Josefin

Som den ständiga singeln har jag alltid varit lite kluven till det här med Alla Hjärtans Dag. Det är liksom illa nog att vara ensam utan att hela världen exploderar i gulliga små rosa hjärtan och gator och torg översvämmas av nykära par som flätar ihop sina fingrar på allmän plats. Visst hyste jag varje år en förhoppning om att mina snygga, charmiga och något blyga hemliga beundrare skulle ta sitt mod och förnuft till fånga och inse att det är dags att ge sig till känna, men det hände aldrig. Och det var ju inte direkt så att jag gjorde något själv heller. Senast jag fick ett Alla Hjärtans Dags-kort var när jag var 8-9 år. Jag tror dessvärre inte att killen fick något av mig.
Jag minns en liten tankeställare som satt på en dörr till ett av klassrummen på min högstadieskola. Det var en bild på en ensam tjej som satt på en stol och försökte se söt ut så att någon skulle bli kär i henne. Nånting säger mig att hennes önskan inte slog in. Man måste göra något själv också, men vad vet jag fortfarande inte. Även fast jag uppenbarligen lyckades göra det. Nu är jag ju helt plötsligt en av de utvalda som kan fira den 14:e februari på riktigt, även om firandet inte kommer innehålla några som helst inslag av hålla handen eller romantisk middag. Det blir liksom inte samma sak när den andra parten befinner sig 60 mil bort. Alla ensamma stackare där ute behöver inte oroa sig för att jag kommer vara med i den stora skaran som hänger och klänger på sin partner och småhånglar på bussen just idag. Någon annan gång kanske, men inte idag.
Visst, jag ska inte sticka under stol med att jag ändå planerat nåt lite speciellt och att hjärteroten blev extra varm när jag vaknade av ett gulligt sms i morse, men jag kan ändå inte låta bli att fundera över varför det behövs en särskild dag för det. Är det för att vi i vanliga fall glömmer bort att vara snälla mot de som betyder mest för oss? Är det för att vi ska bli påminda om hur roligt det kan vara att överraska någon? För visst skulle det, i den bästa av världar, vara bättre om folk kom ihåg det här ändå så att alla gulliga par kunde vara lite lagom gulliga mot varandra hela året? En överraskning är roligare när den är oväntad.
I fortsättningen ska jag helt enkelt göra fler små kärleksbus oftare. Och jag lovar att jag inte kommer glömma att jag länge hörde hemma bland de ensamma som tyckte att Alla Hjärtans Dag var en plåga och offentligt hångel något förhatligt. Det är näst intill brottsligt att så fort man funnit någon glömma bort hur det är att vara ensam. Jag hoppas att det inte ekar alltför mycket i alla ensamma hjärtan idag. Det vänder och blir bättre. Jag vet.