Vardagen tar form
Dagarna på Karlberg går allt snabbare, antagligen ett tecken på att vi börjar bli varma i kläderna och finna oss tillrätta i vardagen. En vardag som skiljer sig rätt rejält både från den civila och den som andra värnpliktiga upplever. Vi tjejer fick oss en liten tankeställare när vi skickades till Livgardet för ett uppstartsmöte för Nätverket Kvinnliga Värnpliktiga. När vi kom dit möttes vi av vitklädda marsgubbar som vant lade ifrån sig sina AK-5:or. Jag ska göra några jämförelser mellan våra veckor.
1 Vi har överhuvudtaget inte ens fått ut snödräkten (faktum är att när någon gnällde över storleken på långkalsongerna blev svaret: Ni är musiksoldater, vad ska ni med långkalsonger till?)
2 Det enda vi vid den här tidpunkten gjort med våra vapen var att hämta ut dem, gått med dem ca 50 meter och sedan låst in dem på ett annat ställe. Tjejerna vi mötte hade hunnit med en hel del vapentjänst.
3 Hälften av gänget kom precis från sin första fältvecka (vi har bara en "fältvecka" - baskerprovet) och varnade oss för att det kanske kunde lukta lite. Jag började genast fundera på vad vi gjort när de varit i fält. Jag kom fram till att istället för att ligga på skjutvallen så hade vi varit i en skyttehall - men det vi hade gjort där hade inte direkt något med vapen att göra, nej, vi satte på lite musik och gick runt därinne för att öva vändningar, gångstil och armpendling. På förmiddagen innan transporten med minibussen som vi inte ens behövde köra själva stod vi i ring och lärde oss att andas. Jobbigt.
4 Diskussionen leddes efter ett tag in på anpassningar som man gör till varandra och hur man bäst hanterar konflikter i en grupp. De pratade om saker som respekt inne på logementet, att det kanske kan vara jobbigt att inte ha någonstans där man kan vara för sig själv och att ens egen dygnsrytm har rubbats. Hmm, jag har eget rum på slottet och den enda anpassningen jag gör är till min rumsgranne för att vi ska slippa kö till toaletten på morgonen.
När det gäller konflikter brukar de handla om ifall vi ska ha fält- eller pälsmössa på uppställningen eller om vi ska handskar på oss i skyttehallen. De andra hade lite allvarligare problem om man säger så...
Men även om det utifrån kan verka som om vi inte har det så tufft så blir vi väldigt påverkade av vår omgivning. Alla har utvecklat extremt känsliga ögon som registrerar varje ficka som är öppen, vapenrock som är dåligt åtdragen och känga som är oputsad. Tacka för det när vi har befäl som öppet erkänner att filmer med inspelade parader i princip klassas som porr för dem, eller blir alldeles till sig i trasorna när exercisen är snärtig och ilsken, eller medger att de tycker om att ha trumpetsignaler i öronen en hel dag och att det är ganska perverst.
Befälen är för övrigt de personer som förgyller vår tillvaro och jag kan stolt berätta att jag nu har fått min första spydiga kommentar av Lt K : Du spelar inte tuba du inte! Han tyckte att jag var lite svag när vi övade stående skytteställning och han driver gärna med oss musiker, och med soldater i största allmänhet. Vi har inte glömt hans syn på soldatens förmåga att förskingra saker som han klargjorde första dagarna: Om man låser in en soldat i en vapenkassun med tre järnspett, en ensam soldat alltså, och den är helt låst, jättesäker och så där, och lämnar honom över natten så kan man ge sig fan på att nästa morgon har han haft sönder ett spett, det andra har han tappat bort och det tredje har han lånat ut till en kamrat, men minns inte vem. I ungefär samma veva upplyste han oss om att alla är kleptomaner. Kanske borde han lägga till ett fjärde spett som har blivit stulet...
Lt K har alltid varit en favorit som antagligen kommer bli roligare och roligare ju varmare han blir i sin röda basker (han var kavallerist förut), men nu börjar jag också inse att även Sgt O har sina goda sidor (de är dock ganska svåra att hitta när han är bakis). När vi övade ladda och patron ur till förbannelse beordrade han oss helt plötsligt ner på golvet där vi fick ligga och ta en kort paus och senare tog han ut oss på en kort rundtur ut genom fäktsalens glasdörrar för att fylla lungorna med frisk luft (det var inte många som orkade bemöda sig om att fiska fram mössan ur fickan för att kunna gå ut under rasten) och även om han för det mesta är hård så börjar det nu märkas att han vet vad han gör och att han vill att det ska gå bra för oss. Hellre långsamt och säkert än snabbt och farligt när vi hanterar vapen. Men än så länge kommer jag fortsätta bäva lite för morgonuppställningar med Sgt O.
