmar. Med stridsvästen på och AK-5:an vid ena knät. Tillräckligt bekvämt om man är trött. Självklart fick vi ut och kuta och skjuta flera gånger innan det blev morgon. Sold H skjöt slut på sitt magasin nästan omedelbart och jag tänkte donera några patroner, vilket slutade med att vi båda fick eldavbrott. Satan! 

Dag 4
Torsdag
Efter att ha rivit tältet begav vi oss av på en kort orientering som ledde till ett gäng röda lador. Där skulle vi ha gasmasksprov. Jag förbannade mig själv för att inte ha provat regnstället. Vi tjejer fick ut en ny variant som uppenbarligen inte var anpassad för 90-kängor och fyllda benfickor. När jag stod och klädde på mig passade Sgt T på att demonstrera det senaste dopingpreparatet för kortdistanslöpare: Tårgas. Nog för att han brukar springa snabbt som attan, men den här gången gick det fortare än fortast. Han hade av misstag råkat gå lite för nära gaskammaren och såg genast till att få tag på en gasmask att bära i fortsättningen.
Det var en ganska speciell känsla att stå i gasrummet och andas helt fritt, trots att man verkligen ser tårgasen som en tjock dimma. Intressant.
När vi tagit av oss alla överdragskläder hängde vi dem utanpå ryggsäcken för att ge oss av på en avslutande snabbmarsch. Eftersom vi startade först fick vi pulsa genom snön över åkrarna. De som hade krafter kvar fick turas om att bära packningen åt sjuklingarna. Vid det här laget tog mina krafter slut. Jag ville inte mer. När vi fick mariekex efter halva vägen insåg jag att jag inte ätit någon frukost, och jag var så torr i munnen att kexen bara blev smulor när jag tuggade dem. Sista kilometern var vi tvungna att bära en person på bår, och jag måste säga att bårbärarna gjorde ett fantastiskt jobb. Bra jobbat killar!
Framme vid värmestugan gick Lt K igenom rengöring av vapnen. Hjärnan fungerade dåligt, fingrarna fungerade dåligt och samarbetet dem emellan var katastrof. Till slut blev vi i alla fall utsläppta.
Efter att ha väntat ett tag och vikt knäppetält avmarscherade vi till Svältenlägret. Jag såg mig om efter bussen, men kunde inte se den. Lt K sade åt oss att ta på slät M/90 och fältmössa. Fältmössa av, basker på dansade förbi i mitt huvud. Det bar av i rask takt igen, in genom grindarna till gamla P10. Jag såg mig omkring och försökte sätta fingret på vad som ändrats sedan sist. Vi passerade ut genom grindarna på andra sidan och började fundera på om vi skulle in till Strängnäs, men då vek Lt K runt hörnet och framför oss låg en paviljong upplyst med marschaller. Vid den synen tårades nästan ögonen. Befälen kan inte tycka så illa om oss ändå om de verkligen bemödar sig med att göra det så fint för vår skull. Gruppvis blev vi inkallade i paviljongen för att stå i en halvcirkel och tillsammans ta av fältmössan och sedan gräva fram den frusna baskern ur fickan. Den knakade då jag vecklade ut den. Ni har nu förtjänat rätten att kalla er musiksoldater och bära den röda baskern.
På vägen tillbaka till Svälten flög vi nästan. Baskern var kall, uniformen var sunkig och frisyren? ja, vi kan väl bara nöja oss med att säga att den inte var paradmässig. Men tiden med fältmössa var över.
Tillbaka på gårdsplanen hade Lt K en sista överraskning åt oss. En tiokilometers orientering för att visa att vi verkligen förtjänat baskrarna. Nej, han skojar väl? Vi ska väl bara äta pizza och sedan åka hem? Snälla! Jo, han skojade. Hans lilla anförande var för hans egna höga nöjes skull för att se förändringen i blicken och för att Sgt O skulle hinna fram med pizzorna. Det var en enorm lycka att få sitta vid ett bord och äta och aldrig har en Fanta smakat så gott som den kvällen.

(stavfel kommer att rättas till)