On Tour
Det har övats och repeterats sedan januari och till slut blev det så dags för premiär. Med otroligt välpressade uniformer och blanka skor packade AMK 07 in sig i bussarna för att åka på sin första turné. Tillsammans med trumkåren drog vi först in i Linköping för att sedan fortsätta till Västerås och Örebro. Att packa sina väskor för en resa med Arméns Musikkår är både jättelätt och superläskigt. Allting MÅSTE komma med. Instrumenttillbehör, noter, vithandskar, hängslen, underkragen, tandborste, hårnålar, klädborste, videokamera, slipsnål... Men å andra sidan står det i ordern precis vads som ska medföras och i vilken väska. Noter, vithandskar och vattenflaska tillsammans med lågskorna i persedelpåsen. M/ä och M/87 i klädgarderob hängandes längst bak i bussen. T-shirts, fältskjortor, civila kläder och allt annat i trosspackningen som verkligen passar perfekt att stuva in i lastutrymmet. Tänk alla andra bussinlastningar som jag bevittnat med en salig blandning av hårda och mjuka väskor i alla möjliga storlekar. Man ska inte förakta försvarets utrustning.
I Linköping fick vi bo på logement igen för första gången sedan januari. Jag konstaterade att jag fick en våningssäng för mig själv och började göra mig hemmastadd i underslafen. Detta visade sig tyvärr stört omöjligt så jag flyttade upp en våning för att kunna sträcka sängen på det sätt som jag vande mig vid under min första lumparvecka. Vi kunde snabbt konstatera att sängarna på Malmen inte gnisslar alls och när vi flyttar tillbaka till Livgardet måste vi undersöka saken närmare för där vågade man knappt vända på sig.
Redan första kvällen inträffade den första olyckan - en kille i trumkåren slog huvudet i en ventilationsanordning i taket när de byggde en pyramid av sängarna. Blod och transport till sjukhus för omplåstring. De tror inte att ärret blir så stort.
Premiärdagen var en dag av ångest. Jag var nog rädd för allt. Vi sprang fram och tillbaka mellan bussen och logen som små myror, uppför trappor och genom korridorer. I väntan på att packgruppen roddade scenen satt vi andra och putsade skor - tänk om de inte skulle gå igenom visitationen? På eftermiddagen repade vi hela konsertprogrammet rakt igenom. All musik och entré med armpendling och ryck och kask med plym på slagverkarna. Hur man står och går och sitter. Allt ska vara perfekt. Ve den som gör fel...
När konserten dragit igång och trumkåren rockat sig igenom första halvan blev det ett frenetiskt arbete i pausen. Stolar och notställ fram, utplacering av noter, oboerör och inte minst, min oboe. Ut i kulisserna på med handskar och kask, greppa beckar och tåga in efter trumslagarna. Eftersom jag är kortast av trexarna såg jag inte ansiktet på någon av de andra, men jag slapp också se publiken. Skärmen långt ner i pannan och fullt ös, hur ska folk veta vem som är vem av oss när knappt mina egna föräldrar kände igen mig? Jag börjar dock misstänka att jag kommer få problem med att se kaptenens stavtecken i sommar. I vanliga fall vill man ju att de ska vara så höga som möjligt men nu vete katten alltså, om jag inte ens ser huvudet på den som är framför, hur ska jag då kunna se vad som händer ovanför det? Tuttitrummorna får räkna med sällskap i inslagen av ett vilset bäckmongo som inte fattade att mellanmarschen slogs av...
Hur som helst, vi tog oss igenom den första konserten, trots att vår pukslagare slängde iväg en klubba på publiken under sitt stora paradnummer och fick fortsätta med endast en klubba, och trots att jag och min kollega faktiskt höll på att tappa en varsin bäck samtidigt i inledningsmarschen. När det hela var över var jag i ett gigantiskt efter-konsert-lyckorus. Det var längesedan jag var så nervös innan en konsert och så upprymd efteråt. Jag har saknat det.
När vi vaknade nästa morgon spred sig nyheten om nästa missöde: en av våra bussar stod med dörrar och luckor öppna och med huvudströmmen på hela natten. Vad händer då? Jo, batteriet tar slut och busschauffören svär och grymtar lite innan han plockar fram startkablarna och tar hjälp av buss nr 2 för att komma igång igen. Ingen större skada skedd, hjulen rullar vidare mot Västerås för nästa uppdrag. Den värsta nervositeten har släppt nu och jag vågar mig tillochmed ut i publiken för att se och höra trumkåren innan vår avdelning. Det är fascinerande att Kn T står ut med att digga samma låtar år efter år. Det ryktas i alla fall att nästa kull ska byta till ett nytt fig. Vår del av konserten avlöper utan allvarligare incidenter och natten spenderas på ett högklassigt vandrarhem vars frukost faktiskt var strået vassare än Karlbergs.