Om jag nu ska sammanfatt lite vad vi har gjort under den här perioden så är det väl några saker som sticker ut bland alla mx:
Sjukvårdutbildning
Nu kan vi lägga folk i framsupa sidoläge på militärt vis, det skiljer sig en del från den varianten vi lär oss i skolan. Vu kan också lägga första förband och bära skadade kamrater på bår. Jag citerar Libero-reklamen: Det känns tryggt.
Vapentjänst
När vi åkte från sjukvården tog vi med oss våra vapen och ägnade helgen åt att plocka isär och sätta ihop våra AK-5:or. Vi i första tropp hann med att göra det i mörker och för att åstadkomma det satte vi på oss våra balaklavor1 bakochfram. Vi lärde oss att ladda och göra patron ur och gick igenom olika skytteställningar och säkerhetsföreskrifter. På söndag eftermiddag kände jag mig något mer bekväm med att springa runt med ett dödsbringande föremål i händerna.
Musikutbildning
Den här perioden har våra musiktisdagar dragit igång. Två studenter från musikhögskolan kom till oss, vi fick skriva prov och genomgå gehörstest som sedan låg till grund för en gruppindelning som de gjorde. Ett antal tisdagar framöver kommer vi ägna oss åt intervall och notvärden och annat smått och gott.
MX-kängor
Äntligen kunde vi kvittera ut lite smidigare pjucks än känga-90. Helt plötsligt känner man sig som en dansös och med dämpningssulorna ilagda kan inget störa ens fötter. I samma veva hämtade vi också våra paradkängor. I och med detta lyft i garderoben kommer också nya förpliktelser - skoputs. En syssla ingen musiksoldat slipper ifrån.
Kadetterna
Helt plötsligt är vi inte längre ensamma på Karlberg, de ordinarie invånarna har kommit tillbaka. Egentligen stör inte deras närvaro oss så mycket, men det har helt klart blivit fler överordnade att hälsa på på området. Våra honnörer kommer bli snyggast i landet.
Nu börjar det bli dags för mig att packa väskan igen och åka tillbaka till Stockholm, men redan imorgon bär det av till Strängnäs för avslutningen på vår GSU - baskerprovet. Det är bara att hålla alla tummar för att det går bra för samtliga så att vi kan få våra röda baskrar till slut.
1 "Balaklava är en hamnstad vid balaklavabukten vid svarta havets kust i sevaastopool kommun i södra krim i södra ukraina med omkring 40000 invånare med huvudort i stadsdistriktet Balaklava. Känd för slaget vid Balaklava."
I dagligt tal använder vi balaklava som ord för hjälmunderlag eller rånarluva.
1 Vi har överhuvudtaget inte ens fått ut snödräkten (faktum är att när någon gnällde över storleken på långkalsongerna blev svaret: Ni är musiksoldater, vad ska ni med långkalsonger till?)
2 Det enda vi vid den här tidpunkten gjort med våra vapen var att hämta ut dem, gått med dem ca 50 meter och sedan låst in dem på ett annat ställe. Tjejerna vi mötte hade hunnit med en hel del vapentjänst.
3 Hälften av gänget kom precis från sin första fältvecka (vi har bara en "fältvecka" - baskerprovet) och varnade oss för att det kanske kunde lukta lite. Jag började genast fundera på vad vi gjort när de varit i fält. Jag kom fram till att istället för att ligga på skjutvallen så hade vi varit i en skyttehall - men det vi hade gjort där hade inte direkt något med vapen att göra, nej, vi satte på lite musik och gick runt därinne för att öva vändningar, gångstil och armpendling. På förmiddagen innan transporten med minibussen som vi inte ens behövde köra själva stod vi i ring och lärde oss att andas. Jobbigt.
4 Diskussionen leddes efter ett tag in på anpassningar som man gör till varandra och hur man bäst hanterar konflikter i en grupp. De pratade om saker som respekt inne på logementet, att det kanske kan vara jobbigt att inte ha någonstans där man kan vara för sig själv och att ens egen dygnsrytm har rubbats. Hmm, jag har eget rum på slottet och den enda anpassningen jag gör är till min rumsgranne för att vi ska slippa kö till toaletten på morgonen.
När det gäller konflikter brukar de handla om ifall vi ska ha fält- eller pälsmössa på uppställningen eller om vi ska handskar på oss i skyttehallen. De andra hade lite allvarligare problem om man säger så...
