Herning Indoor Tattoo
Efter att ha klarat av Gershwinkonserten i Örebro och ätit lunch i landshövdingens residens på slottet vid Svartån packade vi utrustningen för vår sista stora turné. Årets höjdpunkt: Utlandsresan som för vår del gick till danmark och Herning Indoor Tattoo. Resan började inte så övertygande. Vistelsen utanför Köpenhamn visade sig verkligen vara just utanför Köpenhamn och det som i februari var planerat som en inspelning i dansk radio har med tiden krympt. Först till en tv-sändning av figget, sedan till kartongmusik i bakgrunden till några eftertexter för att slutligen försvinna helt. Istället ägnade vi dagen åt MX, egen övning på den gemensamma musiken i tattoofinalen och en medaljeringsceremoni för oss själva. Med nästan två månader kvar till muck fick vi ta emot värnpliktsmedaljen som ÖB instiftade 2003. De yrkesmusiker som gjorde lumpen innan detta magiska år fick också motta en medalj att bära på paraduniformen.
Jag tror att många håller med mig om att charmen med att resa är att upptäcka nya platser och se hur livet kan variera runt om i världen. Nu har Danmark och Sverige kanske inte så väldigt olika kulturer, men livet inom försvarsmakterna skiljer sig ändå åt en del. Det danska försvaret har till exempel investerat i nya sängar i logementen. I Sverige kan du gå på armémuseum och se hur ett vanligt svenskt logement ser ut. Låt dig inte luras av att det i montern står att det är från 1960-talet, det ser fortfarande likadant ut. Danskarna har också valt att ha riktiga täcken istället för filtar. Sug på den lyxen. När vi gjorde en snabb utforskning av våra omgivningar lyckades vi öppna dörren till ett annat logement i kasernen där det bodde danska soldater. Alla svenskar som gick in där tappade hakan ungefär till knähöjd, men stängde snabbt munnen igen för att inte smittas av någon hemsk sjukdom. Mitt på golvet stod en cykel, det låg kläder, skräp och diverse militärt materiel utstrött på golvet, ingen av sängarna uppvisade någon form av vårdad bäddning och det var cigarettfimpar överallt, inklusive i sängarna. Visitation verkar vara ett begrepp som inte existerar i den danska armén. Som tur var hade varje logement egen dusch och toalett, jag satte aldrig foten innanför dörren till toaletterna i korridoren.
Den tredje dagen av vår turné lämnade vi Hövelte kasern för transport mot Odense. Där gick vi först en parad på trånga gator med resultatet att vi mest gick på tre kolonn till mellanmarsch, och sedan spelade vi konsert i en gymnastiksal med lysrörsbelysning. Lyckligtvis gick inte hela salen på samma strömbrytare så det gick att släcka ner över publiken och ha scenområdet upplyst samtidigt. Snitsigt värre. När konserten var slut väntade en tjugomilafärd till förläggningen i Holstebro, en nätt liten tur tyckte jag. Men ack så fel jag hade. Med fyra mil kvar deklarerade Lt K att det var dags för kisspaus och jag började undra om han mådde riktigt bra, fyra mil är ju ingenting. Det visade sig dock att de sista fyra milen tog över en timme att köra, dettta på grund av att vi tvingades krypa fram genom tät dimma. Väl framme på dragonregementet stod det klart att det som stod till buds denna gång var fyrbäddsrum och eftersom danskarna verkar bli lite nippriga av det här med kvinnlig personal så blev plutonen tilldelad fler rum än de åtta som egentligen täckt vårt behov. På något magiskt vis stod jag och Krp F med nyckeln till ett eget rum. Alla rum hade egen balkong, dusch, toalett och två handfat. Helt perfekt.
Dag nummer fyra inleddes med färd till Herning, skådeplatsen för själva tattoot, och där genomförde vi en kortare arenaträning. Tvärs över golvet löpte an bred rand som blivit gjord för kabeldragning vid en rockkonsert, det lilla kruxet med randen var att den inte gick rakt över arenan utan lite diagonalt. Helt livsfarligt eftersom den alltid fanns i synfältet och ställde till det med rättningarna. Jag som fick möjlighet att se en tagning ville bara springa och gömma mig.
Kvällens konsert ägde rum i Holstebros musikteater, den nyaste och mest moderna konsertlokal vi varit i hittills.
