När tiden rusar iväg
Så är den då över. Den omtalade perioden på sjutton dagar som sedan i början på maj tornat upp sig som ett stort mörkt moln som skulle få blixtarna att skjuta kors och tvärs mellan mig och mina trettioen musiksoldatskollegor. Det som hade kunnat utvecklats till ett regelrätt blodbad blev istället riktigt trevligt - många olika spelningar, mycket glass, fika, öl och lite karaoke. Och en hel del sol och värme. Det sistnämnda vill man ju gärna ha när man är ledig och kan dra på sig shortsen eller bikinin och hoppa i kanalen (varning för otjänligt vatten!) men kanske inte när det är dags för vaktparad iförd en alldeles för varm uniform eller när termometern i repsalen letar sig upp över 25-gradersstrecket redan tidigt på morgonen.
Ska jag vara ärlig har jag faktiskt lite dålig koll på när den här perioden egentligen började och vad vi har hunnit med, det som hände i början känns redan väldigt långt borta. För guldfisken är det inte lätt att komma ihåg vad som inträffade i slutet av maj. Inte för mig heller. Men jag har i alla fall några korta glimtar jag kan dela med mig av.
Audienser
När ambassadörer kommer för att arbeta i Sverige har de med sig ett papper undertecknat av statschefen i hemlandet. Samma papper ska vår egen kung skriva under innnan det blir fritt fram att börja jobba och denna lilla ceremoni genomförs vid en audiens. Ambassadören kommer farande med häst och vagn samtidigt som en trumpetare rider före och spelar signaler hela vägen. Inne på inre borggården möts han eller hon av en musikkår (vi) och får sedan gå in i slottet där vägen kantas av ännu mer musik. Droskan åker iväg för att hämta nästa ambassadör och musikkåren får ledigt i tjugo minuter innan ambassadören kommer ut igen. Avtransport sker i fin bil och precis därefter kommer nästa gäst.
Ett ganska skönt sätt att spendera en förmiddag på. Mest lökning inne på slottet. Det som var mest spännade i pauserna var att försöka röra sig så tyst som möjligt - att smyga med klackjärn är inte alltid det lättaste. Hur ser det då ut på inre borggården? Jo, det står diverse fula bilar parkerade där, målarfirmor och annat tjafs och en grön sopcontainer i ena hörnet. Kungens egen trashiga bakgård.
Kartongspelning på Herrängens marknad
Att spela kartongmusik är vad vi gilla allra bäst... eller.. kanske inte. En fördel är ju att alla avbytare kan vara med, utom Nissa som majoren utsåg till den tredje bäckslagaren. Istället fick jag agera mikrofonstativ, springa runt med mikrofonen och sätta på den när Mj J vill säga något till publiken och sedan slå av den igen. Det finns alltid något skitjobb att göra.
Högvakter
Vaktaraderna duggar tätt nu och jag tror att vi hann med sex stycken den här vändan. Vi har beslutat att dedikera varje högvakt till en musiksoldat och hela första grupp har nu fått sina. Min var otroligt blåsig och skakade om kåren ordentligt (jag behöver väl knappast tala om att vi alltid försöker hitta likheter mellan paraden och personen som den tillägnas). Dagen till ära hade vi heller inte någon pinnpojke så alla noter som slet sig fick flyga fritt genom Stockholm.Tur i oturen kanske eftersom den stackare som gått sist hade fått ett väldigt sjå att samla ihop allting, nu lämpade vi istället över jobbet på notmaskarna som fick ställa sig vid kopiatorn.
De senate fyra paraderna har vi gått med ett marint förband och därför har vi utgått från Skeppsholmen, vilket betyder en längre promenad. Att det dessutom blev äckligt varmt gjorde ju inte saken bättre direkt. Vid det första tillfället lämnade jag ifrån mig min plats i figget till en av mina bäckkollegor och gjorde istället debut som pinnpojke. När vi väl utrustat oss med två mobbade stackare som gick längst bak för att samla upp tappade föremål så verkade alla hålla stenhårt i sina saker. Däremot lyckades någon trampa Sg T så att hela klacken lossnade. Tyvärr missade vi den, en svart klack finns inte bland de objekt man spanar efter på asfalten.