Men även om det utifrån kan verka som om vi inte har det så tufft så blir vi väldigt påverkade av vår omgivning. Alla har utvecklat extremt känsliga ögon som registrerar varje ficka som är öppen, vapenrock som är dåligt åtdragen och känga som är oputsad. Tacka för det när vi har befäl som öppet erkänner att filmer med inspelade parader i princip klassas som porr för dem, eller blir alldeles till sig i trasorna när exercisen är snärtig och ilsken, eller medger att de tycker om att ha trumpetsignaler i öronen en hel dag och att det är ganska perverst.
Befälen är för övrigt de personer som förgyller vår tillvaro och jag kan stolt berätta att jag nu har fått min första spydiga kommentar av Lt K : Du spelar inte tuba du inte! Han tyckte att jag var lite svag när vi övade stående skytteställning och han driver gärna med oss musiker, och med soldater i största allmänhet. Vi har inte glömt hans syn på soldatens förmåga att förskingra saker som han klargjorde första dagarna: Om man låser in en soldat i en vapenkassun med tre järnspett, en ensam soldat alltså, och den är helt låst, jättesäker och så där, och lämnar honom över natten så kan man ge sig fan på att nästa morgon har han haft sönder ett spett, det andra har han tappat bort och det tredje har han lånat ut till en kamrat, men minns inte vem. I ungefär samma veva upplyste han oss om att alla är kleptomaner. Kanske borde han lägga till ett fjärde spett som har blivit stulet...
Lt K har alltid varit en favorit som antagligen kommer bli roligare och roligare ju varmare han blir i sin röda basker (han var kavallerist förut), men nu börjar jag också inse att även Sgt O har sina goda sidor (de är dock ganska svåra att hitta när han är bakis). När vi övade ladda och patron ur till förbannelse beordrade han oss helt plötsligt ner på golvet där vi fick ligga och ta en kort paus och senare tog han ut oss på en kort rundtur ut genom fäktsalens glasdörrar för att fylla lungorna med frisk luft (det var inte många som orkade bemöda sig om att fiska fram mössan ur fickan för att kunna gå ut under rasten) och även om han för det mesta är hård så börjar det nu märkas att han vet vad han gör och att han vill att det ska gå bra för oss. Hellre långsamt och säkert än snabbt och farligt när vi hanterar vapen. Men än så länge kommer jag fortsätta bäva lite för morgonuppställningar med Sgt O.
Om jag nu ska sammanfatt lite vad vi har gjort under den här perioden så är det väl några saker som sticker ut bland alla mx:
Sjukvårdutbildning
Nu kan vi lägga folk i framsupa sidoläge på militärt vis, det skiljer sig en del från den varianten vi lär oss i skolan. Vu kan också lägga första förband och bära skadade kamrater på bår. Jag citerar Libero-reklamen: Det känns tryggt.
Vapentjänst
När vi åkte från sjukvården tog vi med oss våra vapen och ägnade helgen åt att plocka isär och sätta ihop våra AK-5:or. Vi i första tropp hann med att göra det i mörker och för att åstadkomma det satte vi på oss våra balaklavor1 bakochfram. Vi lärde oss att ladda och göra patron ur och gick igenom olika skytteställningar och säkerhetsföreskrifter. På söndag eftermiddag kände jag mig något mer bekväm med att springa runt med ett dödsbringande föremål i händerna.
Musikutbildning
Den här perioden har våra musiktisdagar dragit igång. Två studenter från musikhögskolan kom till oss, vi fick skriva prov och genomgå gehörstest som sedan låg till grund för en gruppindelning som de gjorde. Ett antal tisdagar framöver kommer vi ägna oss åt intervall och notvärden och annat smått och gott.
MX-kängor
Äntligen kunde vi kvittera ut lite smidigare pjucks än känga-90. Helt plötsligt känner man sig som en dansös och med dämpningssulorna ilagda kan inget störa ens fötter. I samma veva hämtade vi också våra paradkängor. I och med detta lyft i garderoben kommer också nya förpliktelser - skoputs. En syssla ingen musiksoldat slipper ifrån.
Kadetterna
Helt plötsligt är vi inte längre ensamma på Karlberg, de ordinarie invånarna har kommit tillbaka. Egentligen stör inte deras närvaro oss så mycket, men det har helt klart blivit fler överordnade att hälsa på på området. Våra honnörer kommer bli snyggast i landet.
Nu börjar det bli dags för mig att packa väskan igen och åka tillbaka till Stockholm, men redan imorgon bär det av till Strängnäs för avslutningen på vår GSU - baskerprovet. Det är bara att hålla alla tummar för att det går bra för samtliga så att vi kan få våra röda baskrar till slut.
