Startskottet
Mina damer och herrar, nu går vi in i säsong på riktigt. Utbildningsperioden med orkesterbyggande, musikutbildningsdagar och nötande av figget är över. Det betyder såklart inte att vi kommer sluta utvecklas och slita med vårt spel och exercisen, men nu får veckorna fler inslag av skarpa framträdanden. Under perioden som nyss gick hann vi med tre stycken (på gränsen till fyra).
Det första var ytterligare en ceremoni på livgardet för hemroterande soldater som varit i Afghanistan. Den här gången var det faktiskt en general som höll tal - en generalmajor om jag inte minns fel. För er som inte har sådär jättebra koll på arméns grader så kan jag tala om att ovanför generalmajor återfinns generallöjtnant och sedan kommer kungen och överbefälhavaren som helt enkelt är generaler rätt och slätt. Jag har ju tidigare också varit inne på brigadgeneral, det är den lägsta generalsformen, men samtliga tituleras som general. Rörigt? Hur som helst så höll nämnda generalmajor ett ganska långt tal innan medaljeringen började och jag kunde inte låta bli att skratta lite inombords när jag insåg att det var ungefär samma tal som förra gången - om att man måste anpassa sig till vardagen i sin egen takt, att det kommer kännas konstigt att inte kamraterna finns runt en 24 timmar om dygnet och att maten inte alltid kommer på bestämda tider - man kanske till och med måste hjälpa till. Inte nog med att vi fick vänta länge innan vi kunde börja spela - vi fick dessutom lov att stå kvar ett bra tag innan vi kunde sticka därifrån igen. Då märkte jag att de svarta områdena på min M/90 har en förfärlig bränneffekt när solen ligger på. Någonstans nedanför knävecket sved det som om en otroligt envis insekt sakta höll på att borra sig in under huden och sedan sakta, sakta ta för sig. Ja ja, det är bara att hålla masken och andas lugnt och metodiskt. Allt har ett slut.
När vi ändå befann oss på livgardet passade vi på att öva fig på lilla h-plattan. För en gångs skull lyckades vi komma till gardet när trumkåren inte hade permis och de skrattade gott åt våra baskerbrännor. Jag undrar hur de klarar sig undan så lindrigt...
Vårt andra skarpa uppdrag den här vändan var den stora begivenhet som det susats om sedan inryck: Kungens Födelsedag. Det är tradition att AMK har premiärvisning av sitt fig just den här dagen så vi slet såklart som djur hela veckan. Vi traskade runt i våra paradskor hela helgen innan, våra kaskar passades till med skumgummiplattor för att sitta perfekt (jag kan inte låta bli att skänka en tacksam tanke till Fu G som lyckades hitta en helt underbart bra kask till mig, det enda som behövdes var två plattor och ett till hål i bataljbandet. Bra jobbat!) och sedan övade vi i kask med plym också. Vi måste ha sett ganska lustiga ut i M/90-byxor, fältskjorta, paradskor och kask med plym, men vad gör man inte för konsten?
Hur gick då själva framträdandet? Jo, jag måste ju skryta lite och säga att jag personligen gick helt rätt utan missar. Det kan man kanske inte riktigt säga om resten av kåren. Några fel kunde jag se därifrån jag gick - någon för tidig vändning och liknande men det som ställde till störst problem var att det helt plötsligt visade sig vara väldigt trångt. Allt blev snett i slutet och jag blev nästan knockad av en bastrumma. Men det var nog ingen som märkte något. Som sagt, det är bara att jobba vidare och bli bättre.
Firandet var såklart inte över bara för att vi klarat av vår premiär, nejdå, vi fick vackert vänta på att högvakten skulle anlända med LDK i spetsen. Det skulle såklart spelas kungssång och annat smått och gott och när det äntligen var slut körde vi rally ut till tonerna av en otroligt uppstressad version av P10. Det måste ha varit hastighetsrekord, mycket adrenalin i omlopp. Vi hade såklart gjort oss förtjänta av en riktig efterfest.
Den tredje spelningen var för Scania i Södertälje. Det är något som AMK gör varje år för att de sponsrar oss med bussar. Det är en ren "kartongspelning" med musikkåren upptälld i konsertformation spelandes efter noter. Eftersom det då inte finns några krav på att musikkåren ska vara rektangulär så kan alla avbytare vara med, men tre bäckslagare kändes inte som någon jättehit. Därför passade jag på att ta ledigt och istället se till att alla fick vatten i pausen. Efter en snabb undersökning kan jag tala om att det tar ungefär lika lång tid att så tyst som möjligt ta av kapsylerna från flaskorna i två läskbackar som det tar att spela Västmanlands regementes marsch, det skiljde bara några sekunder till musikkårens fördel. Nästa gång ska jag klå dem...