Hinderbanan
Jag vet att jag var inne på den här övningen redan i förra blogginlägget. Sg T var fortfarande helt övertygad om att ingen skulle skada sig. Vi skulle ju ta det lugnt och göra allt på rätt sätt. Just det, jag undrar om han ens lyckades lura sig själv. Jag har fortfarande blåmärken kvar, även om de inte ens är i närheten av den färg de hade från början. För intresserade läsare kan jag tala om att rätt sätt för det mesta är att ta sig över hindret - min taktik gick snarare ut på att springra rakt in i det först för att se om det kanske skulle flytta sig. Det gjorde de inte. Själva hindren går ganska mycket ut på att hoppa över och krypa under bommar, men också att gå balansgång, springa uppför en ramp och sedan hoppa två meter ner till marken (tänkt dig sen att du står upp så blir det lite högre ändå), klättra uppför en vägg (halva plutonen ägnade sig ått walling istället - karuchi!) hoppa ner i en grop och sedan klättra upp igen samt att ta sig förbi köräcken a lá Liseberg.
Jag kan ju säga att skadorna inte stannade vid blåmärken. Lt K, som ju avskyr bollsporter, samtalade lite med några soldater utanför sjuksyterns mottagning:
-Vad har du gjort då?
-Hinderbanan, löjtnant.
-INNEBANDY!?
-Nej, nej, hinderbana!
-Jaha, ja, då är det okej.
RUM-festivalen
Jag verkar aldrig slippa ifrån spektaklet. Men jag vet ju från mina år som deltagare att AMK-konserterna (stadsparken 03 och premiärkonsert i konserthuset 05) varit något av festivalernas höjdpunkter, i alla fall för mig. Vi började dagen med en mördande parad och gick figget på en parkering med en mycket strategiskt placerad p-automat, fortsatte sedan med lite fritid och sedan blev några av oss engagerade som instant inspirators. Vi skulle hjälpa kidsen att spela bättre var förklaringen vi fick. Aha, då vet jag precis vad som väntar. Chansen att det skulle trilla in en oboist var såklart minimal, och jag hade inget att oroa mig för. Efter en timme gav vi upp och gick därifrån. På en timme hiner man få i sig en del godis.
På kvällen hade vi konsert i stadsparken med solen i ögonen. Jag vet inte vad jag ska säga om den mer än att den var ganska lång och att vi var trötta när vi åkte hem. I bussen kollade vi på Fyra nyanser av brunt och det blev livat värre när vi insåg att alldeles i början använde de sig av Vår Flotta, en av våra marschmarscher, men att bassolot var borttaget första gången så att bara efterslagskompet var kvar. Vi lugnade oss lite när vi insåg att det är en otroligt nördig sak att bli upprörd över.
Nationaldagen
TV-premiär för Arméns Musikkår 2007. Vi spenderade två dagar på Skansen för att repa med artisterna. Det är märkligt hur annorlunda Sollidenscenen ser ut på TV och hur mycket större publiken verkar när man sitter hemma i soffan. Alla som varit på plats vid Allsång på Skansen håller nog med mig. Själv fick jag stå överst i orkestern under hela sändningen, för att spela bäckar på ceremonimusiken. Majoren gav kåren instruktionen att alltid se glada ut och digga med i musiken. Det var något som vi på övre hyllan tog fasta på och shejkade loss rejält med höga handklapp och fingerknäpp. Trex2 goes TRK i rikssänd television. Det var grymt att släppa tjänsteminen och bara röja järnet.
När spektaklet på Skansen var slut blev det transport i ilfart till slottet för att spela tapto för kungen och hans gäster. Som vanligt gick kungen fram och pratade lite med Kn B efter spelningen och vi vet faktiskt vad han sa. Kapten brukar aldrig berätta vad hans majestät säger men just den här gången valde han att tala om det. Det är dock ingenting som jag kommer publicera här.
