Josefin

Dagarna på Karlberg går allt snabbare, antagligen ett tecken på att vi börjar bli varma i kläderna och finna oss tillrätta i vardagen. En vardag som skiljer sig rätt rejält både från den civila och den som andra värnpliktiga upplever. Vi tjejer fick oss en liten tankeställare när vi skickades till Livgardet för ett uppstartsmöte för Nätverket Kvinnliga Värnpliktiga. När vi kom dit möttes vi av vitklädda marsgubbar som vant lade ifrån sig sina AK-5:or. Jag ska göra några jämförelser mellan våra veckor.

1 Vi har överhuvudtaget inte ens fått ut snödräkten (faktum är att när någon gnällde över storleken på långkalsongerna blev svaret: Ni är musiksoldater, vad ska ni med långkalsonger till?)

2 Det enda vi vid den här tidpunkten gjort med våra vapen var att hämta ut dem, gått med dem ca 50 meter och sedan låst in dem på ett annat ställe. Tjejerna vi mötte hade hunnit med en hel del vapentjänst.

3 Hälften av gänget kom precis från sin första fältvecka (vi har bara en "fältvecka" - baskerprovet) och varnade oss för att det kanske kunde lukta lite. Jag började genast fundera på vad vi gjort när de varit i fält. Jag kom fram till att istället för att ligga på skjutvallen så hade vi varit i en skyttehall - men det vi hade gjort där hade inte direkt något med vapen att göra, nej, vi satte på lite musik och gick runt därinne för att öva vändningar, gångstil och armpendling. På förmiddagen innan transporten med minibussen som vi inte ens behövde köra själva stod vi i ring och lärde oss att andas. Jobbigt.

4 Diskussionen leddes efter ett tag in på anpassningar som man gör till varandra och hur man bäst hanterar konflikter i en grupp. De pratade om saker som respekt inne på logementet, att det kanske kan vara jobbigt att inte ha någonstans där man kan vara för sig själv och att ens egen dygnsrytm har rubbats. Hmm, jag har eget rum på slottet och den enda anpassningen jag gör är till min rumsgranne för att vi ska slippa kö till toaletten på morgonen.
När det gäller konflikter brukar de handla om ifall vi ska ha fält- eller pälsmössa på uppställningen eller om vi ska handskar på oss i skyttehallen. De andra hade lite allvarligare problem om man säger så...

Men även om det utifrån kan verka som om vi inte har det så tufft så blir vi väldigt påverkade av vår omgivning. Alla har utvecklat extremt känsliga ögon som registrerar varje ficka som är öppen, vapenrock som är dåligt åtdragen och känga som är oputsad. Tacka för det när vi har befäl som öppet erkänner att filmer med inspelade parader i princip klassas som porr för dem, eller blir alldeles till sig i trasorna när exercisen är snärtig och ilsken, eller medger att de tycker om att ha trumpetsignaler i öronen en hel dag och att det är ganska perverst. 
Befälen är för övrigt de personer som förgyller vår tillvaro och jag kan stolt berätta att jag nu har fått min första spydiga kommentar av Lt K : Du spelar inte tuba du inte! Han tyckte att jag var lite svag när vi övade stående skytteställning och han driver gärna med oss musiker, och med soldater i största allmänhet. Vi har inte glömt hans syn på soldatens förmåga att förskingra saker som han klargjorde första dagarna: Om man låser in en soldat i en vapenkassun med tre järnspett, en ensam soldat alltså, och den är helt låst, jättesäker och så där, och lämnar honom över natten så kan man ge sig fan på att nästa morgon har han haft sönder ett spett, det andra har han tappat bort och det tredje har han lånat ut till en kamrat, men minns inte vem. I ungefär samma veva upplyste han oss om att alla är kleptomaner. Kanske borde han lägga till ett fjärde spett som har blivit stulet...
Lt K har alltid varit en favorit som antagligen kommer bli roligare och roligare ju varmare han blir i sin röda basker (han var kavallerist förut), men nu börjar jag också inse att även Sgt O har sina goda sidor (de är dock ganska svåra att hitta när han är bakis). När vi övade ladda och patron ur till förbannelse beordrade han oss helt plötsligt ner på golvet där vi fick ligga och ta en kort paus och senare tog han ut oss på en kort rundtur ut genom fäktsalens glasdörrar för att fylla lungorna med frisk luft (det var inte många som orkade bemöda sig om att fiska fram mössan ur fickan för att kunna gå ut under rasten) och även om han för det mesta är hård så börjar det nu märkas att han vet vad han gör och att han vill att det ska gå bra för oss. Hellre långsamt och säkert än snabbt och farligt när vi hanterar vapen. Men än så länge kommer jag fortsätta bäva lite för morgonuppställningar med Sgt O.

Om jag nu ska sammanfatt lite vad vi har gjort under den här perioden så är det väl några saker som sticker ut bland alla mx:

Sjukvårdutbildning
Nu kan vi lägga folk i framsupa sidoläge på militärt vis, det skiljer sig en del från den varianten vi lär oss i skolan. Vu kan också lägga första förband och bära skadade kamrater på bår. Jag citerar Libero-reklamen: Det känns tryggt.

Vapentjänst
När vi åkte från sjukvården tog vi med oss våra vapen och ägnade helgen åt att plocka isär och sätta ihop våra AK-5:or. Vi i första tropp hann med att göra det i mörker och för att åstadkomma det satte vi på oss våra balaklavor¹ bakochfram. Vi lärde oss att ladda och göra patron ur och gick igenom olika skytteställningar och säkerhetsföreskrifter. På söndag eftermiddag kände jag mig något mer bekväm med att springa runt med ett dödsbringande föremål i händerna.

Musikutbildning
Den här perioden har våra musiktisdagar dragit igång. Två studenter från musikhögskolan kom till oss, vi fick skriva prov och genomgå gehörstest som sedan låg till grund för en gruppindelning som de gjorde. Ett antal tisdagar framöver kommer vi ägna oss åt intervall och notvärden och annat smått och gott. 

MX-kängor
Äntligen kunde vi kvittera ut lite smidigare pjucks än känga-90. Helt plötsligt känner man sig som en dansös och med dämpningssulorna ilagda kan inget störa ens fötter. I samma veva hämtade vi också våra paradkängor. I och med detta lyft i garderoben kommer också nya förpliktelser - skoputs. En syssla ingen musiksoldat slipper ifrån.

Kadetterna
Helt plötsligt är vi inte längre ensamma på Karlberg, de ordinarie invånarna har kommit tillbaka. Egentligen stör inte deras närvaro oss så mycket, men det har helt klart blivit fler överordnade att hälsa på på området. Våra honnörer kommer bli snyggast i landet.



Nu börjar det bli dags för mig att packa väskan igen och åka tillbaka till Stockholm, men redan imorgon bär det av till Strängnäs för avslutningen på vår GSU - baskerprovet. Det är bara att hålla alla tummar för att det går bra för samtliga så att vi kan få våra röda baskrar till slut.



¹ "Balaklava är en hamnstad vid balaklavabukten vid svarta havets kust i sevaastopool kommun i södra krim i södra ukraina med omkring 40000 invånare med huvudort i stadsdistriktet Balaklava. Känd för slaget vid Balaklava."
   I dagligt tal använder vi balaklava som ord för hjälmunderlag eller rånarluva.