Bodensare och brasilianare
Ytterligare en turné är avklarad. Denna gång gick färden norrut. Vi har besökt platsen som alltid tyckts mig vara mönstrande pojkars värsta mardröm - Boden. Tämk att tvingas göra femton månader mitt uppe i ingenstans... Eftersom jag nu varit där så kan jag rapportera att det inte är så hemskt som det verkar (jag kan dock inte uttala mig om vintermånaderna, då är det nog lite bistert), garnisonsområdet är fint och ligger på promenadavstånd från centrum. Det är mer än man kan säga om Livgardet som verkligen ligger mitt ute i skogen. Efter en kvart med lokalbussen finns det två restauranger att välja på.
Resan upp gick smidigt, avstånd krymper tack vare flyget och den ende som hade problem i säkerhetskontrollen var Lt K. Innan vi for uppmanade han oss att tömma fickorna på nagelsaxar och annat vasst, men själv hade han missat en spårljuspatron som gömt sig i portföljen. Säkerhetsvakterna blev måttligt imponerade.
Blotta tanken på att vistas norr om Stockholm fick skåningarna att börja huttra, men jag hävdar fortfarande att det var kallt i hela landet den helgen. Dock måste till och med jag erkänna att det är lite väl hurtigt att sova utan filtar - långkalsonger och fältskjorta på! Den andra natten fick vi ut filtar och då kunde de också tänka sig att försöka få igång centralvärmen.
Spelningarna vi gjorde i kårformering var också något som fick mig att längta efter ett varmt bad och en bastu. Inför den första fick vi informationen att när bussen stannade skulle vi gå 200 m i okänd riktning och okänd terräng. Stabilt! Det var tur att vi hade instrumenten, baskrarna och vitutrustningen, annars hade vi kanske tappat bort någon där vi skred fram på skogsstigen. Anledningen till att vi var där var en ceremoni på den plats regementet flyttade från när I 19 kom till Boden. Vi fick stå och frysa på en vildvuxen gräsmatta som sög upp all klang, gå längre bort i skogen och fika en timme och sedan frysa lite till.
Den andra spelningen var på regementets dag. Det var en massa olika nissar som skulle hålla tal om både ditten och datten medan vi stod uppställda och stelnade till ordentligt. Köldslagna stapplade vi sedan ut på kaserngården för att göra figget. Situationen förbättrades inte av att planen var täckt med det grövsta grus jag någonsin sett och lite snålt tilltagen på längden. Alla erkänner vi att det var årets sämsta fig. Men vi blev älskade ändå.
På kvällen gjorde vi en av våra mest bejublade sittande konserter, vi hade roligt, publiken trivdes och vi fick i oss lite av den eftertraktade norrländska välviljan.
Hemma i Stockholm igen återgick vardagen snabbt till det normala med rep och spelningar vid statsbesök. Denna gång var det Brasiliens president som ville avlägga en visit. Vi såg till att både säga hej och hejdå till honom. När han kom var jag avbytare och fick se spektaklet utanför slottet istället för att stå på inre borggården med resten av musikkåren. Jag passade på att hälsa på kungen när han kom i kortegen. Han hälsade tillbaka.
Resan upp gick smidigt, avstånd krymper tack vare flyget och den ende som hade problem i säkerhetskontrollen var Lt K. Innan vi for uppmanade han oss att tömma fickorna på nagelsaxar och annat vasst, men själv hade han missat en spårljuspatron som gömt sig i portföljen. Säkerhetsvakterna blev måttligt imponerade.
Blotta tanken på att vistas norr om Stockholm fick skåningarna att börja huttra, men jag hävdar fortfarande att det var kallt i hela landet den helgen. Dock måste till och med jag erkänna att det är lite väl hurtigt att sova utan filtar - långkalsonger och fältskjorta på! Den andra natten fick vi ut filtar och då kunde de också tänka sig att försöka få igång centralvärmen.
Spelningarna vi gjorde i kårformering var också något som fick mig att längta efter ett varmt bad och en bastu. Inför den första fick vi informationen att när bussen stannade skulle vi gå 200 m i okänd riktning och okänd terräng. Stabilt! Det var tur att vi hade instrumenten, baskrarna och vitutrustningen, annars hade vi kanske tappat bort någon där vi skred fram på skogsstigen. Anledningen till att vi var där var en ceremoni på den plats regementet flyttade från när I 19 kom till Boden. Vi fick stå och frysa på en vildvuxen gräsmatta som sög upp all klang, gå längre bort i skogen och fika en timme och sedan frysa lite till.
Den andra spelningen var på regementets dag. Det var en massa olika nissar som skulle hålla tal om både ditten och datten medan vi stod uppställda och stelnade till ordentligt. Köldslagna stapplade vi sedan ut på kaserngården för att göra figget. Situationen förbättrades inte av att planen var täckt med det grövsta grus jag någonsin sett och lite snålt tilltagen på längden. Alla erkänner vi att det var årets sämsta fig. Men vi blev älskade ändå.
På kvällen gjorde vi en av våra mest bejublade sittande konserter, vi hade roligt, publiken trivdes och vi fick i oss lite av den eftertraktade norrländska välviljan.
Hemma i Stockholm igen återgick vardagen snabbt till det normala med rep och spelningar vid statsbesök. Denna gång var det Brasiliens president som ville avlägga en visit. Vi såg till att både säga hej och hejdå till honom. När han kom var jag avbytare och fick se spektaklet utanför slottet istället för att stå på inre borggården med resten av musikkåren. Jag passade på att hälsa på kungen när han kom i kortegen. Han hälsade tillbaka.
Kommentarer
Trackback