Statsbesök från Kina
Återigen grupperade vi oss på inre borgården för att ta emot förnäma gäster, den här gången hade vi sällskap av ett gäng vakter från livgardet. De stackrarna tvingade stå i solen och en efter en klev de ur ledet, alternativt leddes bort eller rent av föll ihop på plats. Vi stod som tur var i skuggan och ingen dukade under för värmen. Eftersom Kinas president är en så pass viktig person hade borggården rensats på bilar och containrar. Tack för det.
Vi fick också vara på plats för att vinka av presidenten när han åkte hem. Lägligt nog passade man på att värma upp flygplanets motorer precis när vi skulle spela. Det är konstigt att en spelning för en så pass mäktig person kan räknas till en av de mest sunkiga och meningslösa.
Kungsträdgården
En konsert som Lt R brukar kalla för rutinspelning. Högvakt på dagen, sedan ett par timmars fritid på stan innan middagen och roddningen på scenen. Ombyte och dags för konsert. Snabbt och smärtfritt.
Premiär för Arméns Musikpluton
Våra femton yrkesmusiker skickades iväg på jobb i Enköping. Kvar blev vi värnpliktiga och de sex korttidsanställada musikerna (de där jävla furirerna som Sg O brukar kalla dem för när han är på dåligt humör) och vi fick gå vår första vaktparad själva och känna på hur det kommer att bli när vi ska stå på egna ben under semestern i sommar. Tyvärr kunde vi bara göra en lite kortare konsertdel när vi kom fram till yttre borggården eftersom vi inte repat in det "lilla" figget än, men när det väl sitter på plats kommer vi vara redo att ta över världen.
I övrigt har det som sagt varit en ganska glad period. Sg T uttryckte ganska tidigt sina åsikter när det gäller öl. Man ska alltid se till att ha öl lättillgängligt för man vet aldrig när den kan behövas. I samma veva införde han en policy om att dricka minst en öl varje kväll med fint väder fram till flytten till Kungsängen. Och den är nära nu. Nästa permissionsuppställning är på Livgardet och då ska all gemensam utrustning (instrumentförråd och notarkiv) vara flyttat till Nacka och allt personligt materiel till våra logement. Ångesten ligger och ruvar. Vi har ju vant oss vid vårt lyxiga liv med eget rum och staden runt hörnet. Nu ska vi deporteras ut i buschen. Nästa period kommer med andra ord att bli tuff. Vi ska lämna vårt hem och trycka ner alldeles för mycket saker i alldeles för små väskor samtidigt som vi måste passa på att utnyttja den sista tiden i guldläge till max. Det blir nog en del sena kvällar.
Ska jag vara ärlig har jag faktiskt lite dålig koll på när den här perioden egentligen började och vad vi har hunnit med, det som hände i början känns redan väldigt långt borta. För guldfisken är det inte lätt att komma ihåg vad som inträffade i slutet av maj. Inte för mig heller. Men jag har i alla fall några korta glimtar jag kan dela med mig av.
Audienser
När ambassadörer kommer för att arbeta i Sverige har de med sig ett papper undertecknat av statschefen i hemlandet. Samma papper ska vår egen kung skriva under innnan det blir fritt fram att börja jobba och denna lilla ceremoni genomförs vid en audiens. Ambassadören kommer farande med häst och vagn samtidigt som en trumpetare rider före och spelar signaler hela vägen. Inne på inre borggården möts han eller hon av en musikkår (vi) och får sedan gå in i slottet där vägen kantas av ännu mer musik. Droskan åker iväg för att hämta nästa ambassadör och musikkåren får ledigt i tjugo minuter innan ambassadören kommer ut igen. Avtransport sker i fin bil och precis därefter kommer nästa gäst.
Ett ganska skönt sätt att spendera en förmiddag på. Mest lökning inne på slottet. Det som var mest spännade i pauserna var att försöka röra sig så tyst som möjligt - att smyga med klackjärn är inte alltid det lättaste. Hur ser det då ut på inre borggården? Jo, det står diverse fula bilar parkerade där, målarfirmor och annat tjafs och en grön sopcontainer i ena hörnet. Kungens egen trashiga bakgård.
