Josefin

Det är svårt att beskriva känslan av att vara så nära muck att att man nästan kan sträcka ut handen och röra vid det. Under hela året som musiksoldat finns ordet där i slutet av kårplanen men det blir inte riktigt verkligt förrän sista veckan. Med ungefär en månad kvar kan man ana en längtan som sedan när det verkligen drar ihop sig byts till en slags ångest. För det är med skräckblandad förtjusning man letar upp alla märkningar som tejpades och syddes fast på alla tillhörigheter i januari. Och det känns lite märkligt att sprätta bort AMK-märken och namntaggar från sina uniformer. Det enda som egentligen inte medförde något som helst känslomässigt lidande var vården, visitationen och inlämningen av vapnen och vapentillbehören. Jag kan inte säga att jag blivit särskilt fäst vid min AK5, lärde mig numret på den mest av praktiska skäl.
Desto mer kändes det i magen när vi lämnade ifrån oss paradutrustningen. Det smärtade lite att slänga sina tidigare välpressade byxor i en hög och att ställa paradskornas klackjärn rakt på MX-kängornas tår så att hela årets putsarbete gick om intet. Jag var väl kanske inte den mest välputsade soldaten, men jag var grymt stolt de gånger jag kunde titta ner på mina fötter och ändå se himlen. Vilken annan gång i livet komer jag att uppleva det?

När insikten om att det snart är dags att ta farväl börjar sjunka in blir det plötsligt väldigt bråttom att umgås så det står härliga till. Alldeles i början av året upplyste Fu B oss om att öl är AMKs nationaldryck (sedan tvekade han lite och medgav att man får dricka vin och cider också, så länge man dricker något) och jag vet att det stämmer. Vår näst sista kväll vågade vi oss utanför Kungsängens gränser. Vi klev av pendeltåget vid Stockholm södra och slog sedan runt på Söder fram till att sista pendeltåget gick. Av någon anledning klev jag av detta tåg när det kom till centralen och åkte sedan tunnelbana tillbaka till Medborgarplatsen. Festandet fortsatte i ca 30-45 minuter innan vi tryckte ihop oss sex personer i en svarttaxi med slutmål hållplatsen för nattbussarna. Det var första och antagligen sista gången jag åkte nattbussen hem till Livgardet. Tidigare har jag provat att komma tillbaka ännu senare och då åka morgonbussen som går hela vägen in på området. Då kan man kliva av vid förrådet och får en kortare väg att gå till kasernen. Nackdelen är att turen går runt resten av gardet först.
Kvällens stjärna blev utan tvekan gruppchefen i tvåan som lyckades bli utslängd från Söderhof efter att ha spytt i pissoaren lagom när vakten gick sin runda på toaletten och sedan somnade på tåget hem. När han vaknade hade tåget inte bara nått slutstationen Bålsta utan dessutom vänt och åkt tillbaka till lokstallet i Bro. Visserligen närmare hem men helt mörkt, tyst och öde. Till slut lyckades han ta sig ur det avstängda tåget och hittade en servicetelefon. Som den glidare han är lyckades han övertala en hjälpsam banarbetare att skjutsa honom till gardet i sin privata bil.

Efter en hård natt följer nästan alltid en hård dag. På ett eller annat sätt. Denna bakfylledag ägnade vi åt att lämna in det mesta av intendenturmaterielen, dvs i princip allt vi fått ut. Vi hade förberett oss genom att packa allt i rätt ordning så att det hela tiden bara skulle vara att ta tag i det översta i högen och slänga det i korgen. Men vi hade glömt en viktig detalj. Förrådets förmåga att planera. När vi kom in genom dörrarna var det redan fullt med folk som lämnade in sina M/Ä-uniformer. Jaha. Vi fick gå runt hela inlämningsslingan och gräva runt i packningen och lämna saker på de ställen där vi kunde ta oss fram. Istället för att gå på ett led längs en strukturerad bana sprang nu trettiotvå musiksoldater kors och tvärs med liggunderlag, kalsonger och stridsvästar.
På kvällen hölls AMKs traditionsenliga avslutningsceremoni och vi fick chans att krama om alla yrkesmusiker och befäl som jobbat med oss under året. Vi passade på att överlämna en liten present också, vår årstavla. Till skillnad från tidigare års prettobilder på sektionerna gjorde vi ett kollage där alla fanns representerade på minst en bild. Det blev bilder med allt från parad och konsert till fest och slappande i gräset på Karlberg. Helt enkelt en bra sammanfattning av året.

Den sista morgonen i tjänst blev inte som andra morgnar. Ingen hårknut. Ingen uniform. Civil frukost. Civil morgonuppställning. På förmiddagen lämnade vi tillbaka det allra sista, lakan, filtar, handdukar och sedan städade vi våra logement intill perfektion. Om de inte blev godkända på visitationen skulle en stackars efterpatrull få återvända in efteråt och ställa i ordning det sista. Så blev dock inte fallet, alla klarade sig bra. Vi lämnade tillbaka värnpliktslegitimationen och ställde sedan upp på lilla h-plattan för att ta emot betygen. När det var klart gjorde vi en kårformering med bara värnpliktig personal och ledda av Lt L sjöng vi oss ut genom grindarna. Precis innanför vakten stod våra vapenbröder och systrar i Trumkåren uppställda för att ta ett sista farväl. Rörande ända in i själen. Halt på parkeringen och sedan de magiska orden HÖGER VÄNSTER OM, MARSCH. Ben och armar reagerade av gammal vana, och tur var väl det, annars vet jag inte vad som hade hänt. Kanske hade vi fortfarande stått kvar. Efter några stapplande steg i den nyfunna friheten var vi tvungna att söka stöd och tröst hos varandra igen. Tårar och kramar om vartannat. Pluton efter pluton med högljudda ungdomar utsläppta från fångenskapen rusade ut genom grindarna, kastade sig i sina bilar och gasade iväg hängandes på signalhornet. Kvar stod en stackars rödgråten skara som visste att det här livet kommer aldrig tillbaka. Nu är det över.
Musiksoldat Nissa är inte längre musiksoldat.