Vad gör jag nu för tiden?
Nu sitter jag här igen. Jag vet att det var längesen sist och jag har lite svårt för att bestämma mig för om jag ska berätta för er vad jag hållit på med sen Livgardets grindar stängdes bakom mig förra året eller om jag helt sonika ska skita i det och låta er kastas handlöst rakt in i det som nu är min vardag.
Hmm...
Jag tror ändå att december och januari hade några ljuspunkter som förtjänas att lyftas fram lite:
MUCK-fest / försenat födelsedagskalas ackompanjerat av demonstrerande rasister
Billan, min äkta hälft från AMK beslutade sig för att fira sin tjugoförsta födelsedag med en dryg halvårslång försening och samtidigt glädjas åt den nyvunna civila friheten. När jag klev av pendeltåget i Rönninge och styrde stegen mot hennes lägenhet fann jag min väg effektivt blockerad av en stor polisstyrka. Försynt frågade jag en kvinnlig polis om jag var tvungen att gå åt andra hållet i tunneln. Till svar fick jag en motfråga: Ska du gå med i demonstrationen? Jag såg ner på min veckade kjol och mina klapprande skor och bestämde att det fick vänta till en annan gång.
Espetetada*, Espada**, Espadarte***
Kravet jag och Johan hade då vi letade resmål för vår fira-friheten-att-vara-tillsammans-resa var att vi skulle åka någonstans där man inte behövde vinterjackan, men det ändå fanns mer att göra än att att ligga på stranden. Valet föll på en liten ö ute i Atlanten. När vi kom dit i december var hela huvudstaden Funchal smyckad med fantasifulla och häpnadsväckande ljuskreationer. Alla svenska julskyltningar kan gå och dra något gammalt över sig. Jag kommer nog ha svårt att imponeras igen.
Även om vi två bidrog till att sänka medelåldern bland de svenska turisterna med ett par år så finns det äventyrliga saker att göra på Madeira. Vårt första äventyr var att åka de berömda slädarna från Monte. En attraktion som i Sverige skulle ha krävt specialbanor, säkerhetsbälte och heltäckande kroppsskydd för alla inblandade. Nu räckte det med att sätta sig i släden så var man klar för en svindlande färd längs vägarna ner till nästa by. Då och då fick vi möte av bilar och då och då kom trämedarna farligt nära vägkanten. Jag såg framför mig en säker död. Det hela blev inte bättre av att vi spenderade en stor del av tiden åkandes på tvären. I min värld är det bästa sättet att svänga t ex en spark att vrida nosen på den åt det håll man vill. Detta gällde tydligen inte för slädarna i Monte.
Vår andra lek med döden var att åka lokalbuss 210 från Camacha till Funchal. Vi slingrado oss på branta bergsvägar och vid varje korsning och påfart hängde sig chauffören på signalhornet för att få fri väg. Tuta och kör med andra ord.
Julafton med skridskor istället för Kalle Anka
När de finaste isarna jag sett ligger på Runn går det inte att hålla sig borta. Då är inte ens julafton helig längre. Hela familjen snörde på sig grillorna och tog en snabb tur på sjön. Dagen till ära hade den lilla mängd frost som tidigare dagar legat på isen smält och istället speglades himlen och närliggande natur i isen. Jag firade Jesu födelse genom att upprepa bedriften att gå på vatten. Inne vid land syntes botten bättre än den gör den klaraste sommardag. Ibland blev jag nästan rädd för de stenar som plötsligt uppenbarade sig alldeles under mina skenor.
Nyårsfirande i Skåne
Återigen var det Billan som stod för festfixandet. Denna gång i pojkvännens föräldrahem i Landskrona. Festen innehåll bastubad, drinkbord, middag med huvudrätt som hetsåts a lá AMK för att vi inte skulle missa tolvslaget, danska fyrverkerier och en nattlig bakstund.
I samband med årsskiftet besökte jag också Johans lägenhet för första gången. En trivsam plats.