1 "Balaklava är en hamnstad vid balaklavabukten vid svarta havets kust i sevaastopool kommun i södra krim i södra ukraina med omkring 40000 invånare med huvudort i stadsdistriktet Balaklava. Känd för slaget vid Balaklava."
I dagligt tal använder vi balaklava som ord för hjälmunderlag eller rånarluva.
Lycka är en balaklava
Så har ytterligare en period av mitt lumparliv förflutit. Den här gången rivstartade vi med två dagars GSU, Grundläggande SoldatUtbildning, ett nödvändigt ont för att riket ska kunna ha någon som helst nytta av oss i en krigssituation. Vi packade strids- och trosspackning och satte ihop vår stridsväst. Det var ganska klurigt att sätta fast alla magasinfickor på rätt ställe och åt rätt håll - för att inte tala om diskussionerna kring gasmaskens och vattenflaskans placering. När pusslet väl var färdiglagt skulle vi ju självklart prova utrustningen också. Iförda stridsväst, stridspackning, hjälm och stora tjocka tumvantar knatade vi ut i Karlbergsparken. Eftersom ens fingerfärdighet blir gravt nedsatt av försvarets tumvantar fick dalkullan - som ju är van vid en viss kyla och därför behöll de smidigare stridshandskarna - hjälpa de andra med att knäppa hjälmar och dra vantöverdrag över jackärmarna. När vi sedan gick på led förbi en lekpark var dagisgruppskänslan på topp. Jag kanske också bör nämna att de vita överdragsvantarna har remmar som man snor runt armen för att inte tappa bort dem. Jag börjar förstå alla som anklagar hemvärnet för att vara dagis för medelålders män...
Även om jag i jämförelse med skåningarna som fryser så fort termometern kryper ner mot noll anser mig vara ganska köldtålig så måste jag erkänna att det var en enorm befrielse att dra på sig hjälmunderlaget under hjälmen vid första pausen. Grupp ett tog sig snart ett fältövningsmantra: Det är väldigt skönt med balaklava. Frasen kan moduleras om och användas vid andra tillfällen, även där den egentligen inte fyller någon funktion om det skulle vara så att vi mot förmodan får slut på samtalsämnen.
Den andra GSU-dagen ägnade vi åt matlagning. Efter att ha smugit runt i parken ett tag och övat på skyttekolonnsformationer och igelkottsförsvar slog vi läger gruppvis mellan slottet och tennisbanan. Där tände vi våra spritkök och kokade upp vatten för att laga till kyckling i curry medan civilisterna rastade sina hundar på cykelvägen bredvid och essingeleden bullrade i bakgrunden. Vi kunde i alla fall gädja oss åt våra balaklavor.
Efter våra hårda fältövningar blev det dags för det som gnagt i bakhuvudet sedan inryck: internprovspelning. Dessa hålls för att fördela stämmor inom orkestern. Själv hade jag inte sådär överdrivet mycket press på mig eftersom min sektion består av mig och en instruktör och jag lämpar mer än gärna över förstastämmorna på henne, men många andra kände trycket att göra bra ifrån sig för att få spela det de vill. Till exempel skulle det göras fördelning mellan trumpet och kornett och besluten skulle grundas på provspelningsresultaten. Jag gjorde min provspelning på morgonen den första dagen och hade därefter massor med tid till att byta tvätt, öva ensam, köra lite mx och bara snacka skit med de andra. Träblåsarna avverkades under onsdagen, brasset under torsdagen och slagverkarna på fredag förmiddag. Eftersom onsdag och torsdag varit så pass lugna dagar slappade vi alla till rejält och fick en välförtjänt utskällning på fredag morgon. Den handlade allmänt om dåligt uppförande - parbildning, ovårdad uniformsanvändning och att vi struntar i hälsningsplikten. Rejält nedtryckta i kängorna lommade vi iväg för visitation.
