Josefin

Nu har jag varit hemma några dagar och bearbetat upplevelserna från min senaste resa till Malmö. Som vanligt var det blåsigt, det är ett faktum som inte ändras i första taget, men jag börjar ändå vänja mig lite. Eftersom det var ett par decimeter snö på marken när jag åkte hade jag på mig mina bruna vinterstövlar med små tofsar på. Självklart kan man fråga sig hur genomtänkt det var när tåget rullade mot södra Sverige. Jag tyckte i alla fall inte att det var något konstigt med mitt val. Det visade sig vara fel. Redan min första förmiddag på plats tittade Johan misstroget ner på mina små tofsar:

-Hur är det, är det där de enda skorna du har med dig eller?
-Ja.
-Ok.
-Hurså? Duger de inte att dricka öl i tycker du?
-Joo, men... vi ska ju dansa ikväll. Men vi kanske kan ringa runt och se om det är någon som har ett extra par dansskor. Det löser sig.

Med dans menas här inte rörelser av den typen man kan se under en soltorgsfest på flamingo när klockan börjar närma sig efterfest, nej nu snackar vi folkdans. Av någon märklig anledning förväntas man alltid ha någon slags nedärvda förkunskaper på detta område så fort det finns en chans att någon annan, någon gång, i något sammanhang kallat en för kulla. I mitt fall är denna någon min farmor. Och jag kan ingenting om folkdans. Visst, jag har sett ett antal majstångsresningar. Visst, jag har hört ett gäng olika spelmanslag. Och visst, jag har sprungit runt på ett köpcentrum iförd midjelånga blonda flätor och leksandsdräkt, men det har verkligen inte med saken att göra! Om det vankas något mer avancerat än den vanliga midsommarrepertoaren är jag lika oförstående som vilken stockholmare som helst.
Efter en stunds tvekan från min sida och en hel del övertalning från Johans så knäppte jag på mig de lånade skorna och intog dansgolvet. När polska-kursen på en timme var avklarad hade den värsta rädslan försvunnit, men när vi bröt för konsert med kvällens band var det ändå skönt att äntligen få gömma sig högst upp på läktaren där jag ser alla men ingen ser mig. Att det i mellansnacket då och då klingade lite dalmål och talades om Furudal gjorde inte saken sämre.

Nu känner jag att det är läge för en snabb förklaring av hur kvällarna hos Malmö Folk är upplagda: Kvällens band kliver på klockan åtta, håller konsert i en timme och sedan är det dans fram till midnatt. Eftersom de inte orkar spela oavbrutet hela kvällen kan den/de som vill skriva upp sig och spela en halvtimme under dansen. Innan alltihopa drar igång hålls dansakuten där man kan skaffa sig, eller fräscha upp redan befintliga danskunskaper. Varje gång behandlas en ny dans.

Även om det är skönt att bara sitta passiv och lyssna så tog kvällens konsertdel obönhörligen slut och stolarna rensades åter bort från golvet för att lämna plats åt alla dansanta malmöiter. Jag var lite tveksam första danserna, men till slut vågade jag mig ner på den slitna parketten för att prova mina nyutvuxna vingar. Okej, jag kanske inte var kvällens drottning, men jag lyckades i alla fall virvla runt litegranna utan att trassla in mig allt för allvarligt i mig själv. Innan hade jag dock fått avnjuta ett ypperligt exempel på omvärldens fördomar:

-Men schottis då? Det kan du väl?
-Neej...
-Mäh! Du som är från Dalarna! Ja ja, det är enkelt...

Så gick det till när jag efter tjugo år som dalkulla dansade mina första folkdanssteg. Polska och schottis på samma kväll, det är inte så illa pinkat, eller hur?
Nånting säger mig att jag är fast i träsket vare sig jag vill eller inte. Det är bara att inse och förlika sig med.