Min debut på Tradera
En dryg vecka efter att jag lämnat Malmö satt jag återigen på tåget på väg genom Sverige. Detta efter att halva natten vakat framför datorn för att ropa hem tågbiljetter på nätauktion (egentligen är jag lite tveksam till att publicera det här, eftersom det kan bli hårdare konkurrens om de billiga biljetterna). Auktionen på den första delsträckan, Falun-Sthlm slutade 00.20. Den blev min för 3 kr. Den andra delsträckan, Sthlm-Malmö, tvingade upp mig igen vid fyratiden. Spänd som jag var kunde jag ändå inte sova, så det spelade ju inte så stor roll. Vinnarmejlet fick jag 04.21. Denna gång gick det loss på hela 48 kr. Totalpris Blge-Malmö: 52 kr. Överkomligt. Om man dessutom räknar in lokaltrafiken i de båda städerna så landar reskostnaden på 88 kr.
För att återgå till vad som händer just nu...
Jag har precis börjat en distanskurs på halvfart via Högskolan Dalarna. Den heter Språk och Identitet och behandlar det intressanta och nyttiga ämnet språksociologi. Min första föreläsning avnjöt jag mitt i natten, nån gång mellan tolv och ett. Detta på grund av lite datastrul och en repetition med kören. Så här i efterhand kan jag konstatera att föreläsningen fortfarande ligger kvar, jag hade inte behövt oroa mig för att den skulle försvinna morgonen efter att den lagts ut. Nästa föreläsning ska jag se på dagtid.
Ni må tro att jag kände mig stolt när jag läste litteraturlistan och såg en bok som redan fanns i min ägo! Lärarna ämnar använda sig av Fredrik Lindströms Världens dåligaste språk. Den här kursen måste vara bra!
Det största brydderiet som just nu plågar mig är vad jag egentligen ska hitta på den här våren. Ska jag låta bli att jobba, och därmed ha möjlighet att stilla min längtan till Malmö så ofta jag vill, eller ska jag jobba och hoppas att nämnda längtan trubbas av något när jag får mer att tänka på? Klurigt.
Jag återkommer när jag vet svaret!
Eller undrar ännu mer...
*Traditionellt grillspett som hängs upp i en ställning på bordet
** Fisk som är lokal specialitet på Madeira
***Svärdfisk
Hmm...
Jag tror ändå att december och januari hade några ljuspunkter som förtjänas att lyftas fram lite:
MUCK-fest / försenat födelsedagskalas ackompanjerat av demonstrerande rasister
Billan, min äkta hälft från AMK beslutade sig för att fira sin tjugoförsta födelsedag med en dryg halvårslång försening och samtidigt glädjas åt den nyvunna civila friheten. När jag klev av pendeltåget i Rönninge och styrde stegen mot hennes lägenhet fann jag min väg effektivt blockerad av en stor polisstyrka. Försynt frågade jag en kvinnlig polis om jag var tvungen att gå åt andra hållet i tunneln. Till svar fick jag en motfråga: Ska du gå med i demonstrationen? Jag såg ner på min veckade kjol och mina klapprande skor och bestämde att det fick vänta till en annan gång.
Espetetada*, Espada**, Espadarte***
Kravet jag och Johan hade då vi letade resmål för vår fira-friheten-att-vara-tillsammans-resa var att vi skulle åka någonstans där man inte behövde vinterjackan, men det ändå fanns mer att göra än att att ligga på stranden. Valet föll på en liten ö ute i Atlanten. När vi kom dit i december var hela huvudstaden Funchal smyckad med fantasifulla och häpnadsväckande ljuskreationer. Alla svenska julskyltningar kan gå och dra något gammalt över sig. Jag kommer nog ha svårt att imponeras igen.