På eftermiddagen satt vi upp i en av våra bussar för att ta oss till livgardet där stf regementschefen skulle hålla en genomgång och hälsa alla 800 nyinryckta välkomna. Sgt O som skällt ut oss efter noter på morgonen höll nu ett riktigt peptalk om att Försvarsmusikcentrum är ett elitförband där vi alla har kommit in och att man alltid ska vara stolt när man bär AMK-märket på armen. Han gav oss också tips för att kunna stå stilla länge, utöver att röra på tårna och inte låsa knäna sade han också åt oss att koncentrara oss på att andas in genom ena näsborren och ut genom andra när det börjar värka i kroppen. Från vår uppställningspplats kunde vi se de andra plutonerna som kom lufsande - och ja, lufsande är faktiskt rätt ord. De bar fält-90, men det såg mer ut som motoroveraller, håret stod åt alla håll och det blev ganska uppenbart varför vi rakade av oss håret och fick ta på oss parad-90 så fort alla märken var reglementsenligt påsydda. Vi ska ju bli en paradmusikkår av högsta internationella klass och de sorgliga stackrarna på Livgardet var långt ifrån paradmässiga. Just den detaljen blev extra uppenbar när vi tog plats inne i idrottshallen. Vi gick in sist för att enligt Sgt O förvirra de andra. Jag minns inte vilka de andra var, men deras övergång från grundställning till enskild ställning var inte mycket att hänga i julgranen. Först kommenderades vänstra sidan upp i giv akt, det lät ungefär drrrrm, sedan högersidan, drrrrm. Sedan nästan viskade Sgt O: Musikkåren Giv Akt! SMACK BOM
De stackars tomtarna som satt på raderna framför lyfte nästan från golvet och deras dåliga disciplin tillät dem att vända sig bakåt och titta förundrat på den trettiotvå man starka plutonen som just fått sitt golvstamp att eka i hela hallen. AMK 07 njöt av sin första triumf. Överstens genomgång innehöll mest sådant som vi redan hört och efter halva tiden tyckte han inte att vi behövde vara med mer så vi åkte tillbaka till Karlberg, efter att först hälsat på i vår gamla korridor och tvättat händerna i trumkårens badrum för att eliminera risken att ta med oss vinterkräksjukan hem från Kungsängen. En dag som började med svansen mllan benen slutade med huvudet högt. Vi fick till och med beröm av sergeanten för vårt goda uppförande. Tack för det.
På lördagen packade vi in oss i repetitionssalen för det första repet med Arméns Musikpluton. Innan jag går närmare in på det behöver jag klargöra en liten detalj.
AMK = AMP + AMK ny
där AMK är den kompletta Arméns Musikkår, AMP är Arméns Musikpluton bestående av värnpliktiga, furirer och sergeanter och AMK ny är de 15 anställda yrkesmusiker som är stämledare i AMK och våra instruktörer.
Vi repade alltså med AMP efter att ha haft genomgång av rutiner och regler runt repetitionerna. De flesta av oss hade verkligen sett fram emot den här dagen då vi äntligen skulle få bli en orkester. Vi inledde med att spela lite skalor och koraler som uppvärmning innan Mj J kom och började repa konsertmusik och marscher. För mig var det en ganska skräckfylld upplevelse. Intonationen var inte så bra som den borde och Tomas gamla talesätt om att oboister inte kan spela snabbt stämmer pinsamt bra in på mig. Dessutom gör ju känslan av att sitta i knät på majoren inte saken bättre. Det var med en lättnadens suck jag drog mig tillbaka till slagverket för att spela bäckar.
Söndagen ägnades åt mx, vi traskade runt i fyrkanter för att lära oss vinkelräta vändningar. Eftersom vi fick gå till musik så seglade det här passet in som solklar etta på listan över de roligaste mx-passen. Vi fick också lära oss helt om marsch, och exakt hur detta ska genomföras korrekt gav upphov till en del diskussioner. När vi sedan skulle gå på musikkårsliknande formation och öva på de nya momenten kunde Kn B inte hålla sig för skratt. Något säger mig att vi har en hel del övning kvar innan vi blir paradmässiga. För att mjuka upp musklerna efter dagens slit tog Sgt T med oss på en joggingtur efter middagen. Av någon anledning tyckte han inte att försvaret har några lämpliga löparhandskar så han drog på sig ett par knästrumpor istället. Det ser tydligen mindre muppigt ut så länge man inte gör honnör. Jaja, vi gillar vår sergeant.
På måndagen fick vi öva genomgångdsdisciplin. Övningen gick ut på att hålla sig vaken när en major talade om internationell tjänst i Afghanistan. Jag kommer inte ihåg ett dugg av vad han pratade om, men jag somnade inte. När han sedan lämnade över till sin kollega som informerade om Kosovo blev det hela mer intressant. Den snubben hade humor, speciellt när det kom till att berätta om amerikanarnas camp, en förvaringsenhet för deras yrkesmilitärer där de äter, tränar och bygger Burger King-restauranger.