När fredagen kom drog tattoot igång på allvar. På förmiddagen gjorde vi något så märkligt som en inomhusparad genom ett köpcenter. Golvet var halt och även här var det egentligen för trångt för oss. YM B, som gick med fanan, lyckades spetsa åtminstone en övervakningskamera. Med kasken nerdragen i pannan är det inte lätt att se vad som finns i taket. Efter det lilla äventyret tog vi oss til arenan för att repetera finalmusiken med de andra deltagande banden. Jag och Krp S blev entledigade från deltagande av majoren så att flöjt och sax kunde gå in på våra platser. Vi fick därför tillfälle att iaktta spektaklet från läktaren. Precis som i Ystad var det säckpiporna som hade störst problem med att följa dirigenten, det mesta av musiken kunde man tro skulle självdö och stanna helt och mitt i alltihop hoppade några förvirrade dansare runt. Jag undviker att göra allt för stora utläggningar om kören, men ett tag hade jag allvarliga funderingar på att gå och koppla ur deras mikrofoner. Innan ledningen ansåg allt vara klart för föreställning genomförde man ett full dressed rehearsal. Vi kan konstatera att det var tur för oss eftersom vi fick lov att springa in på arenan. Vi startade sist i föreställningen och sedan skulle vi ut, gå ett varv på området för att ställa upp igen, dela ut noter och sedan marschera in med de andra kårerna som stått klara under vårt uppträdande. Smidig planering...
Helgen fortsatte sedan med två föreställningar på lördagen och en på söndagen. På lördagskvällen hölls en stor tattoofest för deltagarna. Vi hade i vår enfald trott att vi skulle vara i någon slags mässhall, men istället blev vi inskickade i en ladugård. Det var dock inte den lukten som satt kvar i kläderna när vi kom hem, i Danmark röker alla. Innan festen började var det sagt att bussarna skulle gå hem senast klockan tolv, oavsett vilka som kom med. När klockan var slagen visade det sig att stabschefen supit bort sig själv så avfärden sköts upp en halvtimme, men jag tror inte att någon klagade.
Efter sista föreställningen på söndagen hoppade vi in i bussarna igen för att påbörja hemfärden. Återigen sov vi en natt i de tidigare utforskade logementen i Hövelte. Statusen på danskarnas logement var något förbättrad men fortfarande långt ifrån godkänd.
Turnéns sista dag blev lugn och fridfull. De flesta skåningarna och smålänningarna hoppade av på vägen och vi som var kvar i bussarna passade på att bre ut oss ordentligt. Hemma på Livgardet bestämdes det, efter många om och men, att båda bussarna skulle tömmas. Den ena skulle användas i veckan och den andra skulle eventuellt in på reparation så allt vi kunde tänkas behöva skulle bäras in. Det tar lite tid när sex personer ska bära sexton personers packning. Speciellt om folk har fått för sig att lämna lösa uniformer, skor och kuddar inne i bussen. Vi hoppas att alla persedlar har kommit till rätt person.
Möjligen har vi nu gått figget för sista gången. Det känns ganska overkligt, men jag vet att det är en sådan sak som jag inte kommer att hinna reflektera så mycket över, det finns fortfarande massor kvar att göra. Det som kommer först är Opera Fantastica och sedan ska vi spendera en helg på skjutbanan. Det ska nog gå bra.
Jag tror att många håller med mig om att charmen med att resa är att upptäcka nya platser och se hur livet kan variera runt om i världen. Nu har Danmark och Sverige kanske inte så väldigt olika kulturer, men livet inom försvarsmakterna skiljer sig ändå åt en del. Det danska försvaret har till exempel investerat i nya sängar i logementen. I Sverige kan du gå på armémuseum och se hur ett vanligt svenskt logement ser ut. Låt dig inte luras av att det i montern står att det är från 1960-talet, det ser fortfarande likadant ut. Danskarna har också valt att ha riktiga täcken istället för filtar. Sug på den lyxen. När vi gjorde en snabb utforskning av våra omgivningar lyckades vi öppna dörren till ett annat logement i kasernen där det bodde danska soldater. Alla svenskar som gick in där tappade hakan ungefär till knähöjd, men stängde snabbt munnen igen för att inte smittas av någon hemsk sjukdom. Mitt på golvet stod en cykel, det låg kläder, skräp och diverse militärt materiel utstrött på golvet, ingen av sängarna uppvisade någon form av vårdad bäddning och det var cigarettfimpar överallt, inklusive i sängarna. Visitation verkar vara ett begrepp som inte existerar i den danska armén. Som tur var hade varje logement egen dusch och toalett, jag satte aldrig foten innanför dörren till toaletterna i korridoren.
