Josefin

Arméns Musikkår 2007 har klarat av den första halvleken av sin utbildning och befinner sig nu runt om i Sverige för en välbehövlig halvtidsvila. När gruppcheferna befordrats till korpraler och hälften av vaktparaderna är avklarade kan det väl vara på sin plats med en liten tillbakablick på tiden som gått. Tittar man i backspegeln går det tydligt att urskilja tre olika skeenden i vår utveckling. Det första som hände var att vi proppades fulla med information om Försvarsmakten och lumparlivet, allt från utlandstjänst till systers mottagningstider, matsalsregler och resebeställningar. All information blandades med timmar då vid stod på ett ben i skyttehallen eller dansade en slags fyrkantig ringdans ackompanjerade av marschmusik - rak arm som pendlar nittio grader framåt, hälarna på lina, snärtiga vridningar med häng. Skulle vi någonsin ha så intensiva exercispass med bara grundträning igen skulle vi få spader direkt. Det var ren lycka när vi för första gången gick över Karlbergs borggård i musikkårsformering, gjorde helt om, gick tillbaka igen, gjorde helt om, gick tillbaka... gjorde halt. Enformigt skulle vi kanske säga nu, men då var det underbart. Det majoren försökte lära oss i repsalen den första tiden var mest att andas, lyssna och titta - den grundläggande orkesterskola som han ständigt refererar till. Målet var att vi skulle slippa prata med varandra.
Fas nummer två började när vi kom hem efter baskerprovet. I ett huj delades figget ut och projicerades på storbild. Marschtågsrepertoaren spikades och repeterades och innan vi riktigt förstod vad som hände satt vi på bussen till Linköping. I nästa andetag stod vi på yttre borggården och såg en viss sextioettåring glida förbi för att ta emot blommor från rikets barn. Vi kastades handlöst in i den tredje fasen. Spelsäsongen. Helt plötsligt fick vi väldigt begränsat med tid att repetera och att finslipa figget. I och med premiären var det värsta avklarat och de sista bitarna förväntas falla på plats allt eftersom vi mognar och får mer erfarenhet och vana. Både sittande konserter och parader avverkas som nästan ingenting. Direktiv ges till höger och vänster, lunchen tuggas knappt och bussarna packas på nolltid. När högsäsongen är som högst blåser domaren i visselpipan. Yrkesmusikerna jublar och hastar iväg på semester, Lt R kommenderar höger vänster om för de värnpliktiga och kasernen blir tyst och tom som en urdiskad konservburk. Men vi kommer tillbaka. Livgardet och de nya trumkåristerna behöver inte oroa sig, än har vi inte kastat in handduken. Nej, nej, vi har ju ett helt nytt figg att lära oss, det är klart att kronprinsessan ska få gå i sin fars fotspår och få en premiär på sin födelsedag. Dessutom måste vi ju ha något att visa upp på de högvakter vi ska gå när vår professionella del har ledigt från kasken och paradpjucksen. När de kommer tillbaka igen är det dags att åter blöta upp oboerören och damma av mekaniken får då blir det dags för konserter. Visst finns det godbitar att se fram emot även i andra halvlek - kanske kommer de båtmössor som Lt K suktat efter så länge att äntligen levereras till oss. Nu har de ju tydligen fått tag på röda tofsar.
Det finns antagligen mycket kvar att lära också, hittills har jag fått veta att pulverkaffe i princip kan jämställas med knark, att haschtofflor inte bör stå på golvet vid sängen och att det faktiskt går att byta till sig extra t-shirtar på Karlbergs supersäkra förråd. Jag vet hur det känns att ligga och sova tillsammans med ett femtontal andra personer inklämda i ett ganska litet rum, hur man får en oskyldig lek att urarta till allmänt hångel och exakt hur kaxig man är när man står i bara underkläder i korridoren på ett vandrarhem i Huskvarna för att en trumkårist låste dörren om sig när han skulle sjunga godnattvisor för de som redan låg och sov i rummet.
O aj aj aj aj puff, PANG PANG!

Väl mött på Livgardet - i synnerhet om du tillhör Arméns Trumkår 07/08!