Under eftermiddagen ägnade vi oss åt mer GSU, denna gång tältresning. Första tropp reste sitt tält en misslyckad gång, en bra gång, och en halvbra gång. Vi hann dessutom med att få en predikan av Lt K angående rutinerna kring ett tält: Det ska finnas en vattenhink och den ska vara till hälften nedgrävd, och varför det då? Jo, om den inte är nedgrävd kommer någon att sparka omkull helvetet, och nu talar jag av egen erfarenhet va, och om den är helt nedgrävd så kommer någon istället att trampa i hinkdjäveln. Sen om man ska röra sig in eller ut ur tältet så säger man in respektive ut och om det kommer in någon utan att ha anmält sig så är det bra för eldvakten att klappa till den djäveln, PANG bara rakt i skallen. Som vanligt när Lt K säger något så är det på förekommen anledning.
Men vad är en fältövning utan ett stridsmoment? Ganska tråkig. Sgt T gav oss order om att greppa varsin snöboll, smyga över kullen och under vilda stridsrop anfalla andra tropp och sedan snabbt retirera till lägerplatsen. Sagt och gjort. Jag tror inte att någon av oss träffade. Eftersom det var minusgrader blev det inte direkt några övertygande snöbollar. Men eftersom vi inte får förvara våra AK-5:or på Karlberg så tager man vad man haver.
Tisdagen var en härlig dag. Hela dagen gick jag runt och njöt av tanken på morgondagens hemfärd. Det var också dags för första repet med AMK 2007 som avklarades med betydligt mer självförtroende i behåll än AMP-repet. På eftermiddagen ägnade vi oss åt sektionsrep och som jag tidigare var inne på så består oboesektionen av mig och en Yrkesmusiker, YM T, syster till Sgt T. De två måste vara uppfödda på lustgas. Självklart blir hon glad när det låter bra, men hon blir minst lika glad när det inte låter bra, eller när hon snokar rätt på något som jag är dålig på, för det betyder att vi har något att jobba med de kommande månaderna. Jag måste nog säga att jag drog en riktig vinstlott ur instruktörstombolan. När vi kollat av lite intonation och artikulation stack vi iväg till fältskären för att ägna oss åt lite trex2-sysslor. Trex står för trumexercis och i trex1 ingår virveltrummorna och i trex2 finns bastrumma, lyra och bäckar.
YM T lärde mig snart att snurra ner bäckarna och sedan snurra upp dem igen, samt att snurra dem runt handen. Och jag som alltid trott att det var skitsvårt, visst är det lite jobb kvar för att få det snyggt med grundprincipen är tokenkel. Jag är frälst. När jag kom hem på onsdagen sprang jag direkt till musikskolan och lånade ett par marschbäckar av BSM för att använda som övningsobjekt under helgen. Eftersom jag har ganska kass timing i vänsterhanden så pryds mitt västra lår av en lång vertikal rand med blåmärken som orsakats av att jag slagit till mig själv med bäckar som inte snurrat klart eller som snurrat för långt så att kanten träffar benet. AJ. För en gångs skull vet jag varifrån mina blåmärken kommer.
Det börjar bli dags för mig att dra mig tillbaka och öva lite, packa och ta itu mitt eget civila rum innan tillbakafärden till slottet. Den militäriska ordningen får mig att må en aning psykiskt dåligt när jag befinner mig hemma i oredan, men det finns ett ganska enkelt sätt att råda bot på det: STÄDA
Även om jag i jämförelse med skåningarna som fryser så fort termometern kryper ner mot noll anser mig vara ganska köldtålig så måste jag erkänna att det var en enorm befrielse att dra på sig hjälmunderlaget under hjälmen vid första pausen. Grupp ett tog sig snart ett fältövningsmantra: Det är väldigt skönt med balaklava. Frasen kan moduleras om och användas vid andra tillfällen, även där den egentligen inte fyller någon funktion om det skulle vara så att vi mot förmodan får slut på samtalsämnen.
Den andra GSU-dagen ägnade vi åt matlagning. Efter att ha smugit runt i parken ett tag och övat på skyttekolonnsformationer och igelkottsförsvar slog vi läger gruppvis mellan slottet och tennisbanan. Där tände vi våra spritkök och kokade upp vatten för att laga till kyckling i curry medan civilisterna rastade sina hundar på cykelvägen bredvid och essingeleden bullrade i bakgrunden. Vi kunde i alla fall gädja oss åt våra balaklavor.