Den nästanofficiella spelningen vi hade var för våra föräldrar och anhöriga på årets besöksdag. Vi visade lite av vår dagliga verksamhet och alla som skrattat åt oss när vi kommit hem och övat exercis fick själva prova på att stå på ett ben för att hitta rätt vinkel. Vi gjorde en liten parad iförda vitutrustning, dök djupt ner i en musiksoldats garderob, utsatte besökarna för BRAK, visade dem hur man putsar och pressar och lät dem närvara vid ett sektionsrep med trumpet- och kornettsektionen (Nej, Elin, ingen kom i närheten av att skjuta med AK-5). Men det mest spännande på dagen var när vi skulle ha en öppen repetition med majoren. Jag har över huvud taget inte spelat oboe tillsammans med de andra sedan marschtåget, istället har jag spelat bäckar som värsta duracellkaninen och att då sätta sig och spela Pirates - som många i publiken redan hört - i en sättning utan våra yrkesmusiker var lite pirrigt. Hoppsan, oboesolo i början, där ser man.
Om vi nu börjar göra det vi utbildas för så blev det i veckan ganska tydligt vad vi inte lägger så mycket krut på. Helt plötslig ploppade det upp en GSU-dag på programmet. Gräv fram stridsvästen och packa stridspackningen, dags att springa fälttest. Fälttestet går ut på att springa två kilometer med stridsväst, stridspackning (egentligen kroppsskydd, men packningen är ungefär lika tung) och vapen. Det hela sker förstås på tid och kravet för markstridande förband, som vi räknas till, är 11 minuter och 15 sekunder. Det var en av oss som klarade det, han hade fem sekunder till godo. Arméns musikkår består inte av stridisar.
Ändå ska vi utsättas för ytterligare tre skarpa lägen nästa period. Jag skulle vilja veta hur stor andel av de vanliga värnpliktiga som får chans att tillämpa sina kunskaper på samma sätt som vi. Jag kan tänka mig att det inte är så vanligt att man springer runt och kastar handgranater hur som helst.
På lördag gör vi vår första vaktparad. Grattis Stockholm!
Det första var ytterligare en ceremoni på livgardet för hemroterande soldater som varit i Afghanistan. Den här gången var det faktiskt en general som höll tal - en generalmajor om jag inte minns fel. För er som inte har sådär jättebra koll på arméns grader så kan jag tala om att ovanför generalmajor återfinns generallöjtnant och sedan kommer kungen och överbefälhavaren som helt enkelt är generaler rätt och slätt. Jag har ju tidigare också varit inne på brigadgeneral, det är den lägsta generalsformen, men samtliga tituleras som general. Rörigt? Hur som helst så höll nämnda generalmajor ett ganska långt tal innan medaljeringen började och jag kunde inte låta bli att skratta lite inombords när jag insåg att det var ungefär samma tal som förra gången - om att man måste anpassa sig till vardagen i sin egen takt, att det kommer kännas konstigt att inte kamraterna finns runt en 24 timmar om dygnet och att maten inte alltid kommer på bestämda tider - man kanske till och med måste hjälpa till. Inte nog med att vi fick vänta länge innan vi kunde börja spela - vi fick dessutom lov att stå kvar ett bra tag innan vi kunde sticka därifrån igen. Då märkte jag att de svarta områdena på min M/90 har en förfärlig bränneffekt när solen ligger på. Någonstans nedanför knävecket sved det som om en otroligt envis insekt sakta höll på att borra sig in under huden och sedan sakta, sakta ta för sig. Ja ja, det är bara att hålla masken och andas lugnt och metodiskt. Allt har ett slut.
När vi ändå befann oss på livgardet passade vi på att öva fig på lilla h-plattan. För en gångs skull lyckades vi komma till gardet när trumkåren inte hade permis och de skrattade gott åt våra baskerbrännor. Jag undrar hur de klarar sig undan så lindrigt...
