Josefin

Nog för att jag tyckte att den här bloggen var en väldigt fin födelsedagspresent, men den blir nog överglänst av startpaketet för smyckestillverkning som min mamma beställt åt mig.
Mina damer och herrar, en ny designer är född. Hittills har jag producerat ett halsband och ett armband, som fungerar utmärkt tillsammans.  Det står dessutom flera bra idéer på kö som bara vill ut på wiren. När jag känner mig mogen ska jag se mig om efter nya färger och andra roliga pärlor, men det som finns i låden duger alldeles utmärkt just nu.

Den här veckan har mest präglats av en betungande förkylning. I onsdags var det som värst och jag stapplade mig igenom ett fyratimmarspass på donken. Som tur var slapp jag kassan efter ett tag och fick istället springa runt och ta rätt på kvarlämnade brickor och tömma sopor ute i lobbyn. Det var med andra ord bara att slå på autopiloten för städning, men visst var det lite jobbigt att febersvettig släpa sopsäckarna förbi personalrummet och se de andra som satt och spelade kort denna förhållendevis lugna dag. Det var också någon gång under den här dagen som veckans mest tillintetgörande replik föll över mig. På väg tillbaka från en av mina turer ut till lastkajen passade jag på att spana in skurmaskinen lite snabbt. Skulle bara kolla av hur man laddar den, fäller ner och sätter på rondeller och sug och annat som kan vara bra att veta inför framtiden. Jag blev dessvärre inte så mycket klokare eftersom det går väldigt snabbt att passera den röda tingesten.  Hursomhelst mötte jag Mats som tydligen såg sig tvingad att förtydliga: "Det där är en skurmaskin."
Nähä... det hade jag aldrig kunnat gissa. Mitt städarjag ville dra till med "Ja, det är ett mycket fint Hakomaticexemplar och det skulle vara spännade att köra den." men istället blev det bara  "Ja, jag vet att det är en skurmaskin." Något förnärmad skyndade jag mig vidare för att fortsätta städa.
Idag hamnade jag mitt i ett gäng tjejer som uppenbarligen var på introduktion. När deras utbildning startar nästa vecka är jag inte längre nyast på de enda arbetsplats i Borlänge där man utan att blinka ställer sig och ropar "HB TACK!" under näsan på chefen.

För att återknyta lite till det där med blodgivning som jag var inne på i förra inlägget så har jag gjort lite research angående gulsot. Den gulsot som hindrar en från att bli blodgivare är orsakad av antingen hepatit B- eller C-virus. Hepatit A kan man bli av med. Både B och C har en inkubationstid på någon vecka eller två. Den gulsot som många för tidigt födda barn drabbas av strax efter födseln beror på att man fötts med för mycket röda blodkroppar och därför klarar inte levern av att bryta ner allt hemoglobin. Så vitt jag kan förstå beror inte det på något virus och därmed borde jag kunna bli blodgivare! Hurra för mig!
Då finns det bara en fråga kvar. Ska Anna eller Elin få värvningspresenten?
Jag tror jag skriver den på Anna som en morot för att komma hem från Australien, i alla fall på besök.
Det kommer att bli tyst utan dig...