Efter våra hårda fältövningar blev det dags för det som gnagt i bakhuvudet sedan inryck: internprovspelning. Dessa hålls för att fördela stämmor inom orkestern. Själv hade jag inte sådär överdrivet mycket press på mig eftersom min sektion består av mig och en instruktör och jag lämpar mer än gärna över förstastämmorna på henne, men många andra kände trycket att göra bra ifrån sig för att få spela det de vill. Till exempel skulle det göras fördelning mellan trumpet och kornett och besluten skulle grundas på provspelningsresultaten. Jag gjorde min provspelning på morgonen den första dagen och hade därefter massor med tid till att byta tvätt, öva ensam, köra lite mx och bara snacka skit med de andra. Träblåsarna avverkades under onsdagen, brasset under torsdagen och slagverkarna på fredag förmiddag. Eftersom onsdag och torsdag varit så pass lugna dagar slappade vi alla till rejält och fick en välförtjänt utskällning på fredag morgon. Den handlade allmänt om dåligt uppförande - parbildning, ovårdad uniformsanvändning och att vi struntar i hälsningsplikten. Rejält nedtryckta i kängorna lommade vi iväg för visitation.
På eftermiddagen satt vi upp i en av våra bussar för att ta oss till livgardet där stf regementschefen skulle hålla en genomgång och hälsa alla 800 nyinryckta välkomna. Sgt O som skällt ut oss efter noter på morgonen höll nu ett riktigt peptalk om att Försvarsmusikcentrum är ett elitförband där vi alla har kommit in och att man alltid ska vara stolt när man bär AMK-märket på armen. Han gav oss också tips för att kunna stå stilla länge, utöver att röra på tårna och inte låsa knäna sade han också åt oss att koncentrara oss på att andas in genom ena näsborren och ut genom andra när det börjar värka i kroppen. Från vår uppställningspplats kunde vi se de andra plutonerna som kom lufsande - och ja, lufsande är faktiskt rätt ord. De bar fält-90, men det såg mer ut som motoroveraller, håret stod åt alla håll och det blev ganska uppenbart varför vi rakade av oss håret och fick ta på oss parad-90 så fort alla märken var reglementsenligt påsydda. Vi ska ju bli en paradmusikkår av högsta internationella klass och de sorgliga stackrarna på Livgardet var långt ifrån paradmässiga. Just den detaljen blev extra uppenbar när vi tog plats inne i idrottshallen. Vi gick in sist för att enligt Sgt O förvirra de andra. Jag minns inte vilka de andra var, men deras övergång från grundställning till enskild ställning var inte mycket att hänga i julgranen. Först kommenderades vänstra sidan upp i giv akt, det lät ungefär drrrrm, sedan högersidan, drrrrm. Sedan nästan viskade Sgt O: Musikkåren Giv Akt! SMACK BOM
De stackars tomtarna som satt på raderna framför lyfte nästan från golvet och deras dåliga disciplin tillät dem att vända sig bakåt och titta förundrat på den trettiotvå man starka plutonen som just fått sitt golvstamp att eka i hela hallen. AMK 07 njöt av sin första triumf. Överstens genomgång innehöll mest sådant som vi redan hört och efter halva tiden tyckte han inte att vi behövde vara med mer så vi åkte tillbaka till Karlberg, efter att först hälsat på i vår gamla korridor och tvättat händerna i trumkårens badrum för att eliminera risken att ta med oss vinterkräksjukan hem från Kungsängen. En dag som började med svansen mllan benen slutade med huvudet högt. Vi fick till och med beröm av sergeanten för vårt goda uppförande. Tack för det.
På lördagen packade vi in oss i repetitionssalen för det första repet med Arméns Musikpluton. Innan jag går närmare in på det behöver jag klargöra en liten detalj.
AMK = AMP + AMK ny
där AMK är den kompletta Arméns Musikkår, AMP är Arméns Musikpluton bestående av värnpliktiga, furirer och sergeanter och AMK ny är de 15 anställda yrkesmusiker som är stämledare i AMK och våra instruktörer.
Vi repade alltså med AMP efter att ha haft genomgång av rutiner och regler runt repetitionerna. De flesta av oss hade verkligen sett fram emot den här dagen då vi äntligen skulle få bli en orkester. Vi inledde med att spela lite skalor och koraler som uppvärmning innan Mj J kom och började repa konsertmusik och marscher. För mig var det en ganska skräckfylld upplevelse. Intonationen var inte så bra som den borde och Tomas gamla talesätt om att oboister inte kan spela snabbt stämmer pinsamt bra in på mig. Dessutom gör ju känslan av att sitta i knät på majoren inte saken bättre. Det var med en lättnadens suck jag drog mig tillbaka till slagverket för att spela bäckar.