Vårt andra skarpa uppdrag den här vändan var den stora begivenhet som det susats om sedan inryck: Kungens Födelsedag. Det är tradition att AMK har premiärvisning av sitt fig just den här dagen så vi slet såklart som djur hela veckan. Vi traskade runt i våra paradskor hela helgen innan, våra kaskar passades till med skumgummiplattor för att sitta perfekt (jag kan inte låta bli att skänka en tacksam tanke till Fu G som lyckades hitta en helt underbart bra kask till mig, det enda som behövdes var två plattor och ett till hål i bataljbandet. Bra jobbat!) och sedan övade vi i kask med plym också. Vi måste ha sett ganska lustiga ut i M/90-byxor, fältskjorta, paradskor och kask med plym, men vad gör man inte för konsten?
Hur gick då själva framträdandet? Jo, jag måste ju skryta lite och säga att jag personligen gick helt rätt utan missar. Det kan man kanske inte riktigt säga om resten av kåren. Några fel kunde jag se därifrån jag gick - någon för tidig vändning och liknande men det som ställde till störst problem var att det helt plötsligt visade sig vara väldigt trångt. Allt blev snett i slutet och jag blev nästan knockad av en bastrumma. Men det var nog ingen som märkte något. Som sagt, det är bara att jobba vidare och bli bättre.
Firandet var såklart inte över bara för att vi klarat av vår premiär, nejdå, vi fick vackert vänta på att högvakten skulle anlända med LDK i spetsen. Det skulle såklart spelas kungssång och annat smått och gott och när det äntligen var slut körde vi rally ut till tonerna av en otroligt uppstressad version av P10. Det måste ha varit hastighetsrekord, mycket adrenalin i omlopp. Vi hade såklart gjort oss förtjänta av en riktig efterfest.
Den tredje spelningen var för Scania i Södertälje. Det är något som AMK gör varje år för att de sponsrar oss med bussar. Det är en ren "kartongspelning" med musikkåren upptälld i konsertformation spelandes efter noter. Eftersom det då inte finns några krav på att musikkåren ska vara rektangulär så kan alla avbytare vara med, men tre bäckslagare kändes inte som någon jättehit. Därför passade jag på att ta ledigt och istället se till att alla fick vatten i pausen. Efter en snabb undersökning kan jag tala om att det tar ungefär lika lång tid att så tyst som möjligt ta av kapsylerna från flaskorna i två läskbackar som det tar att spela Västmanlands regementes marsch, det skiljde bara några sekunder till musikkårens fördel. Nästa gång ska jag klå dem...
Den nästanofficiella spelningen vi hade var för våra föräldrar och anhöriga på årets besöksdag. Vi visade lite av vår dagliga verksamhet och alla som skrattat åt oss när vi kommit hem och övat exercis fick själva prova på att stå på ett ben för att hitta rätt vinkel. Vi gjorde en liten parad iförda vitutrustning, dök djupt ner i en musiksoldats garderob, utsatte besökarna för BRAK, visade dem hur man putsar och pressar och lät dem närvara vid ett sektionsrep med trumpet- och kornettsektionen (Nej, Elin, ingen kom i närheten av att skjuta med AK-5). Men det mest spännande på dagen var när vi skulle ha en öppen repetition med majoren. Jag har över huvud taget inte spelat oboe tillsammans med de andra sedan marschtåget, istället har jag spelat bäckar som värsta duracellkaninen och att då sätta sig och spela Pirates - som många i publiken redan hört - i en sättning utan våra yrkesmusiker var lite pirrigt. Hoppsan, oboesolo i början, där ser man.
Om vi nu börjar göra det vi utbildas för så blev det i veckan ganska tydligt vad vi inte lägger så mycket krut på. Helt plötslig ploppade det upp en GSU-dag på programmet. Gräv fram stridsvästen och packa stridspackningen, dags att springa fälttest. Fälttestet går ut på att springa två kilometer med stridsväst, stridspackning (egentligen kroppsskydd, men packningen är ungefär lika tung) och vapen. Det hela sker förstås på tid och kravet för markstridande förband, som vi räknas till, är 11 minuter och 15 sekunder. Det var en av oss som klarade det, han hade fem sekunder till godo. Arméns musikkår består inte av stridisar.
Ändå ska vi utsättas för ytterligare tre skarpa lägen nästa period. Jag skulle vilja veta hur stor andel av de vanliga värnpliktiga som får chans att tillämpa sina kunskaper på samma sätt som vi. Jag kan tänka mig att det inte är så vanligt att man springer runt och kastar handgranater hur som helst.
På lördag gör vi vår första vaktparad. Grattis Stockholm!
Kommentarer
Trackback