Josefin

Så har vi då klarat av en av höjdpunkterna under vår värnplikt: turnén till Ystad. Vi har åkt buss, blivit myggbitna och varit griniga som aldrig förr. Men det har också varit alldeles, alldeles underbart.

Måndag
Resan genom Sverige startar. Många av de som bor i Skåne har valt att stanna hemma och ansluta direkt på P7, Revingehed. Vi andra har därför inga som helst problem med att det är trångt i bussen, vi kan vräka ut oss som vi vill. Vi kommer fram lite senare än beräknat, byter om till civila kläder och sitter upp i bussarna igen för avtransport till packgruppchefens hem i Illstorp. Där har Marschförsvarscentrum dukat upp till en redig fest. Mingel med välkomstdrink, grillad kalkon, pastasallad, efterrätt och lokal Illstorparnubbe med tillhörande eget sånghäfte. Alla medlemmar i musikkåren tilldelas Marschförsvarscentrums förtjänstmedalj för våra insatser för militärmusiken. Sg O och YM B som snart slutar sina tjänster hos oss tackas av. Det är med tungt hjärta vi släpper iväg dem.

Tisdag
Dags att se arenan för första gången. Vi får en timme till att repetera inmarsch och vårt eget framträdande på den dammigaste grusplan mina mx-kängor någonsin råkat ut för. När vi går därifrån skulle man kunna tro att jag råkat få med mig fel skor från förrådet och på så sätt blivit utrustad med ökenkängan. Så är dock inte fallet och en snabb kontakt med en vattenkran avhjälper problemet.
Större delen av eftermiddagen ägnas åt puts och annat nödvändigt ute på Revingehed innan det på kvällen blir dags för en liten invigningsceremoni med alla deltagare ute på ett övningsfält bakom vår kasern. Jag kan ju inte påstå att det var en stor publik som lyckats hitta in genom grindarna. Vi får helt enkelt stå i grässluttningen och, ja just det... stå. Stå genom ett långt välkomsttal där översten minsann lyckas klämma in lite skryt om Nordic Battlegroup och regementets enorma övningsområden. Dessutom ska det ju såklart paraderas för fanan och så ska varje deltagande orkester spela ett eget stycke. Solen går ner och alla som någon gång vistats utomhus i Sverige vid solnedgången vet att då får de ettrigaste myggorna en extra kick. Jag som har ett par gigantiska grytlock fästade vid händerna kan ju inte ens drömma om att göra något åt de surrande varelser som sätter sig i amsiktet, letar rätt på den perfekta platsen och sticker till. Men en musiksoldat har nerver av stål så fort paraduniformen sitter på.

Onsdag
Inget tattoo utan en officiell invigning. Vi går en kort parad för att sedan genomföra en liten ceremoni med hissning av alla deltagande nationers fanor samtidigt som alla kårer får en kort presentation.
Efter spelningen blir det ett hetsigt ombyte i en buss som redan rullar mot lunchstället. Vi äter på tjugo minuter för att skynda oss tillbaka till arenan där det drar ihop sig till repetition av det gemensamma programmet i tattoofinalen. Väl på plats i gruset igen blir vi stående i en halvtimme på kårformering innan arbetet drar igång. Det blir en utdragen historia med omtagningar av in- och utmarscher så att alla ska komma till rätt plats. Ett tag vill kapten införa ett nytt moment för vår del: spegelvänd genomgång. Det går dock totalt på röven och någon påpekar att det inte är lämpligt att de sista musikkåren vänder ryggen åt honnörsläktaren. Istället delar vi oss på mitten och skickar tre kolonner ut genom högra ingången och tre genom den vänstra.
På kvällen startar tattoot på allvar med den första riktiga föreställningen. Det går lite sådär för oss med det är ändå en härlig känsla i bussen på väg hem till P7.

Torsdag
Eftersom majoren lyckats bli sjuk genomför vi en sittande konsert med en gästdirigent. Vi har jobbat litegrann med honom tidigare eftersom han var en av ledarna vid sommarmusikskolan. Vi ger oss själva ett godkänt betyg.
Fast besluten om att kvällens uppvisning ska gå bättre än premiären genomför Kn B ytterligare en arenaträning. Och visst ger den resultat. Jag kan nog inte beskriva känslan när 48 taggade musiker står bakom portarna och hör franska främlingslegionens musikkår genom högtalarna. Saftblandaren går från rött, till gult, till grönt samtidigt som portarna öppnas och så att den rökfyllda gången syns och kapten rappar i Avdelning Framåt Marsch. Södermanlands regementes marsch drar igång och världen utanför existerar inte längre.

Fredag
Vi får en välbehövlig sovmorgon (som av någon anledning tycks ätas upp av det nattliga livet på förläggningen) innan vi äter lunch och går en parad genom Ystad. Lt L och Lt K är båda helt till sig och kan inte släppa det faktum att det är en massparad på gång.
Efter kvällens tattooföreställning transporteras vi direkt till hamnen för att tillsammans med norrmännen genomföra en fyrverkerikonsert. Vi står uppställda med varannann kolonn svenskar och varannann norrmän. Jag som var avbytare den här kvällen kan intyga att fyrverkerierna på Festival Salute där hemma är ett gäng strån vassare. När vi äntligen kommer hem, vid två på natten, har ingen någon som helst fundering på att besöka mässen för att ta en öl. Vi slocknar som små änglar.

Lördag
På dagen genomför vi en avslutande parad genom centrum. Jag tror det är första gången vi paraderar en längre sträcka med plym. Alla kårer samlas på torget utanför Rådhuset där de presenteras, spelar några stycken tllsammans och sedan avmarscherar igen. När vi kommer tillbaka till bussarna bjuder Arméns Fältbageri på wienerbröd som vi njter av när vi lyssnar till yrkesmusikernas oktett som spelar i parken.
På kvällen genomför vi den sista föreställningen i Ystad. Jag är avbytare ikväll och ska gå in och ta över bäckarna i finaldelen så att YM T kan hämta sin oboe för att spela solo i Anthem. Musikerna i norska gardet blir lite konfunderade när AMK går in och det står kvar en stackare helt själv. Jag planerade att göra en kupp och låtsas att jag glömt något och sedan bli förtvivlad över att jag missade inmarschen, men jag struntade i det. Trots att vårt eget framträdande tydligen inte gick så bra blir det ändå en hejdundrande efterfest. Det som siter hårdast på näthinnan är ett gäng fransoser som inte talar ett ord engelska och en överförfriskad dansk iförd rutig kilt.

Söndag
Gränsen mellan lördag och söndag är lite flytande men efter städning och visitation av logementen kan alla som ska med bussarna sitta upp och göra sig hemmastadda. I första tropp är vi sex stycken från början, men två kliver av i Värnamo. När vi når Livgardet sitter fyra musiksoldater, Lt K och Sg K ensamma i bussen. Andra tropp kommer fram en timme senare eftersom deras buss fick vända och hjälpa packgruppen att tanka. Jag kan tro att Sg E förbannar sig själv och beslutet att byta buss i Brunnstorp eftersom de såg på bättre filmer i tvåan...
Nåväl, jag tror att alla kom hem tryggt och säkert till slut och vi kommer garanterat minnas veckan i Ystad som en av årets höjdpunkter.