Söndagen ägnades åt mx, vi traskade runt i fyrkanter för att lära oss vinkelräta vändningar. Eftersom vi fick gå till musik så seglade det här passet in som solklar etta på listan över de roligaste mx-passen. Vi fick också lära oss helt om marsch, och exakt hur detta ska genomföras korrekt gav upphov till en del diskussioner. När vi sedan skulle gå på musikkårsliknande formation och öva på de nya momenten kunde Kn B inte hålla sig för skratt. Något säger mig att vi har en hel del övning kvar innan vi blir paradmässiga. För att mjuka upp musklerna efter dagens slit tog Sgt T med oss på en joggingtur efter middagen. Av någon anledning tyckte han inte att försvaret har några lämpliga löparhandskar så han drog på sig ett par knästrumpor istället. Det ser tydligen mindre muppigt ut så länge man inte gör honnör. Jaja, vi gillar vår sergeant.
På måndagen fick vi öva genomgångdsdisciplin. Övningen gick ut på att hålla sig vaken när en major talade om internationell tjänst i Afghanistan. Jag kommer inte ihåg ett dugg av vad han pratade om, men jag somnade inte. När han sedan lämnade över till sin kollega som informerade om Kosovo blev det hela mer intressant. Den snubben hade humor, speciellt när det kom till att berätta om amerikanarnas camp, en förvaringsenhet för deras yrkesmilitärer där de äter, tränar och bygger Burger King-restauranger.
Under eftermiddagen ägnade vi oss åt mer GSU, denna gång tältresning. Första tropp reste sitt tält en misslyckad gång, en bra gång, och en halvbra gång. Vi hann dessutom med att få en predikan av Lt K angående rutinerna kring ett tält: Det ska finnas en vattenhink och den ska vara till hälften nedgrävd, och varför det då? Jo, om den inte är nedgrävd kommer någon att sparka omkull helvetet, och nu talar jag av egen erfarenhet va, och om den är helt nedgrävd så kommer någon istället att trampa i hinkdjäveln. Sen om man ska röra sig in eller ut ur tältet så säger man in respektive ut och om det kommer in någon utan att ha anmält sig så är det bra för eldvakten att klappa till den djäveln, PANG bara rakt i skallen. Som vanligt när Lt K säger något så är det på förekommen anledning.
Men vad är en fältövning utan ett stridsmoment? Ganska tråkig. Sgt T gav oss order om att greppa varsin snöboll, smyga över kullen och under vilda stridsrop anfalla andra tropp och sedan snabbt retirera till lägerplatsen. Sagt och gjort. Jag tror inte att någon av oss träffade. Eftersom det var minusgrader blev det inte direkt några övertygande snöbollar. Men eftersom vi inte får förvara våra AK-5:or på Karlberg så tager man vad man haver.
Tisdagen var en härlig dag. Hela dagen gick jag runt och njöt av tanken på morgondagens hemfärd. Det var också dags för första repet med AMK 2007 som avklarades med betydligt mer självförtroende i behåll än AMP-repet. På eftermiddagen ägnade vi oss åt sektionsrep och som jag tidigare var inne på så består oboesektionen av mig och en Yrkesmusiker, YM T, syster till Sgt T. De två måste vara uppfödda på lustgas. Självklart blir hon glad när det låter bra, men hon blir minst lika glad när det inte låter bra, eller när hon snokar rätt på något som jag är dålig på, för det betyder att vi har något att jobba med de kommande månaderna. Jag måste nog säga att jag drog en riktig vinstlott ur instruktörstombolan. När vi kollat av lite intonation och artikulation stack vi iväg till fältskären för att ägna oss åt lite trex2-sysslor. Trex står för trumexercis och i trex1 ingår virveltrummorna och i trex2 finns bastrumma, lyra och bäckar.
YM T lärde mig snart att snurra ner bäckarna och sedan snurra upp dem igen, samt att snurra dem runt handen. Och jag som alltid trott att det var skitsvårt, visst är det lite jobb kvar för att få det snyggt med grundprincipen är tokenkel. Jag är frälst. När jag kom hem på onsdagen sprang jag direkt till musikskolan och lånade ett par marschbäckar av BSM för att använda som övningsobjekt under helgen. Eftersom jag har ganska kass timing i vänsterhanden så pryds mitt västra lår av en lång vertikal rand med blåmärken som orsakats av att jag slagit till mig själv med bäckar som inte snurrat klart eller som snurrat för långt så att kanten träffar benet. AJ. För en gångs skull vet jag varifrån mina blåmärken kommer.
Det börjar bli dags för mig att dra mig tillbaka och öva lite, packa och ta itu mitt eget civila rum innan tillbakafärden till slottet. Den militäriska ordningen får mig att må en aning psykiskt dåligt när jag befinner mig hemma i oredan, men det finns ett ganska enkelt sätt att råda bot på det: STÄDA