AMK 07 marscherar ut från borggården
Mörkret tätnar och kylan tilltar. Vi flyttar vår huvudsakliga verksamhet från gator och torg in i varma konserthus och repsalar. Det är klart - vissa parader måste genomföras ändå. När Scania kallar kommer vi farande som skållade ollon, även om det innebär ombokning av en konsert i Örebro. Vi är helt enkelt för beroende av våra bussar för att kunna ha något otalt med Scania. Men ingen av oss klagar, vi fick chansen att titta på en pimpad lastbilscab och se hur det går till när man sätter ihop en lastbil.
Konserten i Örebro blev som sagt var flyttad en vecka, men systerkonserten i Berwaldhallen genomfördes helt enligt plan. Just den här produktionen var den som jag sett fram emot mest under året, en renodlad Gershwinkonsert med Tove Dahlberg som sångsolist och Julia Estrada som spelar Rhapsody in Blue. Ni må tro att jag har hört Rhapsody in Blue många gånger, det är den enda konstmusik min pappa kan tänka sig att lyssna på. På samma skiva ligger An American in Paris som också stod med på repertoaren. Spelglädje och rungande applåder, kan livet bli bättre?
Allting måste ha ett slut, så även AMK 2007s herravälde vid kungliga slottet. Vi har nu gått vår sista vaktparad och lämnat den plats som i det närmaste blivit vår hemmaarena. Många är de turister som kantat vår väg och jag kan inte ens föreställa mig hur många japanska semesteralbum som innehåller foton på mig och mina kollegor. Nu lämnar vi den kalla, folktomma vintersäsongen till trumkåren.
En rolig AMK-tradition är att hitta på lite bus vid sista högvakten och vi ville självklart inte vara sämre. Tyvärr genomförde vi inte planen att släppa pingisbollar i slottsbacken, men nästa årskull får gärna ta det som ett tips. De små skämt som blev av var en flippad bastrumma som spelade så mycket som möjligt under mellanlarscherna, en halvhalt i tuttiledet som fick roten bakom att nästan sätta klarinetterna i halsen, vapenexcercis med saxofoner, differentierat inträde i inslagen på borggården, lätt studsande trumslagare i honnören efter trumsaluten, en särskilt fin uppställningssignal som steg mot skyn och ett extrainlagt tjing-bom tjing-bom i P10s marsch när vi lämnade borggården.
Visst känns det lite konstigt att göra den sista vaktparaden, det har varit en av de saker som vi verkligen fått rutin på. Det är inte så att jag kommer behöva fundera över ceremoniordningen om jag någon gång får för mig att traska den där promenaden igen. Jag kommer nog sakna luncherna på tv4 mest.
Bara för att vi inte ska göra fler vaktparader ska ni inte tro att vi ska gå och dra benen efter oss resten av året, nu ska vi till Danmark och spela öronen av våra nordiska grannar!
Konserten i Örebro blev som sagt var flyttad en vecka, men systerkonserten i Berwaldhallen genomfördes helt enligt plan. Just den här produktionen var den som jag sett fram emot mest under året, en renodlad Gershwinkonsert med Tove Dahlberg som sångsolist och Julia Estrada som spelar Rhapsody in Blue. Ni må tro att jag har hört Rhapsody in Blue många gånger, det är den enda konstmusik min pappa kan tänka sig att lyssna på. På samma skiva ligger An American in Paris som också stod med på repertoaren. Spelglädje och rungande applåder, kan livet bli bättre?
Allting måste ha ett slut, så även AMK 2007s herravälde vid kungliga slottet. Vi har nu gått vår sista vaktparad och lämnat den plats som i det närmaste blivit vår hemmaarena. Många är de turister som kantat vår väg och jag kan inte ens föreställa mig hur många japanska semesteralbum som innehåller foton på mig och mina kollegor. Nu lämnar vi den kalla, folktomma vintersäsongen till trumkåren.
En rolig AMK-tradition är att hitta på lite bus vid sista högvakten och vi ville självklart inte vara sämre. Tyvärr genomförde vi inte planen att släppa pingisbollar i slottsbacken, men nästa årskull får gärna ta det som ett tips. De små skämt som blev av var en flippad bastrumma som spelade så mycket som möjligt under mellanlarscherna, en halvhalt i tuttiledet som fick roten bakom att nästan sätta klarinetterna i halsen, vapenexcercis med saxofoner, differentierat inträde i inslagen på borggården, lätt studsande trumslagare i honnören efter trumsaluten, en särskilt fin uppställningssignal som steg mot skyn och ett extrainlagt tjing-bom tjing-bom i P10s marsch när vi lämnade borggården.
Visst känns det lite konstigt att göra den sista vaktparaden, det har varit en av de saker som vi verkligen fått rutin på. Det är inte så att jag kommer behöva fundera över ceremoniordningen om jag någon gång får för mig att traska den där promenaden igen. Jag kommer nog sakna luncherna på tv4 mest.
Bara för att vi inte ska göra fler vaktparader ska ni inte tro att vi ska gå och dra benen efter oss resten av året, nu ska vi till Danmark och spela öronen av våra nordiska grannar!
Kommentarer
Trackback