Återtåg
Sitter ensam i en tvåa mitt i natten.
Egentligen är jag väl inte ensam, men har sagt åt Erik att bädda ner sig så länge. Jag vet aldrig hur länge jag känner att jag behöver vara vaken innan jorden faller tillbaka i sin bana och sin vanliga rotation. Att ligga ner och blunda är att förlora. Förlora mot den minskade ADH-produktionen som orsakats av mig själv. Något ska man lära sig en teknisk högskola. Alkohol hämmar produktionen av AntiDiuretiskt Hormon och det leder i sin tur till att antalet aquaporiner som underlättar reabsorption av vatten från primärurinen tillbaka till blodomloppet minskar. Därför blir man kissnödig av att dricka sprit. Jag tackar kursen i människans fysiologi för insikten, men har fortfarande inte fått en förklaring till varför världen snurrar när jag blundar. Tror att det har något med blod-hjärnbarriären att göra, men vågar mig inte in på några detaljer i natt. Det får vänta till en annan, bättre dag.
I natt ska jag istället tillkännage mitt återtåg till denna blogg. Jag vet att det var längesen, men det är aldrig för sent att börja om. Känner inget behov av att radera gamla inlägg för att markera nystarten,men önskar kanske att jag tryckt på PrintScreen och sparat en bild av hur det såg ut under glansdagarna 2007, med nyfikna musiksoldatsföräldrar och en uttalad önskan om att marknadsföra och synliggöra oss soldater från Försvarsmusikcentrum. Nu ligger förbandet under Livgardet och värnplikten kippar förtvivlat efter andan inför ett definitivt förfall i glömska. Man måste förändras för att överleva. Annars hade Jorden - i bästa fall - fortfarande befolkats av encelliga organismer.
Värt att ha i åtanke.
Jag, och mitt liv, har förändrats sedan 2007 när jag var musiksoldat Nissa med håret i knut och en förutsägbar vardag. Visserligen är vardagen fortfarande ganska fri från överraskningar, men det finns ändå en möjlighet att de dyker upp. Veckans största är till exempel att klassen programmeringsmästare gick ifrån fortsättningskursen i java med en trea medan lilla jag sopade hem en fyra. Jag vete sjutton hur det gick till, men jag börjar undra om allt verkligen är som det ska. Jag vet ju inte om jag kan någonting! Testar verkligen tentorna det jag behöver kunna när jag ska jobba sen? Troligen inte, men vad ska jag göra annat än att tacka och ta emot? Jag är bara lite rädd att jag ska bli sittande på den där berömda pottkanten när utbildningen klar, samtidigt som jag ju inte kan hålla mig ifrån att tro att jag är bra. Bra på så många sätt. Ärlighet, människokännedom... bla bla bla. Men det tror väl alla? Visst är det så? Annars finns det väl ingen anledning att fortsätta, om man inte innerst inne bland de mest egoistiska och bäst undangömda tankarna tror att man har en egenskap, ett personlighetsdrag eller en kunskap som gör att man är speciell? Eller rent av bäst?
Egentligen är jag väl inte ensam, men har sagt åt Erik att bädda ner sig så länge. Jag vet aldrig hur länge jag känner att jag behöver vara vaken innan jorden faller tillbaka i sin bana och sin vanliga rotation. Att ligga ner och blunda är att förlora. Förlora mot den minskade ADH-produktionen som orsakats av mig själv. Något ska man lära sig en teknisk högskola. Alkohol hämmar produktionen av AntiDiuretiskt Hormon och det leder i sin tur till att antalet aquaporiner som underlättar reabsorption av vatten från primärurinen tillbaka till blodomloppet minskar. Därför blir man kissnödig av att dricka sprit. Jag tackar kursen i människans fysiologi för insikten, men har fortfarande inte fått en förklaring till varför världen snurrar när jag blundar. Tror att det har något med blod-hjärnbarriären att göra, men vågar mig inte in på några detaljer i natt. Det får vänta till en annan, bättre dag.
I natt ska jag istället tillkännage mitt återtåg till denna blogg. Jag vet att det var längesen, men det är aldrig för sent att börja om. Känner inget behov av att radera gamla inlägg för att markera nystarten,men önskar kanske att jag tryckt på PrintScreen och sparat en bild av hur det såg ut under glansdagarna 2007, med nyfikna musiksoldatsföräldrar och en uttalad önskan om att marknadsföra och synliggöra oss soldater från Försvarsmusikcentrum. Nu ligger förbandet under Livgardet och värnplikten kippar förtvivlat efter andan inför ett definitivt förfall i glömska. Man måste förändras för att överleva. Annars hade Jorden - i bästa fall - fortfarande befolkats av encelliga organismer.
Värt att ha i åtanke.
Jag, och mitt liv, har förändrats sedan 2007 när jag var musiksoldat Nissa med håret i knut och en förutsägbar vardag. Visserligen är vardagen fortfarande ganska fri från överraskningar, men det finns ändå en möjlighet att de dyker upp. Veckans största är till exempel att klassen programmeringsmästare gick ifrån fortsättningskursen i java med en trea medan lilla jag sopade hem en fyra. Jag vete sjutton hur det gick till, men jag börjar undra om allt verkligen är som det ska. Jag vet ju inte om jag kan någonting! Testar verkligen tentorna det jag behöver kunna när jag ska jobba sen? Troligen inte, men vad ska jag göra annat än att tacka och ta emot? Jag är bara lite rädd att jag ska bli sittande på den där berömda pottkanten när utbildningen klar, samtidigt som jag ju inte kan hålla mig ifrån att tro att jag är bra. Bra på så många sätt. Ärlighet, människokännedom... bla bla bla. Men det tror väl alla? Visst är det så? Annars finns det väl ingen anledning att fortsätta, om man inte innerst inne bland de mest egoistiska och bäst undangömda tankarna tror att man har en egenskap, ett personlighetsdrag eller en kunskap som gör att man är speciell? Eller rent av bäst?
Kommentarer
Trackback