Även om vi två bidrog till att sänka medelåldern bland de svenska turisterna med ett par år så finns det äventyrliga saker att göra på Madeira. Vårt första äventyr var att åka de berömda slädarna från Monte. En attraktion som i Sverige skulle ha krävt specialbanor, säkerhetsbälte och heltäckande kroppsskydd för alla inblandade. Nu räckte det med att sätta sig i släden så var man klar för en svindlande färd längs vägarna ner till nästa by. Då och då fick vi möte av bilar och då och då kom trämedarna farligt nära vägkanten. Jag såg framför mig en säker död. Det hela blev inte bättre av att vi spenderade en stor del av tiden åkandes på tvären. I min värld är det bästa sättet att svänga t ex en spark att vrida nosen på den åt det håll man vill. Detta gällde tydligen inte för slädarna i Monte.
Vår andra lek med döden var att åka lokalbuss 210 från Camacha till Funchal. Vi slingrado oss på branta bergsvägar och vid varje korsning och påfart hängde sig chauffören på signalhornet för att få fri väg. Tuta och kör med andra ord.
Julafton med skridskor istället för Kalle Anka
När de finaste isarna jag sett ligger på Runn går det inte att hålla sig borta. Då är inte ens julafton helig längre. Hela familjen snörde på sig grillorna och tog en snabb tur på sjön. Dagen till ära hade den lilla mängd frost som tidigare dagar legat på isen smält och istället speglades himlen och närliggande natur i isen. Jag firade Jesu födelse genom att upprepa bedriften att gå på vatten. Inne vid land syntes botten bättre än den gör den klaraste sommardag. Ibland blev jag nästan rädd för de stenar som plötsligt uppenbarade sig alldeles under mina skenor.
Nyårsfirande i Skåne
Återigen var det Billan som stod för festfixandet. Denna gång i pojkvännens föräldrahem i Landskrona. Festen innehåll bastubad, drinkbord, middag med huvudrätt som hetsåts a lá AMK för att vi inte skulle missa tolvslaget, danska fyrverkerier och en nattlig bakstund.
I samband med årsskiftet besökte jag också Johans lägenhet för första gången. En trivsam plats.
Min debut på Tradera
En dryg vecka efter att jag lämnat Malmö satt jag återigen på tåget på väg genom Sverige. Detta efter att halva natten vakat framför datorn för att ropa hem tågbiljetter på nätauktion (egentligen är jag lite tveksam till att publicera det här, eftersom det kan bli hårdare konkurrens om de billiga biljetterna). Auktionen på den första delsträckan, Falun-Sthlm slutade 00.20. Den blev min för 3 kr. Den andra delsträckan, Sthlm-Malmö, tvingade upp mig igen vid fyratiden. Spänd som jag var kunde jag ändå inte sova, så det spelade ju inte så stor roll. Vinnarmejlet fick jag 04.21. Denna gång gick det loss på hela 48 kr. Totalpris Blge-Malmö: 52 kr. Överkomligt. Om man dessutom räknar in lokaltrafiken i de båda städerna så landar reskostnaden på 88 kr.
För att återgå till vad som händer just nu...
Jag har precis börjat en distanskurs på halvfart via Högskolan Dalarna. Den heter Språk och Identitet och behandlar det intressanta och nyttiga ämnet språksociologi. Min första föreläsning avnjöt jag mitt i natten, nån gång mellan tolv och ett. Detta på grund av lite datastrul och en repetition med kören. Så här i efterhand kan jag konstatera att föreläsningen fortfarande ligger kvar, jag hade inte behövt oroa mig för att den skulle försvinna morgonen efter att den lagts ut. Nästa föreläsning ska jag se på dagtid.
Ni må tro att jag kände mig stolt när jag läste litteraturlistan och såg en bok som redan fanns i min ägo! Lärarna ämnar använda sig av Fredrik Lindströms Världens dåligaste språk. Den här kursen måste vara bra!
Det största brydderiet som just nu plågar mig är vad jag egentligen ska hitta på den här våren. Ska jag låta bli att jobba, och därmed ha möjlighet att stilla min längtan till Malmö så ofta jag vill, eller ska jag jobba och hoppas att nämnda längtan trubbas av något när jag får mer att tänka på? Klurigt.