Kartongspelning på Herrängens marknad
Att spela kartongmusik är vad vi gilla allra bäst... eller.. kanske inte. En fördel är ju att alla avbytare kan vara med, utom Nissa som majoren utsåg till den tredje bäckslagaren. Istället fick jag agera mikrofonstativ, springa runt med mikrofonen och sätta på den när Mj J vill säga något till publiken och sedan slå av den igen. Det finns alltid något skitjobb att göra.
Högvakter
Vaktaraderna duggar tätt nu och jag tror att vi hann med sex stycken den här vändan. Vi har beslutat att dedikera varje högvakt till en musiksoldat och hela första grupp har nu fått sina. Min var otroligt blåsig och skakade om kåren ordentligt (jag behöver väl knappast tala om att vi alltid försöker hitta likheter mellan paraden och personen som den tillägnas). Dagen till ära hade vi heller inte någon pinnpojke så alla noter som slet sig fick flyga fritt genom Stockholm.Tur i oturen kanske eftersom den stackare som gått sist hade fått ett väldigt sjå att samla ihop allting, nu lämpade vi istället över jobbet på notmaskarna som fick ställa sig vid kopiatorn.
De senate fyra paraderna har vi gått med ett marint förband och därför har vi utgått från Skeppsholmen, vilket betyder en längre promenad. Att det dessutom blev äckligt varmt gjorde ju inte saken bättre direkt. Vid det första tillfället lämnade jag ifrån mig min plats i figget till en av mina bäckkollegor och gjorde istället debut som pinnpojke. När vi väl utrustat oss med två mobbade stackare som gick längst bak för att samla upp tappade föremål så verkade alla hålla stenhårt i sina saker. Däremot lyckades någon trampa Sg T så att hela klacken lossnade. Tyvärr missade vi den, en svart klack finns inte bland de objekt man spanar efter på asfalten.
Hinderbanan
Jag vet att jag var inne på den här övningen redan i förra blogginlägget. Sg T var fortfarande helt övertygad om att ingen skulle skada sig. Vi skulle ju ta det lugnt och göra allt på rätt sätt. Just det, jag undrar om han ens lyckades lura sig själv. Jag har fortfarande blåmärken kvar, även om de inte ens är i närheten av den färg de hade från början. För intresserade läsare kan jag tala om att rätt sätt för det mesta är att ta sig över hindret - min taktik gick snarare ut på att springra rakt in i det först för att se om det kanske skulle flytta sig. Det gjorde de inte. Själva hindren går ganska mycket ut på att hoppa över och krypa under bommar, men också att gå balansgång, springa uppför en ramp och sedan hoppa två meter ner till marken (tänkt dig sen att du står upp så blir det lite högre ändå), klättra uppför en vägg (halva plutonen ägnade sig ått walling istället - karuchi!) hoppa ner i en grop och sedan klättra upp igen samt att ta sig förbi köräcken a lá Liseberg.
Jag kan ju säga att skadorna inte stannade vid blåmärken. Lt K, som ju avskyr bollsporter, samtalade lite med några soldater utanför sjuksyterns mottagning:
-Vad har du gjort då?
-Hinderbanan, löjtnant.
-INNEBANDY!?
-Nej, nej, hinderbana!
-Jaha, ja, då är det okej.
RUM-festivalen
Jag verkar aldrig slippa ifrån spektaklet. Men jag vet ju från mina år som deltagare att AMK-konserterna (stadsparken 03 och premiärkonsert i konserthuset 05) varit något av festivalernas höjdpunkter, i alla fall för mig. Vi började dagen med en mördande parad och gick figget på en parkering med en mycket strategiskt placerad p-automat, fortsatte sedan med lite fritid och sedan blev några av oss engagerade som instant inspirators. Vi skulle hjälpa kidsen att spela bättre var förklaringen vi fick. Aha, då vet jag precis vad som väntar. Chansen att det skulle trilla in en oboist var såklart minimal, och jag hade inget att oroa mig för. Efter en timme gav vi upp och gick därifrån. På en timme hiner man få i sig en del godis.
