Josefin

Den här veckan fick inte direkt någon flygande start för min del. När jag kom inramlande i kasernen vid elvatiden på söndagskvällen tvingades jag erkänna för mig själv att jag lämnat skåpsnycklarna hemma i Borlänge. Det blev alltså civila kläder till frukosten och en hel del väntan i korridoren utanför plutonchefernas korridor för att komma åt kuvertet med reservnycklarna. Med en kvart kvar till uppställning fick jag till slut ut min nyckel och kunde bege mig tillbaka till logementet för klädbyte och håruppsättning. Det var en klen tröst att veta att det var första gången det hände i år. Inte ens vår bastrumslagare som brukar lyckas glömma eller slarva bort det mesta har behövt hämta ut sin reservnyckel. Hur som helst så lyckades jag få med både mig själv och all min utrustning ombord på bussen som tog oss till replokalen i Sickla.

Jag tror att alla gamla musiksoldater håller med mig om att det känns lite märkligt att kliva in i repsalen, bläddra igenom repertoaren och veta att det här är det sista vi kommer göra tillsammans. I somras när vi var mitt innne i högvaktssäsongen trodde jag inte ens att det någonsin skulle kunna bli vinter igen. För att inte tala om hur det kändes första veckan när jag lovade mig själv att hålla räkningen på varje dag som gick och förde mig närmare slutet. Min nedräkning började på 326 och redan någonstans vid 323 tappade jag bort mig.
Nåväl, med mindre än en vecka kvar till konserthelgen var det dags att börja repetera inför finalkonserterna i full orkester. Innan hade vi haft sektionsrep för att känna på styckena och sedan nio dagars ledigt då de flesta passade på att sitta på kammaren och traggla själva. Och visst hjälper det att man övar själv innan det blir dags att sätta ihop allt, men på måndagen kändes det ändå som om vi hade ett stort berg att bestiga innan vi var redo för konsert. Inte blev det bättre av att vi på kvällen var kommenderade till Militärmusiksamfundets firande av Sam Rydberg-dagen och såg våra övningstillfällen reduceras till en tunn och lätt dimma som drev bort mot horisonten. Att fira en marschkompositör på hans egen dag och tycka att det är helt normalt och väldigt trevligt måste väl betyda att man spenderat lite för mycket tid i en paraderande musikkår, eller? Att sedan bli glad i själen när sextetterna spelar gamla klassiker hemifrån, som Vivu Esperanto, utöver de som vi traskat till i år gör att känslan av att vara en äkta marschnörd förstärks ytterligare.
Resten av veckan fick vi dock arbeta ostört med egen övning, sektions-, stäm- och tuttirep. Vår egen nästan-friskis-och-svettis-instruktör höll sitt sista pass, kvällen till ära uppgraderat med lite ny musik för att få alla att gå igång lite extra. Vem vill inte hoppa högre än vanligt när Slagsmålsklubben drar igång?

Den första av våra två finalkonserter höll vi i Linköping, i samma konsertlokal som vår absoluta premiär inför publik ungefär sju månader tidigare. Det finns väl egentligen inte så mycket att säga om själva konserten, mer än att jag lyckades med bedriften att spela en solo-stämton. Jag var inte riktigt med på att konsertmästaren bara ville ha en ton istället för de vanliga två. Jag insåg mitt misstag när jag tittade upp och fick syn på två kornettister. Den ene såg helt ställd ut och den andre såg inte ut att kunna hålla sig för skratt. Hur konsetrtmästaren såg ut vill jag inte ens försöka beskriva. Det vara i alla fall en ganska fin ton.

Konsert nummer två spelades i Berwaldhallen i Stockholm. Inför det här framträdandet laddade vi genom att lyssna till en historia om vad man gör när man skiter på sig i ett kollektiv man själv inte bor i. Historien inbegriper bland annat en sovande flickvän, ett upptaget badrum, försvarets kalsonger och en grötkokande rumskompis. Ni kan ju själva försöka dikta ihop en någorlunda vettig historia med de små ledtrådarna. Är ni riktigt lyckligt lottade kan ni kanske få höra historien direkt från killen som upplevde den. Då är den som bäst.

Egentligen har jag inte så mycket att säga om själva konserten, mer än att det nog var många som fick en liten klump i halsen och en tår i ögonvrån då de sista tonerna av Segnale Solenne klingat ut ur Krp Ls jägarhorn och Lt L vände sig till musikkåren och gjorde en långsam honnör. Aldrig mer skulle Arméns Musikkår 2007 spela en konsert tillsammans igen.

Men inte var det slut på jobb för det. Nej, nej. Redan morgonen efter ställde vi upp i våra väl använda paraduniformer och genomförde en ceremoni på K1. Det var byte av arméinspektör som behövde ackompanjemang. Med tanke på att almanackan visade 19:e november så måste vi ju säga att det gick ganska bra. När jag stod med halvstekta fötter vid armémuseum i juli trodde jag väl aldrig att mina tår skulle komma att frysa i paradskorna, men ack så fel jag hade. Det var också min första parad i långkalsonger. Jag får väl vara glad att jag hann med det också innan det blav dags att stoppa undan bäckarna och kasken.