Jag återkommer när jag vet svaret!
Eller undrar ännu mer...
*Traditionellt grillspett som hängs upp i en ställning på bordet
** Fisk som är lokal specialitet på Madeira
***Svärdfisk
MUCK
Det är svårt att beskriva känslan av att vara så nära muck att att man nästan kan sträcka ut handen och röra vid det. Under hela året som musiksoldat finns ordet där i slutet av kårplanen men det blir inte riktigt verkligt förrän sista veckan. Med ungefär en månad kvar kan man ana en längtan som sedan när det verkligen drar ihop sig byts till en slags ångest. För det är med skräckblandad förtjusning man letar upp alla märkningar som tejpades och syddes fast på alla tillhörigheter i januari. Och det känns lite märkligt att sprätta bort AMK-märken och namntaggar från sina uniformer. Det enda som egentligen inte medförde något som helst känslomässigt lidande var vården, visitationen och inlämningen av vapnen och vapentillbehören. Jag kan inte säga att jag blivit särskilt fäst vid min AK5, lärde mig numret på den mest av praktiska skäl.
Desto mer kändes det i magen när vi lämnade ifrån oss paradutrustningen. Det smärtade lite att slänga sina tidigare välpressade byxor i en hög och att ställa paradskornas klackjärn rakt på MX-kängornas tår så att hela årets putsarbete gick om intet. Jag var väl kanske inte den mest välputsade soldaten, men jag var grymt stolt de gånger jag kunde titta ner på mina fötter och ändå se himlen. Vilken annan gång i livet komer jag att uppleva det?
När insikten om att det snart är dags att ta farväl börjar sjunka in blir det plötsligt väldigt bråttom att umgås så det står härliga till. Alldeles i början av året upplyste Fu B oss om att öl är AMKs nationaldryck (sedan tvekade han lite och medgav att man får dricka vin och cider också, så länge man dricker något) och jag vet att det stämmer. Vår näst sista kväll vågade vi oss utanför Kungsängens gränser. Vi klev av pendeltåget vid Stockholm södra och slog sedan runt på Söder fram till att sista pendeltåget gick. Av någon anledning klev jag av detta tåg när det kom till centralen och åkte sedan tunnelbana tillbaka till Medborgarplatsen. Festandet fortsatte i ca 30-45 minuter innan vi tryckte ihop oss sex personer i en svarttaxi med slutmål hållplatsen för nattbussarna. Det var första och antagligen sista gången jag åkte nattbussen hem till Livgardet. Tidigare har jag provat att komma tillbaka ännu senare och då åka morgonbussen som går hela vägen in på området. Då kan man kliva av vid förrådet och får en kortare väg att gå till kasernen. Nackdelen är att turen går runt resten av gardet först.
Kvällens stjärna blev utan tvekan gruppchefen i tvåan som lyckades bli utslängd från Söderhof efter att ha spytt i pissoaren lagom när vakten gick sin runda på toaletten och sedan somnade på tåget hem. När han vaknade hade tåget inte bara nått slutstationen Bålsta utan dessutom vänt och åkt tillbaka till lokstallet i Bro. Visserligen närmare hem men helt mörkt, tyst och öde. Till slut lyckades han ta sig ur det avstängda tåget och hittade en servicetelefon. Som den glidare han är lyckades han övertala en hjälpsam banarbetare att skjutsa honom till gardet i sin privata bil.