På kvällen hade vi konsert i stadsparken med solen i ögonen. Jag vet inte vad jag ska säga om den mer än att den var ganska lång och att vi var trötta när vi åkte hem. I bussen kollade vi på Fyra nyanser av brunt och det blev livat värre när vi insåg att alldeles i början använde de sig av Vår Flotta, en av våra marschmarscher, men att bassolot var borttaget första gången så att bara efterslagskompet var kvar. Vi lugnade oss lite när vi insåg att det är en otroligt nördig sak att bli upprörd över.
Nationaldagen
TV-premiär för Arméns Musikkår 2007. Vi spenderade två dagar på Skansen för att repa med artisterna. Det är märkligt hur annorlunda Sollidenscenen ser ut på TV och hur mycket större publiken verkar när man sitter hemma i soffan. Alla som varit på plats vid Allsång på Skansen håller nog med mig. Själv fick jag stå överst i orkestern under hela sändningen, för att spela bäckar på ceremonimusiken. Majoren gav kåren instruktionen att alltid se glada ut och digga med i musiken. Det var något som vi på övre hyllan tog fasta på och shejkade loss rejält med höga handklapp och fingerknäpp. Trex2 goes TRK i rikssänd television. Det var grymt att släppa tjänsteminen och bara röja järnet.
När spektaklet på Skansen var slut blev det transport i ilfart till slottet för att spela tapto för kungen och hans gäster. Som vanligt gick kungen fram och pratade lite med Kn B efter spelningen och vi vet faktiskt vad han sa. Kapten brukar aldrig berätta vad hans majestät säger men just den här gången valde han att tala om det. Det är dock ingenting som jag kommer publicera här.
Statsbesök från Kina
Återigen grupperade vi oss på inre borgården för att ta emot förnäma gäster, den här gången hade vi sällskap av ett gäng vakter från livgardet. De stackrarna tvingade stå i solen och en efter en klev de ur ledet, alternativt leddes bort eller rent av föll ihop på plats. Vi stod som tur var i skuggan och ingen dukade under för värmen. Eftersom Kinas president är en så pass viktig person hade borggården rensats på bilar och containrar. Tack för det.
Vi fick också vara på plats för att vinka av presidenten när han åkte hem. Lägligt nog passade man på att värma upp flygplanets motorer precis när vi skulle spela. Det är konstigt att en spelning för en så pass mäktig person kan räknas till en av de mest sunkiga och meningslösa.
Kungsträdgården
En konsert som Lt R brukar kalla för rutinspelning. Högvakt på dagen, sedan ett par timmars fritid på stan innan middagen och roddningen på scenen. Ombyte och dags för konsert. Snabbt och smärtfritt.
Premiär för Arméns Musikpluton
Våra femton yrkesmusiker skickades iväg på jobb i Enköping. Kvar blev vi värnpliktiga och de sex korttidsanställada musikerna (de där jävla furirerna som Sg O brukar kalla dem för när han är på dåligt humör) och vi fick gå vår första vaktparad själva och känna på hur det kommer att bli när vi ska stå på egna ben under semestern i sommar. Tyvärr kunde vi bara göra en lite kortare konsertdel när vi kom fram till yttre borggården eftersom vi inte repat in det "lilla" figget än, men när det väl sitter på plats kommer vi vara redo att ta över världen.
I övrigt har det som sagt varit en ganska glad period. Sg T uttryckte ganska tidigt sina åsikter när det gäller öl. Man ska alltid se till att ha öl lättillgängligt för man vet aldrig när den kan behövas. I samma veva införde han en policy om att dricka minst en öl varje kväll med fint väder fram till flytten till Kungsängen. Och den är nära nu. Nästa permissionsuppställning är på Livgardet och då ska all gemensam utrustning (instrumentförråd och notarkiv) vara flyttat till Nacka och allt personligt materiel till våra logement. Ångesten ligger och ruvar. Vi har ju vant oss vid vårt lyxiga liv med eget rum och staden runt hörnet. Nu ska vi deporteras ut i buschen. Nästa period kommer med andra ord att bli tuff. Vi ska lämna vårt hem och trycka ner alldeles för mycket saker i alldeles för små väskor samtidigt som vi måste passa på att utnyttja den sista tiden i guldläge till max. Det blir nog en del sena kvällar.