Den tredje dagen av vår turné lämnade vi Hövelte kasern för transport mot Odense. Där gick vi först en parad på trånga gator med resultatet att vi mest gick på tre kolonn till mellanmarsch, och sedan spelade vi konsert i en gymnastiksal med lysrörsbelysning. Lyckligtvis gick inte hela salen på samma strömbrytare så det gick att släcka ner över publiken och ha scenområdet upplyst samtidigt. Snitsigt värre. När konserten var slut väntade en tjugomilafärd till förläggningen i Holstebro, en nätt liten tur tyckte jag. Men ack så fel jag hade. Med fyra mil kvar deklarerade Lt K att det var dags för kisspaus och jag började undra om han mådde riktigt bra, fyra mil är ju ingenting. Det visade sig dock att de sista fyra milen tog över en timme att köra, dettta på grund av att vi tvingades krypa fram genom tät dimma. Väl framme på dragonregementet stod det klart att det som stod till buds denna gång var fyrbäddsrum och eftersom danskarna verkar bli lite nippriga av det här med kvinnlig personal så blev plutonen tilldelad fler rum än de åtta som egentligen täckt vårt behov. På något magiskt vis stod jag och Krp F med nyckeln till ett eget rum. Alla rum hade egen balkong, dusch, toalett och två handfat. Helt perfekt.
Dag nummer fyra inleddes med färd till Herning, skådeplatsen för själva tattoot, och där genomförde vi en kortare arenaträning. Tvärs över golvet löpte an bred rand som blivit gjord för kabeldragning vid en rockkonsert, det lilla kruxet med randen var att den inte gick rakt över arenan utan lite diagonalt. Helt livsfarligt eftersom den alltid fanns i synfältet och ställde till det med rättningarna. Jag som fick möjlighet att se en tagning ville bara springa och gömma mig.
Kvällens konsert ägde rum i Holstebros musikteater, den nyaste och mest moderna konsertlokal vi varit i hittills.
När fredagen kom drog tattoot igång på allvar. På förmiddagen gjorde vi något så märkligt som en inomhusparad genom ett köpcenter. Golvet var halt och även här var det egentligen för trångt för oss. YM B, som gick med fanan, lyckades spetsa åtminstone en övervakningskamera. Med kasken nerdragen i pannan är det inte lätt att se vad som finns i taket. Efter det lilla äventyret tog vi oss til arenan för att repetera finalmusiken med de andra deltagande banden. Jag och Krp S blev entledigade från deltagande av majoren så att flöjt och sax kunde gå in på våra platser. Vi fick därför tillfälle att iaktta spektaklet från läktaren. Precis som i Ystad var det säckpiporna som hade störst problem med att följa dirigenten, det mesta av musiken kunde man tro skulle självdö och stanna helt och mitt i alltihop hoppade några förvirrade dansare runt. Jag undviker att göra allt för stora utläggningar om kören, men ett tag hade jag allvarliga funderingar på att gå och koppla ur deras mikrofoner. Innan ledningen ansåg allt vara klart för föreställning genomförde man ett full dressed rehearsal. Vi kan konstatera att det var tur för oss eftersom vi fick lov att springa in på arenan. Vi startade sist i föreställningen och sedan skulle vi ut, gå ett varv på området för att ställa upp igen, dela ut noter och sedan marschera in med de andra kårerna som stått klara under vårt uppträdande. Smidig planering...
Helgen fortsatte sedan med två föreställningar på lördagen och en på söndagen. På lördagskvällen hölls en stor tattoofest för deltagarna. Vi hade i vår enfald trott att vi skulle vara i någon slags mässhall, men istället blev vi inskickade i en ladugård. Det var dock inte den lukten som satt kvar i kläderna när vi kom hem, i Danmark röker alla. Innan festen började var det sagt att bussarna skulle gå hem senast klockan tolv, oavsett vilka som kom med. När klockan var slagen visade det sig att stabschefen supit bort sig själv så avfärden sköts upp en halvtimme, men jag tror inte att någon klagade.
Efter sista föreställningen på söndagen hoppade vi in i bussarna igen för att påbörja hemfärden. Återigen sov vi en natt i de tidigare utforskade logementen i Hövelte. Statusen på danskarnas logement var något förbättrad men fortfarande långt ifrån godkänd.
Turnéns sista dag blev lugn och fridfull. De flesta skåningarna och smålänningarna hoppade av på vägen och vi som var kvar i bussarna passade på att bre ut oss ordentligt. Hemma på Livgardet bestämdes det, efter många om och men, att båda bussarna skulle tömmas. Den ena skulle användas i veckan och den andra skulle eventuellt in på reparation så allt vi kunde tänkas behöva skulle bäras in. Det tar lite tid när sex personer ska bära sexton personers packning. Speciellt om folk har fått för sig att lämna lösa uniformer, skor och kuddar inne i bussen. Vi hoppas att alla persedlar har kommit till rätt person.
Möjligen har vi nu gått figget för sista gången. Det känns ganska overkligt, men jag vet att det är en sådan sak som jag inte kommer att hinna reflektera så mycket över, det finns fortfarande massor kvar att göra. Det som kommer först är Opera Fantastica och sedan ska vi spendera en helg på skjutbanan. Det ska nog gå bra.
Kommentarer
Trackback