Efter en hård natt följer nästan alltid en hård dag. På ett eller annat sätt. Denna bakfylledag ägnade vi åt att lämna in det mesta av intendenturmaterielen, dvs i princip allt vi fått ut. Vi hade förberett oss genom att packa allt i rätt ordning så att det hela tiden bara skulle vara att ta tag i det översta i högen och slänga det i korgen. Men vi hade glömt en viktig detalj. Förrådets förmåga att planera. När vi kom in genom dörrarna var det redan fullt med folk som lämnade in sina M/Ä-uniformer. Jaha. Vi fick gå runt hela inlämningsslingan och gräva runt i packningen och lämna saker på de ställen där vi kunde ta oss fram. Istället för att gå på ett led längs en strukturerad bana sprang nu trettiotvå musiksoldater kors och tvärs med liggunderlag, kalsonger och stridsvästar.
På kvällen hölls AMKs traditionsenliga avslutningsceremoni och vi fick chans att krama om alla yrkesmusiker och befäl som jobbat med oss under året. Vi passade på att överlämna en liten present också, vår årstavla. Till skillnad från tidigare års prettobilder på sektionerna gjorde vi ett kollage där alla fanns representerade på minst en bild. Det blev bilder med allt från parad och konsert till fest och slappande i gräset på Karlberg. Helt enkelt en bra sammanfattning av året.
Den sista morgonen i tjänst blev inte som andra morgnar. Ingen hårknut. Ingen uniform. Civil frukost. Civil morgonuppställning. På förmiddagen lämnade vi tillbaka det allra sista, lakan, filtar, handdukar och sedan städade vi våra logement intill perfektion. Om de inte blev godkända på visitationen skulle en stackars efterpatrull få återvända in efteråt och ställa i ordning det sista. Så blev dock inte fallet, alla klarade sig bra. Vi lämnade tillbaka värnpliktslegitimationen och ställde sedan upp på lilla h-plattan för att ta emot betygen. När det var klart gjorde vi en kårformering med bara värnpliktig personal och ledda av Lt L sjöng vi oss ut genom grindarna. Precis innanför vakten stod våra vapenbröder och systrar i Trumkåren uppställda för att ta ett sista farväl. Rörande ända in i själen. Halt på parkeringen och sedan de magiska orden HÖGER VÄNSTER OM, MARSCH. Ben och armar reagerade av gammal vana, och tur var väl det, annars vet jag inte vad som hade hänt. Kanske hade vi fortfarande stått kvar. Efter några stapplande steg i den nyfunna friheten var vi tvungna att söka stöd och tröst hos varandra igen. Tårar och kramar om vartannat. Pluton efter pluton med högljudda ungdomar utsläppta från fångenskapen rusade ut genom grindarna, kastade sig i sina bilar och gasade iväg hängandes på signalhornet. Kvar stod en stackars rödgråten skara som visste att det här livet kommer aldrig tillbaka. Nu är det över.
Musiksoldat Nissa är inte längre musiksoldat.
Desto mer kändes det i magen när vi lämnade ifrån oss paradutrustningen. Det smärtade lite att slänga sina tidigare välpressade byxor i en hög och att ställa paradskornas klackjärn rakt på MX-kängornas tår så att hela årets putsarbete gick om intet. Jag var väl kanske inte den mest välputsade soldaten, men jag var grymt stolt de gånger jag kunde titta ner på mina fötter och ändå se himlen. Vilken annan gång i livet komer jag att uppleva det?
När insikten om att det snart är dags att ta farväl börjar sjunka in blir det plötsligt väldigt bråttom att umgås så det står härliga till. Alldeles i början av året upplyste Fu B oss om att öl är AMKs nationaldryck (sedan tvekade han lite och medgav att man får dricka vin och cider också, så länge man dricker något) och jag vet att det stämmer. Vår näst sista kväll vågade vi oss utanför Kungsängens gränser. Vi klev av pendeltåget vid Stockholm södra och slog sedan runt på Söder fram till att sista pendeltåget gick. Av någon anledning klev jag av detta tåg när det kom till centralen och åkte sedan tunnelbana tillbaka till Medborgarplatsen. Festandet fortsatte i ca 30-45 minuter innan vi tryckte ihop oss sex personer i en svarttaxi med slutmål hållplatsen för nattbussarna. Det var första och antagligen sista gången jag åkte nattbussen hem till Livgardet. Tidigare har jag provat att komma tillbaka ännu senare och då åka morgonbussen som går hela vägen in på området. Då kan man kliva av vid förrådet och får en kortare väg att gå till kasernen. Nackdelen är att turen går runt resten av gardet först.