Den sista konsertdagen börjar faktiskt vissa rutiner etableras - packa ur bussen, putsa skor, rodda på scenen, rigga kameran, pressa uniformen och samtidigt digga med i "Eloise" när TRK repar. Dagen till ära har jag åkt på en förkylning som sänker humöret så mycket att YM T undrar om det har hänt nåt allvarligt. Innan vi går på scenen lovar hon att hon ska lyfta mig och jag tvivlar inte en sekund på det. Det är allt eller inget som gäller även om febern gör det hetare än vanligt under uniformen. När applåderna dött ut och vi befinner oss i säkerhet backstage tilldelas jag och de värnpliktiga flöjtisterna en varsin guldmedalj av våra instruktörer för veckans insatser.
Den här natten bor vi på ett gammmalt regemente som blivit omgjort till vandrarhem. Och jag har faktiskt bott där förut - under RUM-festivalen 2005 - tillochmed i exakt samma rum som nu. Jag som egentligen borde sova gott och länge sitter istället uppe sent och pratar med delar av trumkåren. De känner varandra otroligt väl, och det beror inte bara på att de legat innne längre än oss, de har bott på logement hela tiden medan vi enkelt kan stänga in oss på våra rum. De berättar om ett otal nattliga upptåg och bus med förra årets AMK. Tyvärr kommer vi inte att bo tillsammans på Livgardet innan de muckar så de kan inte föra vidare traditionerna till oss, men vi kan nog hitta på egna med de stackare som kommer i slutet av juli...
När vi kommer tillbak till slottet vårdar vi vår utrustning och packar upp. Under resten av perioden övar vi mera MX, sista figmarschen delas ut och totalt kaos utbryter första gången när AMK 07 försöker göra en krysskörning. Vi hinner också klara av vår första medaljceremoni för soldater som just kommit hem från Afghanistan. Jag har inte så mycket att säga om det mer än att alla snörde på sig sina damasker åt rätt håll (snörningen utåt) och att musiksoldaten Nissa faktiskt har bevisat för sig själv att en grym tjänstemin är både användbart och långt ifrån ouppnåeligt.
Det som väntar de kommande två veckorna är ytterligare en ceremonispelning, en spelning på Scania (truckdriver of the year - en klassisk sponsorspelning) och Hans Majestät Konungens födelsedag - med allt vad det innebär av puts och studs och hysteri tills vi alla får magsår.
I Linköping fick vi bo på logement igen för första gången sedan januari. Jag konstaterade att jag fick en våningssäng för mig själv och började göra mig hemmastadd i underslafen. Detta visade sig tyvärr stört omöjligt så jag flyttade upp en våning för att kunna sträcka sängen på det sätt som jag vande mig vid under min första lumparvecka. Vi kunde snabbt konstatera att sängarna på Malmen inte gnisslar alls och när vi flyttar tillbaka till Livgardet måste vi undersöka saken närmare för där vågade man knappt vända på sig.
Redan första kvällen inträffade den första olyckan - en kille i trumkåren slog huvudet i en ventilationsanordning i taket när de byggde en pyramid av sängarna. Blod och transport till sjukhus för omplåstring. De tror inte att ärret blir så stort.
Premiärdagen var en dag av ångest. Jag var nog rädd för allt. Vi sprang fram och tillbaka mellan bussen och logen som små myror, uppför trappor och genom korridorer. I väntan på att packgruppen roddade scenen satt vi andra och putsade skor - tänk om de inte skulle gå igenom visitationen? På eftermiddagen repade vi hela konsertprogrammet rakt igenom. All musik och entré med armpendling och ryck och kask med plym på slagverkarna. Hur man står och går och sitter. Allt ska vara perfekt. Ve den som gör fel...
