Josefin

Våra fridfulla dagar på gardet är över. Ett helt gäng nya soldater befolkar de tidigare tomma kasernerna. Iförda motoroverall syns de på varje gräsplätt i full färd med att sortera utrustning och öva anmälan på befälsrum. Hur påverkar detta vårt dagliga liv? Det blir trångt i matsalen. Köerna brukar inte vara något problem, det är däremot svårare att få sittplats och matsalspersonalen blir mer stressade och lite grinigare. En annan stor förändring är att vi fått korridorssällskap av TRK. Gröna muppar som också vill vara med och trängas i dagrummet. Under sin andra lumparnatt fick de veta att de levde... Det ryktas också om en inryckande utlandsstyrka som ska ta våningen under vår i besittning.

Skarpa uppdrag
Vi har under den gågna perioden klarat av fem vaktparader, en kort spelning i Berzelii park för John Ericsson-sällskapet (fråga mig inte varför) och en medaljeringsceremoni för hemroterande soldater som tjänstgjort i Kosovo. Den sistnämnda blev vi tilldelade 48 timmar innan den skulle genomföras och konsekvensen blev att vi fick en dag till i tjänst istället för att få åka hem. Lagom roligt.

Catfight i bäcksektionen
Ibland måste man improvisera även i Arméns Musikkår. Det är nämligen inte alltid det blir som man har tänkt sig och då kan man bli tvungen att ta till våld. Under en av våra högvakter inträffade en liten incident som bara berodde på bristande kommunikation. Jag och Bäckmongo B hade inte kommit överens om vem som skulle vara hi-hat på borggården så vi tänkte båda att det var bäst att gå till virveltrumman. När jag rundat den skrymmande och skymmande bastrumman upptäcker jag att det redan står ett par skor där jag hade tänkt parkera. Jag inser att jag har tre alternativ:
1. Göra helt om och gå tillbaka samma väg som jag kom.
2. Gå vänster vid bastrumman och gå bakom honom till min plats.
3. Se till att flytta på Krp S som uppenbarligen har ställt sig fel.
Det dröjde inte länge innan jag förkastat de första två alternativen och placerat en stadig knuff i sidan på min konkurrent/kollega som tvingas vingla tillbaka till sin kolonn och kämpa tappert för att bibehålla tjänsteminen.

Grupp ett lider nederlag...
Ända sedan den första kårplanen kom ut i januari har det varit tva dagras fys inplanerade i juli. Jag har hela tiden föreställt mig att vi skulle utsättas för någon slags militär triathlon eller något annat skräckninjagande. Men som vanligt vet Sg O precis vad han gör. Den första dagen inleds med stafetter på en 350 m lång löparbana. Första gubben springer sex varv, nästa fem osv. Vi kommer överlägset sist vid båda försöken. Vår andra brakförlust kommer dagen efter när vi ägnar oss åt lite lättare orientering på området. Stjärnorientering i lag upplagd som en stafett kan man säga så att alla orienterare förstår. Vi skickar iväg vår siste man ungefär samtidigt som de första två lagen går i mål.

...och triumferar
Redan första dagen på perioden får grupp ett något att leva på resten av veckan. Vi tog frivilligt på oss att byta städområde med fjärde grupp vilket ger oss ansvar för toaletter och duschar i stället för korridoren. Detta ledde till att våtutrymmet kunde hålla öppet minst tio minuter längre på morgonen. Dessutom lyckades de inte bli klara med korridoren i tid. Veckan innan hade de gnällt på oss för att golvet fortfarande var fuktigt när det var dags för BRAK och de tyckte att vi kunde börja tidigare eller ta den delen först så den hann torka. Första morgonen med grupp fyra vid moppskaften var det visserligen torrt i den ände av korridoren där vi brukar hålla till men det berodde bara på att de inte hunnit dit än... Den andra dagen frågade de om det verkligen var meningen att de skulle ta hela korridoren, för det är ju jäääättemycket golv.
Även om vi för det mesta är dåliga på fysiska utmaningar i min grupp så lyckades vi komma först i mål när alla skulle traska milen. Varje soldat packade en lättare stridspackning och i gruppen bar man en vattendunk på en bår. Vi fick en och en halv timme på oss. Eländet började redan innan avfärd. Vår bår visade sig vara trasig och gick inte att säkra i ihopsatt läge. Den första kilometern gick den söder säkert fem gånger så att vi fick stanna och sätta ihop den igen. Sedan gav den upp. Vi försökte packa dunken i en av ryggsäckarna men fick sedan bära den på en halv bår. Vid det här laget var de andra långt före oss och vi kom fram till ett vägskäl där vi inte visste åt vilket håll vi skulle gå. Tack vare att en av oss tittat på kartan innan avfärd lyckades vi välja rätt och fick snart syn på de gröna markeringarna igen. Resten av turen präglades av kämpandet med båren och av att skyltningen var så dålig. Med en kilometer kvar var vi redan en kvart försenade och vi kunde se vår Volvo komma farande för att möta oss. Då gick båren sönder helt. Volvon stannade och vi kände oss dumma och väntade oss en grining Sg O. Istället är det fyra musiksoldater som undrar om de andra grupperna är lång efter. Efter? Med nya krafter bär de starkaste den 25 kilo tunga dunken tillbaka till återsamlingsplatsen där vi sitter och äter rulltårta ett tag innan de andra grupperna återvänder från sin lilla vilseutflykt.