Kvällens stjärna blev utan tvekan gruppchefen i tvåan som lyckades bli utslängd från Söderhof efter att ha spytt i pissoaren lagom när vakten gick sin runda på toaletten och sedan somnade på tåget hem. När han vaknade hade tåget inte bara nått slutstationen Bålsta utan dessutom vänt och åkt tillbaka till lokstallet i Bro. Visserligen närmare hem men helt mörkt, tyst och öde. Till slut lyckades han ta sig ur det avstängda tåget och hittade en servicetelefon. Som den glidare han är lyckades han övertala en hjälpsam banarbetare att skjutsa honom till gardet i sin privata bil.
Efter en hård natt följer nästan alltid en hård dag. På ett eller annat sätt. Denna bakfylledag ägnade vi åt att lämna in det mesta av intendenturmaterielen, dvs i princip allt vi fått ut. Vi hade förberett oss genom att packa allt i rätt ordning så att det hela tiden bara skulle vara att ta tag i det översta i högen och slänga det i korgen. Men vi hade glömt en viktig detalj. Förrådets förmåga att planera. När vi kom in genom dörrarna var det redan fullt med folk som lämnade in sina M/Ä-uniformer. Jaha. Vi fick gå runt hela inlämningsslingan och gräva runt i packningen och lämna saker på de ställen där vi kunde ta oss fram. Istället för att gå på ett led längs en strukturerad bana sprang nu trettiotvå musiksoldater kors och tvärs med liggunderlag, kalsonger och stridsvästar.
På kvällen hölls AMKs traditionsenliga avslutningsceremoni och vi fick chans att krama om alla yrkesmusiker och befäl som jobbat med oss under året. Vi passade på att överlämna en liten present också, vår årstavla. Till skillnad från tidigare års prettobilder på sektionerna gjorde vi ett kollage där alla fanns representerade på minst en bild. Det blev bilder med allt från parad och konsert till fest och slappande i gräset på Karlberg. Helt enkelt en bra sammanfattning av året.
Den sista morgonen i tjänst blev inte som andra morgnar. Ingen hårknut. Ingen uniform. Civil frukost. Civil morgonuppställning. På förmiddagen lämnade vi tillbaka det allra sista, lakan, filtar, handdukar och sedan städade vi våra logement intill perfektion. Om de inte blev godkända på visitationen skulle en stackars efterpatrull få återvända in efteråt och ställa i ordning det sista. Så blev dock inte fallet, alla klarade sig bra. Vi lämnade tillbaka värnpliktslegitimationen och ställde sedan upp på lilla h-plattan för att ta emot betygen. När det var klart gjorde vi en kårformering med bara värnpliktig personal och ledda av Lt L sjöng vi oss ut genom grindarna. Precis innanför vakten stod våra vapenbröder och systrar i Trumkåren uppställda för att ta ett sista farväl. Rörande ända in i själen. Halt på parkeringen och sedan de magiska orden HÖGER VÄNSTER OM, MARSCH. Ben och armar reagerade av gammal vana, och tur var väl det, annars vet jag inte vad som hade hänt. Kanske hade vi fortfarande stått kvar. Efter några stapplande steg i den nyfunna friheten var vi tvungna att söka stöd och tröst hos varandra igen. Tårar och kramar om vartannat. Pluton efter pluton med högljudda ungdomar utsläppta från fångenskapen rusade ut genom grindarna, kastade sig i sina bilar och gasade iväg hängandes på signalhornet. Kvar stod en stackars rödgråten skara som visste att det här livet kommer aldrig tillbaka. Nu är det över.
Musiksoldat Nissa är inte längre musiksoldat.