När konserten dragit igång och trumkåren rockat sig igenom första halvan blev det ett frenetiskt arbete i pausen. Stolar och notställ fram, utplacering av noter, oboerör och inte minst, min oboe. Ut i kulisserna på med handskar och kask, greppa beckar och tåga in efter trumslagarna. Eftersom jag är kortast av trexarna såg jag inte ansiktet på någon av de andra, men jag slapp också se publiken. Skärmen långt ner i pannan och fullt ös, hur ska folk veta vem som är vem av oss när knappt mina egna föräldrar kände igen mig? Jag börjar dock misstänka att jag kommer få problem med att se kaptenens stavtecken i sommar. I vanliga fall vill man ju att de ska vara så höga som möjligt men nu vete katten alltså, om jag inte ens ser huvudet på den som är framför, hur ska jag då kunna se vad som händer ovanför det? Tuttitrummorna får räkna med sällskap i inslagen av ett vilset bäckmongo som inte fattade att mellanmarschen slogs av...
Hur som helst, vi tog oss igenom den första konserten, trots att vår pukslagare slängde iväg en klubba på publiken under sitt stora paradnummer och fick fortsätta med endast en klubba, och trots att jag och min kollega faktiskt höll på att tappa en varsin bäck samtidigt i inledningsmarschen. När det hela var över var jag i ett gigantiskt efter-konsert-lyckorus. Det var längesedan jag var så nervös innan en konsert och så upprymd efteråt. Jag har saknat det.
När vi vaknade nästa morgon spred sig nyheten om nästa missöde: en av våra bussar stod med dörrar och luckor öppna och med huvudströmmen på hela natten. Vad händer då? Jo, batteriet tar slut och busschauffören svär och grymtar lite innan han plockar fram startkablarna och tar hjälp av buss nr 2 för att komma igång igen. Ingen större skada skedd, hjulen rullar vidare mot Västerås för nästa uppdrag. Den värsta nervositeten har släppt nu och jag vågar mig tillochmed ut i publiken för att se och höra trumkåren innan vår avdelning. Det är fascinerande att Kn T står ut med att digga samma låtar år efter år. Det ryktas i alla fall att nästa kull ska byta till ett nytt fig. Vår del av konserten avlöper utan allvarligare incidenter och natten spenderas på ett högklassigt vandrarhem vars frukost faktiskt var strået vassare än Karlbergs.
Den sista konsertdagen börjar faktiskt vissa rutiner etableras - packa ur bussen, putsa skor, rodda på scenen, rigga kameran, pressa uniformen och samtidigt digga med i "Eloise" när TRK repar. Dagen till ära har jag åkt på en förkylning som sänker humöret så mycket att YM T undrar om det har hänt nåt allvarligt. Innan vi går på scenen lovar hon att hon ska lyfta mig och jag tvivlar inte en sekund på det. Det är allt eller inget som gäller även om febern gör det hetare än vanligt under uniformen. När applåderna dött ut och vi befinner oss i säkerhet backstage tilldelas jag och de värnpliktiga flöjtisterna en varsin guldmedalj av våra instruktörer för veckans insatser.
Den här natten bor vi på ett gammmalt regemente som blivit omgjort till vandrarhem. Och jag har faktiskt bott där förut - under RUM-festivalen 2005 - tillochmed i exakt samma rum som nu. Jag som egentligen borde sova gott och länge sitter istället uppe sent och pratar med delar av trumkåren. De känner varandra otroligt väl, och det beror inte bara på att de legat innne längre än oss, de har bott på logement hela tiden medan vi enkelt kan stänga in oss på våra rum. De berättar om ett otal nattliga upptåg och bus med förra årets AMK. Tyvärr kommer vi inte att bo tillsammans på Livgardet innan de muckar så de kan inte föra vidare traditionerna till oss, men vi kan nog hitta på egna med de stackare som kommer i slutet av juli...
När vi kommer tillbak till slottet vårdar vi vår utrustning och packar upp. Under resten av perioden övar vi mera MX, sista figmarschen delas ut och totalt kaos utbryter första gången när AMK 07 försöker göra en krysskörning. Vi hinner också klara av vår första medaljceremoni för soldater som just kommit hem från Afghanistan. Jag har inte så mycket att säga om det mer än att alla snörde på sig sina damasker åt rätt håll (snörningen utåt) och att musiksoldaten Nissa faktiskt har bevisat för sig själv att en grym tjänstemin är både användbart och långt ifrån ouppnåeligt.
Det som väntar de kommande två veckorna är ytterligare en ceremonispelning, en spelning på Scania (truckdriver of the year - en klassisk sponsorspelning) och Hans Majestät Konungens födelsedag - med allt vad det innebär av puts och studs och hysteri tills vi alla får magsår.
Kommentarer
Trackback